VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Satsa på eliten

Av Anna Victoria Hallberg

Humaniora behöver inte mer pengar. Satsa istället på höga krav och färre studenter.

Staten ersätter lärosätena per student och utbildningsområde. Genom den så kallade studentpengen får olika utbildningsområden medel för varje helårsstudent och helårsprestation, där ersättningen för en students helårsprestation relateras till huruvida utbildningen avslutas eller inte. Det är alltså avgörande för samtliga ämnen inom akademin att ha en god genomströmning av studenter som tar sina poäng och färdigställer en examen.

Att statens anslag för högre utbildning skiljer sig kraftigt åt mellan olika utbildningsområden är ett dilemma och en orättvisa som skapar olika förutsättningar för att bedriva utbildning av hög kvalitet. Det är därför både efterlängtat och efterfrågat att regeringen gett besked om att resurstilldelningssystemet ska ses över. Men det finns vissa skiljelinjer i synen på högre utbildning i allmänhet och humaniora i synnerhet som sällan kommer upp till ytan. Om man är humanioras vän är det hög tid att ställa den avgörande frågan: Varför utbildas så många inom ett fält som behöver mer elittänkande och kvalitet än utspridda resurser och kvantitet?

Förra året publicerade tankesmedjan Humtank rapporten Humanioras pris och värde. Resurser och utbildningskvalitet. Rapporten belyser bland annat en korrelation mellan studentpeng och den tid en student lägger ner på sina studier: det humanistiska utbildningsområdet tillhör kanske inte så oväntat den kategori som har lägst ersättning. Undervisningstiden för en student på grundnivå omfattar 2–9 timmar, i veckan. Dessutom är genomströmningen inom humanvetenskaperna alarmerande låg.

Vi har alltså en situation där humaniorastudenter får betydligt mindre undervisningstid än en person som studerar dans eller medicin. De lägger i sin tur ner mindre egen tid på sina studier än kamrater inom andra utbildningar och väljer ofta att hoppa av sin utbildning. Hur kan detta komma sig? Svaren – historiska, sociala, tentativa och värderingsstyrda – har många fördjupat sig i. Men den idé som tar form under läsningen av Humtanks rapport är att det är vi humanister som till största delen har oss själva att skylla.

Sedan 1993 beslutar lärosätena själva om sitt utbildningsutbud och hur omfattande varje kunskapsområde ska vara. Trots att rapporten från Humtank pekar på att tydliga krav på studenterna är en viktig faktor för utbildningskvalitet, och trots att rapporten hänvisar till flera andra källor som påvisar samband mellan intensitet i studier och kontakt med forskare och lärare, framförs inte möjligheten att en högkvalitativ utbildning bäst kan uppnås om humaniora aktivt väljer att dra ner på antalet studieplatser. Förslag om att anta färre studenter, kanske genom arbetsprover eller intervjuer, för att uppnå en högre kvalitet eller idéer kring ett reformerat antagningssystem för att locka högpresterande studenter, lyser med sin frånvaro. Lösningen är mer, istället för bättre.

Detta synsätt bekräftar min egen erfarenhet efter många år i akademin. Jag har varit på workshoppar om humanioras kris, suttit med under heldagar på temat bildning, diskuterat humanioras nytta (eller ”nytta”), pratat om humanioras bidrag till kunskapsutvecklingen i samhället och deltagit under seminarier som handlar om humaniora på undantag, forskning och frihet. Men aldrig har vi på ett systematiskt sätt problematiserat det faktum att vi kanske är för många humanister på universiteten, att det låga söktrycket till våra kurser berättar för oss att vi gör något fel, att studenter i humaniora behöver vara starka skribenter, motiverade och kritiska analytiker och känna sig genuint kallade om de ska kunna ha utbyte av humanioras ofta texttunga moment. Vi talar alldeles för sällan om att vi behöver ett paradigmskifte som gör att humanvetenskaperna lockar en elit.

Samhällets förändrade syn på humaniora, om det blev fler elitutbildningar, kan vi bara spekulera i. Däremot vet vi att utbildningar som är svåra att komma in på ofta värderas högt. Utanför Sverige ser vi en variationsrik humaniora där vissa prestigeuniversitet i USA men också Storbritannien satsar på en kombination av humaniora och exklusivitet. För några år sedan startades New College of the Humanities i London, som ett alternativ till Oxford och Cambridge, av filosofen A C Grayling. Här läser toppstudenter juridik, filosofi, konst och litteratur med en mycket hög standard på undervisningen. Studenter genomgår tre obligatoriska moment i vad som kallas ”intellectual skills” som innefattar vetenskaplig läs- och skrivkunnighet, logik och kritiskt tänkande samt tillämpad etik. Förutom att detta college har grundats av en akademiker, därtill en humanist, är initiativet ovanligt från ett svenskt perspektiv. Utbildningen bekostas av finansbolag och privata donationer. Man arbetar i tydliga akademiska ämnen men fokuserar samtidigt på generiska kunskaper som förenar vetenskapsdisciplinerna. Det är en mötesplats för humaniora som lockar en elit.

Att många europeiska länder värderar humaniora högre än i Sverige beror på flera orsaker. Men tyska prestigeuniversitet som Universität Witten/Herdecke eller schweiziska Sankt Gallen arbetar målmedvetet med sina läroplaner för att integrera kurser i ledarskap med kritiskt tänkande, ekonomisk redovisning med kulturell kompetens. Humaniora betraktas inte som en ”stödvetenskap” eller ett komplement utan snarare är hela grundidén att studenter ska formas av en akademisk-kulturell kontext där ämnesfärdigheterna förfinas genom intellektuell träning.

Från mitt perspektiv finns det alltså betydligt mycket mer att vinna på ett annat sätt att tänka kring resurser, där vi inte skjuter till mer pengar utan drar ner på antalet platser och istället höjer ersättningen för varje student inom humaniora. Kvalitet på undervisning, studenter som söker utbildningar i konkurrens, en ny målbild för humaniora som inte bygger på en defensiv självuppfattning och ett högre sociologiskt värde i samhället skulle kunna uppnås om ett tydligare stråk av elitism genomsyrade humanvetenskapens utbildningar. Ty formering av samhällets eliter säger något om vad ett samhälle värdesätter. Som humanist har jag ofta förundrats över varför man tror att människan blir mer demokratisk eller bildad av att studera just humaniora, jag tycker att det saknas bevis för detta. (Konsten – som är till för alla – bildar oss!) Däremot tycks akademier som präglas av höga krav och mycket motiverade studenter vara bra på att upprätthålla specifika humanistiska kunskapstraditioner, det ser man inte minst i Storbritannien.

Ett möjligt sätt att tolka den låga studentpengen och därmed synen på humaniorastudier som mindre krävande än andra områden är att just humaniora ofta förknippas med bildning. Det skadar inte, kan man tänka sig att resonemanget går, att studera lite humaniora för att öka medborgarnas bildningsnivå. Sådana studier behöver inte ens bedrivas på heltid eller vara särskilt ansträngande; som bildningsämnen har de likafullt en viktig roll att spela i samhällets utveckling. Problemet är att det slår tillbaka på humaniora själv och att svårigheten att argumentera för behovet av elitutbildningar hindras av den föreskrivna samhällsnytta som bildning antas ha och humaniora erbjuda.

Vi humanister behöver öka vår efterfrågan. Hur gör vi det? Det enkla svaret är genom att höja kvaliteten. Ett sätt att börja är att satsa på humaniorastudenterna. För det är genom att hävda vårt akademiska vetande som vi kommer att kunna bibehålla vår relevans: för vetenskapssamhället, det omgivande samhället och för de studenter som i framtiden i hård konkurrens antas till spetsutbildningar i humaniora.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) En informationsfråga av Johan Wiktorin

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

5) En stat i staten av Hans-Gunnar Axberger

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...