VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Islam på franska ben

Av Karin Stensdotter

En rapport visar att en fjärdedel av Frankrikes muslimer står utanför samhällsgemenskapen och är mottaglig för islamistisk propaganda. Lösningen ligger i att ansluta islam till republikens principer.

Det började som så ofta nu för tiden på Facebook: Karin, vad är det som händer i Paris?

Ingen aning. Jag slår på en av nyhetskanalerna där förvirrade bilder avbryts av kommentarer. Avspärrningar, skakiga mobilfilmer med skottlossning i bakgrunden. Snart står det klart att flera attentat mot stadens befolkning sker här och nu. Det enda som förefaller vara att lita på är de stigande dödssiffrorna.

Yngste sonen, hans far och jag sitter tysta. Dottern sover i sin säng, mellansonen är ute och tar en öl, visserligen på en boulevard där det bara finns en bar, men ändå. Vi ringer honom; han är redan på väg hem. Det är den 13 november 2015 och från boulevard de l’Hôpital, liksom över hela staden, hörs sirenerna från utryckningsfordonen natten igenom.

Det visar sig att dåden även denna gång utförts av framförallt fransmän.

President och premiärminister uppmanar oss att inte sätta likhetstecken mellan islam och terrorism. Visst. Men i medierna är bilden av en muslim klar: den med automatvapen försedda terroristen.

Att jag inte är ensam om att undra vad muslimerna, i min föreställning en rätt otydlig massa, egentligen tycker och tänker bekräftas så småningom i september året därpå i en rapport från en av de stora tankesmedjorna, Institut Montaigne. Den har titeln ”Un Islam français est possible”, (En fransk islam är möjlig) och har sammanställts av Hakim El Karoui, välrenommerad forskare och politisk sakkunnig. Den är en grundlig genomgång av Frankrikes muslimer, deras åsikter, rötter och sammansättning, deras religiösa utövning och förhållande till den franska staten.

Eftersom registrering av religion och etnisk härkomst är otillåtet fyller rapporten en kunskapslucka, inte minst i debatten.

Fakta har tagits fram via telefonintervjuer med 15 000 personer över 15 år varav drygt 1 000 säger sig vara (mer eller mindre troende) muslimer. Med ett så stort underlag blir undersökningen representativ för hela kollektivet, som i och för sig visar sig vara inte ett kollektiv utan många individer.

Muslimerna är 5,6 miljoner av en befolkning på 66 miljoner. Tre fjärdedelar är franska medborgare, resten har utländskt medborgarskap. De är yngre än genomsnittsbefolkningen, 36 år i snitt för en muslim, 53 för en kristen. De har högst olika syn på vad islam innebär. 46 procent av dem har inga som helst problem med att vara muslimer inom ramen för den franska laïcité-principen (frånvaro av religiöst inflytande i staten och frånvaro av statligt inflytande i religionen). De märks helt enkelt inte. Ytterligare 26 procent är något mer konservativa, de är för huvudduk, halalkött och andra levnadsregler men sätter republikens lagar före sharia, är emot månggifte och heltäckande slöja.

De övriga 28 procenten är den grupp i rapporten som gett eko i press och valkampanj. Här finner vi reaktionära. unga muslimer, ofta med dålig skolutbildning och svag förankring på arbetsmarknaden, bosatta i det vi skulle kalla utanförskapsområden. Gruppen är i konflikt med samtliga samhällsinstitutioner inklusive den lokala moskén. Medlemmarna är oftast salafister, mycket renläriga muslimer som eftersträvar ett liv helt i profetens efterföljd. De erkänner endast sharia som lag. Riktningen är den dominerande i Saudiarabien och Qatar och har en utlöpare mot jihadism.

För dessa ungdomar är identiteten som muslim ett ställningstagande mot majoritetssamhället. Hälften av gruppen har rötter i Nordafrika, en fjärdedel är konvertiter, kommer alltså från kristna eller ateistiska hem, den sista fjärdedelen har sina rötter i den övriga muslimska världen. Det stora flertalet är franska medborgare. Det är i den här miljön som rekryteringen till ISIS går som bäst.

Så hur blev då många av Frankrikes yngsta muslimer salafister när resten av kollektivet inte är det?

Svaret är förstås komplext och varierar beroende på vem man frågar. I rapporten, som alltså konstaterar de materiella bristerna, finner vi även orsaker som mer sällan lyfts fram. Den första är att dessa ungdomar när de vill ha svar på trosfrågor vänder sig till internet. Nätet är numera också den främsta källan till radikalisering. Den andra är de miljarder dollar i oljepengar som pumpats från framförallt Saudiarabien och Qatar in i alla upptänkliga muslimska miljöer med tillhörande ideologi – en politisk, bakåtsträvande islam. Pengarna går på ofta osynliga vägar in i moskéer och imam-löner, i nya universitet, i lokala projekt och bidrag till pilgrimsfärder och i ren propaganda. Det är en jätteorganisation som vuxit alltsedan efterkrigstiden.

Men om vi tittar på just Frankrike finns även ett problem i form av en generationskonflikt som visar sig ha historiska orsaker.

Den stora invandringen av muslimer till Frankrike började under efterkrigstiden. Det handlade om arbetskraft från framförallt Algeriet, Marocko, Tunisien och Turkiet. Inledningsvis trodde man att dessa arbetare snart skulle återvända, och i den mån de ville utöva sin religion var det självklart deras egen sak att ordna det. Den franska statens konfessionslöshet omöjliggjorde dessutom all ekonomisk eller annan hjälp. I mitten av 1970-talet insåg man att många hade kommit för att stanna och en lag om anhöriginvandring antogs. Därmed gick den religiösa verksamheten in i en mer aktiv fas, men det var fortfarande hemländerna som betalade. Pengar och imamer kom från respektive land och i Frankrike uppstod ett spretigt och ofta mycket lokalt förankrat muslimskt liv kring en moské med tillhörande lokala föreningar och för barnen så kallad koranskola. Hemländerna behöll på så sätt greppet om sina emigranter. Imamerna stod ofta nära, eller var medlemmar av, Muslimska brödraskapet, en annan organisation som också har som syfte att göra islam till världens enda religion, men som framförallt arbetar politiskt, gärna i befintliga strukturer.

Den kommande perioden institutionaliserades islam i och med att den franska staten behövde representanter för muslimerna att diskutera med i olika samhällsfrågor. En struktur uppstod där en mer konservativ krets, närstående eller del av de muslimska bröderna, gjorde sig till representanter för hela kollektivet. På så vis förlorade man i legitimitet gentemot majoriteten av de troende.

Idag kommer imamerna fortfarande från ursprungsländerna och sedan 00-talet kan man konstatera att de yngsta muslimerna ofta inte känner någon samhörighet med dem. Inte så konstigt kanske, äldre män uppvuxna och utbildade i Maghreb som ibland talar franska och ibland bara arabiska, möter västerlänningar uppvuxna i förorten. För den unga identitetssökande muslimen blir det enklare att finna de svar han eller hon söker i den globaliserade muslimska världen, via nätet.

Rapporten avslutas med ett antal förslag för att inkorporera islam, att göra den fransk. Viktigast är att bryta kopplingen till ”hemländerna”. Islam måste stå på egna franska ben. Imamer och lekmän ska komma från den tysta majoriteten av moderata muslimer. Det innebär att imamutbildning också måste finnas på franska universitet, något som idag inte är fallet. Finansieringen av religiös verksamhet ska komma från utövarna, eventuellt även via en skatt på halalkött. I den mån pengar kommer från anonyma givare ska de föras över till en fond styrd av demokratiskt valda representanter. Fonden fördelar pengarna, inledningsvis under överinseende av staten. Ingen mer direktfinansiering på obskyra vägar. Detta förslag har nuvarande regering tagit upp till diskussion, liksom den har stängt koranskolorna, som visade sig alltför ofta predika hat. Istället bör det statliga skolsystemet bredda sin redan existerande undervisning i arabiska.

Slutligen föreslår rapporten en anmälarplikt för alla stora nätaktörer vid misstanke om radikalisering.

Att genomföra förslagen kommer att bli svårt men samtidigt nödvändigt för att islam ska bli en lika självklar del av det franska samhället som andra religioner. Vilket i sin tur är en förutsättning för en fredlig samexistens på lika villkor.

Och som svensk tänker jag: Gäller inte detta även hos oss?

Rapporten finns tillgänglig på HYPERLINK "http://www.institutmontaigne.org" www.institutmontaigne.org

Mest lästa just nu

1) Dags att damma av Marx av Thomas Engström

2) Universitetet bryter mot lagen av Jan Almäng och Christer Svennerlind

3) Islam på franska ben av Karin Stensdotter

4) Gatlopp för Luther av Per Svensson

5) Garbo vantrivdes i Hollywood av Martina Björk

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...