VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Han förändrade världen

Av David Crane

Reformationens utveckling berodde till stor del på Luthers personlighet, kompromisslösa doktrin och hårdföra debattmetoder. I sin färska bok Martin Luther. Renegade and Prophet målar Lyndal Roper ett starkt och mångfasetterat porträtt av reformatorn.

Som alla barn en gång visste spikade en obskyr tysk munk den 31 oktober 1517 upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg och inledde därmed reformationen. Det verkar inte finnas några konkreta belägg för att detta verkligen skedde som det hävdas i myten, men oavsett om Martin Luther spikade upp sina teser på porten eller klistrade fast dem eller helt enkelt skickade dem till Tysklands ledande präster blev den kristna världen sig aldrig mer lik.

Martin Luther. Renegade and Prophet är en analys av en mans inre liv och utveckling men inte, något som Lyndal Roper betonar, en allmän historia över reformationen eller ens den lutherska revolutionen i Wittenberg. Hon är väl medveten om farorna med att reducera stora historiska skeenden och teologiska argument till en individs känslomässiga och psykologiska kamp. Har det dock någonsin funnits en man som kunde axla den här sortens speciella betydelse – och dessutom en man vars teologi så direkt verkar utgå från hans personlighet – så är det Martin Luther, denne karismatiske, stötande, paradoxale och förfärlige augustinermunk som förvandlades till avfälling, det framgår av hennes övertygande och framför allt oerhört ärliga biografi.

Luther – Luder – föddes i Eisleben i norra Tyskland 1483 och växte upp i skuggan av Mansfeldgrevarnas slott i den lilla gruvstaden med samma namn. Senare i livet hävdade han bestämt att han hade oklanderliga bonderötter, men hans far var gruvbesiktningsman och framstående smältmästare och den unge Martin växte upp i en rökig stad fylld av slagghögar i utkanten av den civiliserade världen.

Det större sammanhanget kring den vuxne Luthers uppror – det växande motståndet mot prästerna i slutet av 1300-talet, påvedömets överdåd och pålagor under renässansen, många prästers skamliga okunnighet och frånvaro från ämbetet, de skandalösa avlatsbreven, den puttrande fientligheten mellan Rom och Tyskland – är välbekant, men för Roper är det inte möjligt att förstå Luther utan att förstå världen i Mansfeld som han härstammade från. Det finns en naturlig tendens inom studier av reformationen att koncentrera sig på de självständiga furstendömestäderna i den södra delen av landet, men den fula, otrygga och splittrade värld som bidrog till att utforma Luthers lidelsefulla, auktoritära, oförsonliga, rått fysiska natur låg närmare en tysk 1400-talsversion av tv-serien ”Deadwood” än den humanistiska kulturen och medborgartraditionerna i Nürnberg.

Trots att Luther livet igenom var lojal mot sin uppväxtort kan det inte ha funnits mycket där som gav honom någon särskilt upphöjd känsla av människans godhet och inte någonting som kan ha skyddat honom mot de mindre angenäma sidorna i Augustinus teologi när han trotsade sin far och blev augustinsk munk. I efterhand kan det förefalla märkligt att en man som tillbringade en stor del av sin tid med att rasa mot munkväsendet gick med i en så sträng orden, men vad det än berodde på – och Roper gör rätt i att inte tillhandahålla något färdigt svar – fanns det ett drag av skuld och självförakt i Luther som fann en sorts förvrängd tröst i augustinordens asketiska disciplin och mörka teologi.

I Augustinus lära, där människan beskrivs som ytterst lastbar, och en strikt tolkning av Paulus har vi alla de ingredienser som behövs för protestantismen; men det är svårt att inte ha en känsla av att reformationen tog den riktning den gjorde på grund av Luthers personlighet. I början av 1500-talet var det inte svårt att få en måttlig augustinsk teologi att passa ihop med den katolska renlärigheten, men måttlighet var aldrig en del av Luthers personlighet och tes för tes, kris för kris, bön för bön, uppenbarelse för uppenbarelse – det var i badrummet, på ”kloaken”, som han i ett berömt citat hävdade att tanken att det endast var genom tron man kan betraktas som rättfärdig ”slog honom som en blixt” – förenades reformatorn och teologen i honom och gav upphov till den katolska kyrkans mest oförsonlige fiende.

Det var denna kombination av doktrin och personlighet som gav Luthers angrepp på påvemakten dess styrka och dess destruktiva kraft. Det fanns ingenting i hans angrepp på reliker och avlatsbrev som inte förekom över hela Europa vid den här tidpunkten; men om människan endast kan räddas genom tron, och alla goda gärningar i sig var syndiga då var den medeltida kyrkans hela botstruktur – försäljningen av avlatsbrev, förbönerna till Maria och helgonen, dyrkan av reliker, påvens auktoritet, att det fanns ett prästerligt stånd som skulle medla mellan människan och Gud – i så fall bara nys.

Med tanke på Luthers temperament var det inte troligt att historien skulle ta slut där, och det kanske sorgligaste med den här boken är hur mycket utrymme den måste ägna åt hans strider med andra reformatorer. Det fanns åtminstone en sträng logik i hans brytning med Rom; men skulle någon annan än Luther ha kunnat finna tillräcklig grund för oenighet med så vitt skilda allierade, vänner och lärjungar som Erasmus av Rotterdam, Andreas Karlstadt, Martin Bucer och Huldrych Zwingli och äventyra att reformationen överhuvudtaget kunde fortsätta på det sätt som han gjorde?

Även om det fanns verkliga teologiska skillnader mellan Luther och hans medreformatörer, särskilt ifråga om tesen om Jesu närvaro i nattvarden, verkar den obehagliga sanningen vara att precis som i Alexander Popes dikt ”Atticus” stod han ”inte ut med en broder i närheten av tronen”. Han talade om samvetet när det han egentligen menade var hans samvete. Han predikade Bibelns tydliga sanning när det han egentligen menade var Luthers tolkning av Bibeln. Intellektuell självständighet, hur uppriktig den än var, hur marginell den än var, var detsamma som illojalitet; meningsskiljaktigheter var detsamma som förräderi.

Och hans polemiska färdigheter, hans oöverträffade förmåga att slåss med fula medel, hans geniala utnyttjande av möjligheterna som följde på tryckpressen – här hjälptes och bistods han av den hemske Lucas Cranach – innebar att dessa strider utkämpades med en bitterhet och våldsamhet som skulle komma att förgifta debatten mellan kyrkosamfunden i 400 år till. Inte heller var detta Luthers enda trista arv. ”Judarna”, kunde han skriva, ”kysser, äter, dricker och vördar” djävulens exkrement. ”Han proppar och sprutar dem så fulla att det svämmar över och flyter ut ur varje plats, ren djävulsskit, ja, det smakar så gott för deras hjärtan, och de glufsar i sig det som suggor.”

Detta var, som Roper hävdar, inte bara en kvarleva av katolsk antisemitism, utan en väsentlig del av den protestantiska identiteten och en protestantisk känsla av utkorelse – och däri ligger probemet med att skriva om Luther. Hon låter det inte råda några tvivel om hans oerhörda betydelse i reformationens historia, men endast en hagiograf skulle nöja sig med det. I sin inledning skriver hon att hon inte är ute efter att framställa en konsekvent Luther; och hon håller det hon lovar. Hans liv och personlighet bestod av en mängd motsägelser och hon duckar inte för någon av dem. Hennes Luther är på en och samma gång teologen som gav Tyskland Bibeln i översättning till folkspråket och mannen vars filosofi ifråga om politisk respekt skulle få mörka följder för dem som levde under nazisternas styre. Hennes Luther är barnet från Mansfeld som förkunnade alla troendes prästerskap och ändå verkade oförmögen att anamma protestantismens samhälleliga och medborgerliga följder.

Han var också den karismatiske predikanten som förkunnade Bibelns befriande kraft och for ut mot bönderna som tog honom på ordet; den hålögde asketen som levde i celibat i ett försök att nå martyrskap som dog, fet och gift, i sin säng; en sorts spegelvänd antinomist, vars övertygelse om människans fullständiga syndighet gav honom en så märkvärdigt avslappnad inställning till den mänskliga sexualiteten; den moderna sekularismens gudfar som brottades med djävulen, universitetsläraren som såg förnuftet som en ”sköka”, landsortsbon från Sachsen som förändrade världen …

Inte någon enkel hjälte, som Lyndal Roper försiktigt konstaterar.

David Crane är en brittisk historiker och författare. Artikeln publicerades ursprungligen i The Spectator.

Översättning: Martin Peterson

Mest lästa just nu

1) Normlöshet som fattigdomsfälla av Joel Halldorf

2) "Arabiska är sexigt i Israel nu" av Paulina Neuding

3) Förödande flathet av PJ Anders Linder

4) En identitetskris av Tommy Möller

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Upprättelse för slagfältens glömda kvinnor av Johanne Hildebrandt

2) Alla krig är onda, men ondast är inbördeskriget av Mauricio Rojas

3) Kroppar i rörelse av Bengt E Y Svensson

4) Vänligt bemötande av Annagreta Dyring

5) Myller på trottoarerna av Karin Henriksson

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...