VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Våra demoner

Av Eli Göndör

Den ofta hårda debatten om islam eller muslimer i Europa tenderar att röra ihop både begrepp och sakfrågor. Vad som tycks vara avsett att förstås som ansatsen till ett modigt utspel kan uttryckas med den enkla frasen: "Vi måste tala om islam."

Meningen tjänar säkert sitt syfte om syftet är provokation. Men exakt vad det är som det måste talas om, får läsaren sällan veta. Vilken del av islamisk civilisation är det vi måste tala om? Är det konsten, poesin, arkitekturen eller tolkningstraditioner? Det faktumet att utövarna av islamistisk terror i allt väsentligt är religiösa muslimer som legitimerar sitt agerande genom att hänvisa till islams urkunder, är ingen hemlighet och har mig veterligen i seriösa sammanhang aldrig förnekats. Men samtidigt är just den formen av religionsutövning ett av flera uttryck för vad som kan ordnas under begreppet ”islamisk civilisation”, eller det islam som vissa anser att vi måste tala om.

Förhoppningsvis vill få hävda att islamistiska terrororganisationer skulle samla hela den islamiska civilisationens erfarenhet i sitt empatibefriade ursinne. Därmed vittnar uppmaningen att tala om islam, för att förstå sammanhangen som lett till exempelvis framväxten av IS, eller Daesh, helt enkelt om avsändarens brist på både insikt och vilja till att verkligen försöka förstå hur en så bestialisk organisation inte bara kan växa fram. Men också hur den kan attrahera någon överhuvudtaget. Ännu mindre kan talet om islam bidra konstruktivt till att förhindra den så problematiska rekryteringen till terrororganisationer, när uppmaningen kommer från håll som varken ses som auktoriteter i ämnet bland muslimer, eller riktar sina budskap till dem som rekryteras.

Till skillnad från USA, som anser sig bekämpa ett externt hot, är problemen för Europa definitivt interna. Pluralistiska samhällen med starka etniska eller religiösa minoriteter som kräver majoritetssamhällets anpassning är en ny erfarenhet, vilket kan vara anledning nog till en debatt som ofta styrs mer av känslor och mindre av reflektion. Vad det är som diskuteras när det talas om islam, vad målsättningarna med diskussionerna är eller vilka utgångspunkter de olika positionerna lutar sig mot blir inte alltid helt tydligt.

Peter O’Brien, professor i statsvetenskap vid Trinity University, skapar i sin senaste bok The Muslim Question in Europe en befriande klarsynt ordning i den europeiska debatten om islam. Boken kanske bäst beskrivs som en kunskapsöversikt om de olika argument som används i denna diskussion, och den definierar dessutom deras ideologiska utgångspunkt.

För att koppla sitt resonemang till konkreta frågor presenterar författaren fallstudier i fyra ämnen – slöjan, medborgarskapet, förhållandet mellan stat, religion och sekularism, och slutligen nationell säkerhet.

Dessa frågor diskuteras, menar O’Brien, utifrån tre principer som på olika sätt väcker moraliska eller etiska frågeställningar och som i olika avseenden är kopplade till migration och integration. Den första, menar han, är frihet och jämlikhet för alla, vilket exempelvis kan illustreras genom olika positioner i återkommande slöjdebatter. Den andra är knuten till det så kallade ”viet”. I det avseendet återkommer argument som problematiserar den egna gruppens syn på ”den andre” gällande medborgarskap, rättigheter, skyldigheter eller olikheter och som, kanske framförallt, pekar ut den andre som ett hot mot den egna gruppens säkerhet.

Den tredje principen är den som ifrågasätter den ena eller andra gruppens anspråk på moralisk överlägsenhet. Detta kan illustreras genom uttalanden om att muslimer behöver emanciperas eller upplysas å ena sidan, eller å andra sidan med argument som hävdar att Europa aldrig hade blivit något utan islamiskt kulturellt inflytande och dessutom kan bli bättre med hjälp av islam.

Dessutom hävdar O’Brien att när frågorna diskuteras i Europa är det oftast med utgångspunkt i antingen liberalism, nationalism eller postmodernism. För att inga missförstånd ska uppstå, definieras dessa begrepp tydligt i ett långt avsnitt i bokens inledning. Just det avsnittet kan kanske upplevas som onödigt långt, men med tanke på den inflammerade debatten är betydelsen av precision betydande.

Samtidigt tydliggör författaren också att de olika ideologiska utgångspunkterna i exempelvis diskussioner om medborgarskapet inte nödvändigtvis lyckats ogiltigförklara motståndarens position. Snarare blir det en fråga om i vilket sammanhang delar av de olika ideologierna förs fram. Enligt O’Brien går det således att på en och samma gång argumentera för den liberala ståndpunkten om allas lika rättigheter, det nationalistiska kravet på statens säkerhet och integritet och den postmoderna principen om individens rätt till att slippa solidaritet till förmån för individuell frihet och självförverkligande.

Den frekvens med vilken reservationer dyker upp visar dock hur svårt det är att hålla kursen i de olika resonemangen utan att hamna i något dike. När O’Brien för ett resonemang kring olika islamiska organisationers försök till att anpassa europeiska samhällen till sina religiösa behov skjuter han därmed in att tre fjärdedelar av alla muslimer i Europa inte ser något hinder för att utöva sin religion i ett modernt sekulärt samhälle. En del återkommande reservationer kanske kan upplevas som onödiga efter ett tag, men med tanke på det rådande debattklimatet finns det ingen anledning att störa sig på att det. Snarare bör de ses som välkomna perspektiv att svepa bort grumlighet med.

De fallstudier som lyfts fram i boken visar hur politiker svajar mellan olika uppfattningar och inte sällan motsäger sig själva.

Som en reaktion på brittiska medborgares rekrytering till IS beklagade sig år 2011 David Cameron över att Storbritannien inte hade lyckats skapa det samhälle som dessa unga män ville tillhöra. År 2014 under sitt påsktal hävdade samme Cameron att England behövde bli mer självsäkert, som kristet land.

Pendelrörelsen går från en liberal kosmopolitisk hållning till en nationalistisk uppmaning att enas kring religiös identitet, i vad som kan anses vara ett sekulärt liberalt samhälle. Dessutom kan uttalandet från 2014 förstås som uppmaningen till att enas runt något bekant och naturligt, mot något främmande och nytt, som i detta fall visserligen outtalat, men likväl tydligt handlar om islam.

Avsnittet om slöjan tar upp åtta olika perspektiv kring frågan och visar därmed hur komplicerade vissa frågor har blivit inte minst för att de kan anses vara nya för Europa. För den som följt eller deltagit i den svenska slöjdebatten blir det tydligt att den inte skiljer sig från hur debatten förs i något annat europeiskt land. Icke desto mindre klargör boken hur olika positioner väljer att baka in slöjan i den egna ideologiska utgångspunkten istället för att försöka förstå bärarens egna bevekelsegrunder för att klä sig i slöja. Perspektiven på slöjdebatten visar också att skiljelinjerna i de olika förhållningssätten inte nödvändigtvis går mellan muslimer och andra. Tvärtom förekommer det i samma debatt personer som identifierar sig som muslimer och argumenterar mot rätten till att bära slöja, samtidigt som icke-muslimer kan argumentera för motsatsen.

Kopplingen mellan postmodernism och islamism berör O’Brien ur flera vinklar, vilket visar det betydelsefulla inflytande vissa postmodernistiska uppfattningar har i Europa. Ett exempel är postmodernismens grundsats att det inte finns någon fast sanning, utan att den alltid är konstruerad och att sanning därför alltid är det som tas för givet som just sant.

Boken visar hur politiker och debattörer använder sig av metoder som anknyter till en postmodernistisk syn på sanning och innehåll. Dessa har för länge sedan insett att deras politiska framgångar är beroende av i vilken utsträckning de manipulerar sanningen. De upplever inte att allmänheten är intresserad av komplexitet eller objektiva fakta. De har accepterat betydelsen av människors rädsla och att den som hittar syndabocken också får rösterna. De vet att sensationell rapportering säljer bäst och att opinionssiffror betyder mer än sanningen. Innehåll och substans har tvingats till reträtt till förmån för ytlighet och enkelhet. Istället står det mellan att demonisera och dominera eller demoniseras och domineras.

Intressanta är därmed resonemangen kring hur de olika ideologierna, enligt O’Brien, korresponderar med varandra, inte minst för att det visar hur betydelsefull postmodernistiska trender är för att förbereda marken för islamistiskt tankegods.

O’Brien visar hur muslimer i Europa dagligen översvämmas av föreställningar om islam som anses vara sanna men som inte alls överensstämmer med muslimers självbild. Omfattande tolerans eller acceptans för den typen av utsagor legitimerar dock liknande påståenden om hur väst eller västerlänningar är. I det mötet finner också postkolonial teori sin plats. Den riktar sitt anklagande finger mot Europa i princip på samma sätt som Muslimska brödraskapets viktigaste ideolog Sayyid Qutb (1906–1966) går till attack mot väst i exempelvis det islamistiska standardverket Maalim fi al-Tariq (Milestones), som publicerades 1964. Om Edward Said i Orientalism, som kan sägas vara den ideologiska utgångspunkten för postkolonial teori, hade inspirerats av Qutb är omöjligt att veta. Men Qutbs texter och Orientalism samverkar i ett västfientligt maskineri som är muslimfientlighetens spegel. Det ytliga och känslomässigt präglade kollektiviserande föraktet mot islam och muslimer överensstämmer med islamistiska, kollektiviserande budskap om vad västerlänningar tycker om muslimer.

Samtidigt understryker O’Brien att flera studier visar hur internationell jihadism attraherar radikal vänster och Tredjevärldenromantiker. Rekryter är ofta medelklass och avhoppad arbetarklass som dels med varandra delar sitt förakt mot borgerligheten i alla dess olika schatteringar, dels ser väpnad kamp som enda lösningen.

Bokens täta empiri och omfattande källor gör det mycket svårt att avfärda resonemanget om postmodernismens samförstånd med islamism.

Relationen till muslimer i Europa i allmänhet och i Sverige i synnerhet lider därför också av dubbla signaler från offentliga aktörer och politiker. Från ett håll återkommer önskemål på att forma bättre integrationsvillkor som kan hjälpa människor att förstå samhällen de förväntas integreras i. Från ett annat håll skickas signaler som uppmanar till motsatsen och istället bejakar tankegods som förhåller sig kritiskt till Europa eller den västerländska livsstilen. I Sverige ges dessutom organisationer med sådana budskap statligt stöd för att de anses vara representativa för Sveriges muslimer, vilket har blivit vederlagt mer än en gång.

O’Brien belysning av vad han kallar för den postislamistiska rörelsen lyfter fram ett nytt och växande fenomen. En av rörelsens centrala figurer är Tariq Ramadan. Vad Ramadan egentligen tycker och tänker har det spekulerats mycket kring. I sin bok Kampen om islam tecknar en av Europas stora auktoriteter på politisk islam, Gilles Kepel, en varg i fårakläder när han beskriver Ramadan. Kepel motiverar sin ståndpunkt med att Ramadan säger en sak utåt till en icke-muslimsk allmänhet och en annan inåt till sina muslimska anhängare.

Den postislamistiska rörelsen i Europa gör enligt O’Brien ingen hemlighet av sina ambitioner. Samtidigt som den påstår sig bejaka den europeiska öppenheten och demokratin som den vill vara en del av, anser rörelsen att Europa behöver islamisk etik och moral för att bli bättre. Därmed hävdar den postislamistiska idén att islam kan bli en energikälla för Europa som kan bidra inte bara till industriell utveckling men också med ödmjukhet inför Guds skapelse, hjälp åt behövande och utveckling av rättvisa. Med hjälp av islam skulle det moderna europeiska livet alltså bara bli bättre. Dessa argument ska inte ses som ett cyniskt utnyttjande av ett förvirrat klimat, enligt O’Brien, utan snarare som ett uttryck för ambitiös, pragmatisk islamisk aktivism som läst av koderna i Europa och söker en väg till att etablera sig i den västerländska huvudfåran.

Icke desto mindre är det svårt att förstå det som något annat än anspråk på moralisk överlägsenhet som knappast kan leda till annat än motstånd. Sannolikt är just detta utgångspunkten för den framtida duellen mellan två religioner, kristendomen och islam, som båda drivs av tydliga missionsbefallningar och därmed också av en övertygelse om den egna förträffligheten, inte minst avseende etik och moral.

O’Briens bok rekommenderas till var och en som engagerar sig i den samtida debatten om integration i allmänhet och mötet mellan islam och Europa i synnerhet. Inte nödvändigtvis för att boken skulle ändra någons uppfattning. Men för att den skapar en ordning som gör det lättare att förstå hur argumenten ser ut och varför de förs fram. Men framförallt för att den säger något om vad det är som starkast påverkar debatten och därmed hur framtiden kan komma att gestalta sig.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) Jag är lagom tolerant av Thomas Engström

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Inga experiment av PJ Anders Linder

2) Vänstern krisar i väst av Lars Trägårdh

3) Jag är lagom tolerant av Thomas Engström

4) Är det kris för kvinnligheten? av Annika Borg

5) Lägg ned UR av MarieLouise Samuelsson

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...