VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Monarkin med många egenskaper

Av Andreas Danielsen

I Sveriges Radio dryftade man häromåret Robert Musils Mannen utan egenskaper. Romansviten gavs ut under 1930- och 40-talen, men utspelar sig i Wien före det första världskriget och Habsburgmonarkins sammanbrott 1918. En av de inbjudna kritikerna tillfrågades om läsarna kanske behövde historiska förkunskaper: "Nej, jag tänkte det först [.] men jag tycker att man lär sig väldigt mycket i boken. Man får en ganska bra bild av det här sönderfallande, ihåliga kejsardömet."

Svaret var avslöjande. Musils nidbild av sitt gamla hemland hade svalts utan vidare. Måhända var det ett uttryck för frestelsen att förväxla stor litteratur med verderhäftig historieskrivning. Men skildringen av den mångnationella monarkin som dödsmärkt har alltid funnit en naturlig klangbotten hos läsarna. Det brokiga riket svär mot vår moderna sensibilitet. Vi förnimmer en främmande doft, något unket feodalt och medeltida. Väldet bestod av ett dussin olika folk som bekände sig till fem olika religioner. När det styckades upp 1918, delade sju länder på bytet: Österrike, Ungern, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Polen, Rumänien och Italien. Idag, efter Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens sönderfall, löper de gamla gränserna genom 13 länder.

Historikernas obduktioner av riket var länge entydiga: i nationalstatens tidsålder tedde sig Habsburgarnas röra av folk och länder som en levande anakronism. Det verkliga mysteriet skulle enligt förståsigpåarna snarare ha varit hur dynastin hankat sig fram ända in på 1900-talet med sitt fögderi intakt. Men de senaste tjugo åren har en yngre generation forskare skjutit till måls mot dessa gamla trossatser. En mångfald studier på lokal och regional nivå beskriver en verklighet som var avsevärt mer komplex än schablonbildens.

En av de revisionistiska historikerna, Pieter M Judson, har samlat sina och kollegernas rön i The Habsburg Empire. A New History. Judson glider inte över rikets nationella sprickor, men han blickar heller inte ut över monarkin i efterklokhetens grumliga motljus, låst i vetskapen om dess sammanbrott. Tidigare läste man gärna rikets historia baklänges – på jakt efter tecken på det ”oundvikliga” slutet. Judson däremot analyserar även andra fenomen som civilsamhällets styrka, medborgarnas patriotism och regimens kompromissvilja.

Boken inleds på 1700-talet när Maria Teresia (1740–80) och Josef II (1780–90) centraliserade och likriktade förvaltningen av dynastins territoriella lapptäcke. Under de konservativa härskarna Frans I (1792–1835) och Ferdinand I (1835–48) övergavs ”statsbygget från ovan”. Länge beskrevs monarkin under denna tid som ett ekonomiskt bakvatten där en ynklig medelklass lät sig förtryckas av en gradvis alltmer förstelnad regim. Men med stöd i ny forskning visar Judson att riket inte stod det övriga Europa efter i ekonomisk utveckling, eller i uppkomsten av en företagsam borgarklass. Ett dynamiskt civilsamhälle försökte kompensera för regimens passivitet. Lokala adelsmän och borgare bildade en rik flora föreningar som idkade välgörenhet, startade skolor, främjade industri och handel, och ökade jordbrukets produktivitet. Medborgarna – som goda patrioter – ville förverkliga sina egna visioner för imperiets framtid.

Man brukar skildra Österrike-Ungern under 1800-talets andra hälft som något av en häxkittel där grälsjuka minoriteter ständigt låg i luven på varandra och även bekrigade kejsarens ministärer. Judson skiftar perspektiv. Han exponerar medborgarnas vardagliga, naturliga relation till staten. För vanligt folk betydde Habsburgmonarkin utbildning, renhållning, domstolar, kommunalval, järnvägar, telegraf och post, sjukvård, socialförsäkringar, änkepensioner med mera. Det kan idag te sig paradoxalt, men i Centraleuropa förknippades modernitet med just Habsburgarnas imperium.

Judsons analys av nationalismens framväxt är föredömligt nyansrik. Han åskådliggör hur aktivister anpassade sig efter befintliga lagar och institutioner, och hur regimens politik kunde få oanade konsekvenser. Till exempel hade medborgarna enligt 1867 års författning rätt till undervisning på sina egna språk. Avsikten var att öka läs- och skrivkunnigheten, höja utbildningsnivån och därmed förbättra utsikterna för ekonomin. Men nationalister grep tillfället och startade nya skolor – med lagen på sin sida – där de ostört kunde indoktrinera eleverna. Även demokratiseringsreformerna slog fel. Kejsaren gav successivt arbetare och bönder rösträtt eftersom dessa förväntades stödja ideologiska, övernationella partier som socialdemokraterna. Tanken var att detta skulle ta udden av nationalistpartierna. Men dessa skruvade istället upp sin chauvinistiska retorik för att appellera till väljarnas etniska lojalitet och på så vis tränga undan klassfrågorna från den politiska dagordningen.

Trots allt hade dock alla partier, både nationella och ideologiska, en sak gemensamt före 1914: de projicerade sina framtidsvisioner på Habsburgska monarkins stora duk. Alltfler av rikets invånare identifierade sig i nationella termer, men de hade också en naturlig, parallell identitet som medborgare i Habsburgska monarkin. Krav restes på större autonomi och fler språkrättigheter. Men före 1914 propagerade ingen ledande politiker för självständighet – tanken hade tett sig befängd för de flesta.

Efter fyra seklers hegemoni i Centraleuropa fanns det inga trovärdiga alternativ till det multinationella imperiet. Och dynastin, personifierad av den åldrade, populäre Frans Josef (1848–1916), gav rogivande stadga i en tid av halsbrytande förändringar.

Första världskriget störtade allt över ända. Exempellösa umbäranden och drakoniskt militärstyre fick missnöjet att sjuda i riket. Men det krävdes också att Ententen sommaren 1918, bara månader före krigsslutet, gjorde Österrike-Ungerns splittring till ett av sina krigsmål. Först då stod det klart att en förlust för Centralmakterna skulle innebära slutet för monarkin. In i det sista kämpade dess soldater – tyskar och ungrare, polacker och bosnier – för imperiet.

Judson betecknar Österrike-Ungern som ett ”liberalt imperium”. Det må så vara, men författaren kunde ha inskärpt att Frans Josef inte reformerade sitt rike av pietet för tolerans och demokrati. I själva verket var allt han gjorde en serie schackdrag i dynastins urgamla, ständigt pågående parti om makten i Centraleuropa. Frans Josefs verkliga ideal var envälde, men i slutet av 1800-talet kunde folken inte tyranniseras till underkastelse. Istället blev, paradoxalt nog, värnandet av rättsstaten och individens rättigheter ett sätt för honom att spjärna emot det nationalistiska grupptänkandet och slå vakt om det övernationella – själva essensen i Habsburgarnas konglomerat. Och den enda orsaken till att Frans Josef hade beviljat en författning, medborgerliga rättigheter och autonomi för vissa provinser var att han fortfarande i ensamt majestät rådde över utrikespolitiken och armén. Han hade ensam sista ordet i allt som rörde krig och fred, något världen skulle bli varse 1914.

Judson har rätt i att monarkins sammanbrott inte orsakades av några olösliga spänningar som rådde under tiden före kriget. Hade det inte varit för nederlaget 1918 skulle Österrike-Ungern ha överlevt i flera år, kanske rentav i decennier. Men läsaren saknar ett resonemang om rikets framtida potential. Förr eller senare skulle alltfler medborgare ha krävt verklig demokrati och parlamentarism. Väldet skulle troligen ha behövt stöpas om till en federation. Skulle Frans Josefs efterträdare ha låtit sig degraderas till en harmlös galjonsfigur utan strid? Skulle rikets ”herrefolk” – tyskarna och ungrarna – verkligen ha gjort tjecker, serber, slovaker och andra till sina jämlikar? De fanatiskt omedgörliga ungrarna hade kanske föredragit monarkins undergång.

Judsons bok är dock ett omistligt bidrag till historieskrivningen om monarkin. Förhoppningsvis kommer hans slutsatser att sippra ut från elfenbenstornen och in i skolornas läroböcker. Kanske kommer vi då i framtiden att vara bättre rustade att kritiskt granska Mannen utan egenskaper. Ingen har påverkat eftervärldens bild av Habsburgriket som Robert Musil. Hans skildring av den letargiska och medelmåttiga monarkin som stapplat in i nationalismens tidevarv utan vare sig identitet eller kall ter sig avväpnande vederhäftig. Det är tveklöst ett litterärt mästerverk – men det är fiktion. Vilken var Musils hållning 1914? Kort efter krigsutbrottet störtade han sig till värvningskontoret för att frivilligt enrollera sig och strida för sitt fosterland. Kanske säger detta mer om monarkin än alla postuma, litterära obduktioner. Måhända var Habsburgarnas rike inte så orimligt trots allt.

Mest lästa just nu

1) Lär er smäda av Fredrik Johansson

2) Det förlorade paradiset av Per Landin

3) Ett resonemangsäktenskap av Bengt G Nilsson

4) De som har gått före oss av Henrik Nilsson

5) Myller på trottoarerna av Karin Henriksson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En stormakt går i graven av Mats Fält

NR 9 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...