VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Universitetet bryter mot lagen

Av Jan Almäng och Christer Svennerlind

Göteborgs universitet har systematiskt anställt lärare utan föregående utlysning. Mycket talar för att också andra universitet på samma sätt brutit mot lagen.

I november 2015 anmälde vi Göteborgs universitet för systematiska brott mot bland annat Anställningsförordningen och Lagen om anställningsskydd (LAS). Grundproblemet var/är att man vid Göteborgs universitet tagit för vana att anställa personer utan föregående utlysning. Vi identifierade 90-talet författningsstridiga anställningsbeslut, varav 21 avsåg tillsvidareanställningar som i strid med gällande rätt aldrig lysts ut. Majoriteten av fallen hade ägt rum under de senaste fem åren. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har i skrivande stund inte yttrat sig över vår anmälan, men internrevisionen vid Göteborgs universitet har i sitt yttrande gett oss rätt på alla punkter.

Enligt svensk lag skall alla offentliga anställningar utlysas så att den som är intresserad skall kunna söka anställningen. En myndighet är skyldig att anställa den för anställningen mest lämplige. Tidigare fanns för tillsvidareanställning som professor eller lektor krav på sakkunniggranskning – allt för att förhindra godtyckliga anställningsbeslut. Det kravet plockades bort av regeringen Reinfeldt beträffande lektor, men det lever kvar som kutym.

Det finns emellertid ett slags lucka i lagstiftningen. Genom att upprepade gånger anställas på tidsbegränsade anställningar kan en person komma att automatiskt erhålla tillsvidareanställning utan föregående utlysning. Har exempelvis en vikarie fått fem halvårslånga vikariatsanställningar så omvandlas per automatik det femte vikariatet till en tillsvidareanställning. Detta eftersom Las § 5 stipulerar att vikariatsanställning i mer än två år under en femårsperiod automatiskt övergår i en tillsvidareanställning. Detta är känt under benämningen ”inlasning”. Det har länge varit en offentlig hemlighet på svenska universitet och högskolor att inlasningar regelbundet används för att komma runt kravet på utlysning och sakkunniggranskning vid tillsättning av tillsvidareanställningar.

Våra egna misstankar om att författningsstridiga anställningar förekom på den institution vid vilken vi verkade väcktes på allvar under hösten 2013, då den dåvarande prefekten för institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori vid Göteborgs universitet beslutade att en person i teoretisk filosofi skulle anställas genom inlasning. Det skulle bli den fjärde tillsvidareanställningen i filosofi sedan fem år tillbaka som tillsattes utan utlysning och sakkunniggranskning. Vi kunde snabbt konstatera att anställningsbeslutet 2013 var felaktigt. Personen hade inte varit anställd tillräckligt länge för att uppfylla villkoren för inlasning. Vi överklagade till Överklagandenämnden för högskolan och fick anställningsbeslutet undanröjt.

Vid det här laget började vi bli ordentligt misstänksamma. Tänk om det här inte var det enda fallet där man vid anställning hade förfarit i strid med gällande rätt? Vi började studera äldre anställningsbeslut. Omgående kunde vi konstatera att man vid Göteborgs universitet satt i system att bryta mot gällande rätt. På två fakulteter (Humanistiska respektive Samhällsvetenskapliga fakulteten) hade man till och med infört ett system där prefekter kunde ansöka hos sina dekaner om att få personer som var tidsbegränsat anställda tillsvidareanställda, genom ”inlasning”. Huruvida de här personerna verkligen hade varit anställda tillräckligt länge var i sammanhanget av underordnad betydelse. Vi kunde snart identifiera det ena fallet efter det andra där lärare erhöll tillsvidareanställning trots att det saknades tillräcklig tid för att visstidsanställning skulle övergå i tillsvidareanställning.

Göteborgs universitet var närmast demonstrativt ointresserat när vi påtalade oegentligheterna. Inte heller fackförbundet SULF, via sin dåvarande, lokale ordförande, visade något som helst intresse för att bistå oss. Till slut hade vi inget annat val än att anmäla Göteborgs universitet till UKÄ.

Våra efterforskningar visar att det på Humanistiska fakulteten mellan 2010 och halvårsskiftet 2012 totalt hade fattats 30 beslut om att tillsvidareanställa lektorer. En minoritet, 12 stycken, hade föregåtts av utlysning. Åtminstone 10 karakteriserades av fusktillämpning av Las. Med andra ord var en minoritet av alla tillsvidareanställningar utlysta och åtminstone en tredjedel var olagliga.

Tyvärr finns det skäl att tro att det inte bara är vid Göteborgs universitet man tagit för vana att tillsvidareanställa universitetslärare utan föregående utlysning. För några år sedan kunde en grupp idéhistoriker visa att 18 av 29 lektorer i ämnet (i hela landet) under en tioårsperiod tillsvidareanställts med hänvisning till Las. Och en undersökning tyder på att 200608 föregicks bara 1015 procent av alla anställningsbeslut vid Uppsala universitet av sakkunniggranskning.

Vi har inte några siffror för hur vanligt det här är i hela riket. Det är dock känt att det är mycket vanligt med internrekryteringar på svenska universitet. Vetenskapsrådet säger i en rapport, släppt i januari 2016, att över 60 procent av alla forskare och lärare vid större svenska universitet har en doktorsexamen från det universitet de är verksamma vid. Om vi försiktigt utgår från att anställning utan föregående utlysning är det dominerande anställningsförfarandet när man internrekryterar, så är en mycket stor andel av dessa 60 procent anställda utan föregående utlysning och sakkunniggranskning. Med andra ord tyder mycket på att anställningsbeslut utan föregående utlysning är ett närmast epidemiskt problem.

Vilka konsekvenser får anställningsförfaranden som de ovan beskrivna? Förmodligen sänker det allvarligt kvaliteten på både undervisning och forskning. Vi har inte tillgång till någon omfattande statistik, men om man enbart tittar på författande av internationella tidskriftsartiklar finns det en del som tyder på att lärare som anställts utan utlysning och sakkunniggranskning är mindre produktiva än andra. Exempelvis publicerade i vårt eget ämne, teoretisk filosofi, tillsvidareanställda universitetslärare i landet i genomsnitt fler än två internationella tidskriftsartiklar per person mellan 2010 och 2014. I Göteborg var motsvarande siffra för de fyra som anställts utan föregående utlysning 0,33. (För att erhålla den siffran tittade vi på filosofitidskrifter som rangordnats av European Science Foundation och tillämpade författarfraktionering.)

En annan konsekvens som bör nämnas är att många unga forskare tidigt slås ut, och därför aldrig ens får chansen att på lika villkor konkurrera om anställning som forskare eller universitetslärare. I många ämnen är det en stor överproduktion av forskare och följaktligen är konkurrensen om tjänster hård. Inte sällan skulle de som anställs utan föregående utlysning vara chanslösa i en öppen konkurrens. Systemet är med andra ord djupt orättvist. I ett litet ämne kan det gå många år mellan att lektorat blir utlysta. Även mycket lovande forskare kan under sådana omständigheter förlora möjligheterna att kunna stanna kvar inom akademin. Situationen förvärras av att fasta universitetslärartjänster i många ämnen är sällsynta. Det är inte ovanligt med 3040 sökande till ett lektorat i ett ämne som teoretisk filosofi. De flesta som disputerar i ämnet – även docenter med internationella meriter – tvingas söka anställning som annat än universitetslärare. En sådan situation skapar naturligtvis ytterligare incitament för mindre nogräknade akademiska ledare att anställa lokala förmågor som man av en eller annan anledning önskar gynna – vilket i sin tur fördjupar problemet ytterligare.

Det vi har beskrivit är ett i grunden klientelistiskt system. Anställningskulturen på många svenska universitetsinstitutioner är av den arten att de lokala beslutsfattarna har både makt och vilja att gynna klienter.

Men i praktiken har vi i Sverige en lagstiftning som väsentligen saknar spärrar för klientelism i universitetssfären. Saken förvärras av att rättsvårdande myndigheter saknar intresse för att lagföra myndighetsutövande chefer som systematiskt bryter mot grundlag, lag och förordning.

Jan Almäng är docent i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet

Christer Svennerlind är fil dr i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) En informationsfråga av Johan Wiktorin

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Varning för generaldirektörer av PJ Anders Linder

2) Historien går igen av Anders Fredriksson

3) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

4) Väst åter fjättrat av Mauricio Rojas

5) När Kina tar över av Frida Wallnor

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...