VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Gatlopp för Luther

Av Per Svensson

Protestantismens ideal formade den sekulära och statsindividualistiska svenska modellen. Det är därför lättare att hitta Luther i samhället i stort än i kyrkan.

Vad har Martin Luther någonsin gjort för oss?

Tja, det var tack vare honom vi kunde lägga ner skärselden.

Men annars då, vad har Luther givit oss som vi inte skulle vara lyckliga över att ha sluppit?

Idén att också vanligt folk ska lära sig läsa?

Visst, men bortsett från läskunnigheten, skolsystemet och alla debatter om detta system mellan Jan Björklund och Gustav Fridolin, vad har vi svenskar Luther att tacka för?

Vad sägs om särbeskattningen, studielånen och vab-dagarna? Och Midnattsloppet!

Han hade gjort raketkarriär i sin orden, Augustinerna. Han var bara 33 år men hade redan haft höga chefsposter. Sedan ett par år var doktor Martin Luther också professor i teologi vid det nygrundade universitetet i Wittenberg.

Nu satte han sin karriär på spel genom att offentliggöra 95 teser mot kyrkans avlatshandel. Spikade han upp dem på porten till Slottskyrkan i Wittenberg? Kanske. Kanske inte. Det är inte fullt klarlagt. Säkert är i alla fall att han skickade ett brev med sina teser till ärkebiskopen av Mainz. Det var som att skicka en debattbok mot kött till vd:n för McDonald’s.

Avlatshandeln byggde på idén att det fanns snabbspår genom skärselden. Goda gärningar kunde förkorta en annars plågsamt lång tid av renande plågor. För den som inte hade ork att själv utföra saligbringande gärningar hade kyrkan tagit fram en attraktiv produkt: avlatsbrevet. Man kunde köpa andelar i det överskottslager av goda handlingar, som kyrkan ansåg sig förfoga över.

Påven Leo X hade 1515 utlyst en så kallad plenaravlat, en heltäckande avlat. Ärkebiskopen Albrecht av Mainz fick koncession på affärerna i sin del av Tyskland och marknadsföringen lades ut på en förfaren dominikanermunk, Johannes Tetzel, känd för sin reklamslogan: ”Så snart din slant i kistan klingar/sig själen upp ur skärselden svingar.”

Albrecht kom, liksom många andra prominenta prelater från en furstefamilj, Hohenzollern och hade tre olika biskopsämbeten. Det var egentligen inte tillåtet. Han hade därför tvingat köpa dispens av Vatikanen. Det var dyrt. Pengarna hade ärkebiskopen lånat av bankirfirman Fuggers.

Men skulden var inget problem. Enligt avtalet med påven skulle Albrecht få behålla hälften av avlatsintäkterna. Pengarna skulle sedan slussas vidare till Fuggers. Den andra hälften skulle gå till påven och bygget av Peterskyrkan.

Fursten köper sin titel och lurar undersåtar att betala mutorna. Så såg upplägget ut.

Jag drar denna långa historia för att tydliggöra att när han formulerade sina teser agerade Martin Luther som visselblåsare snarare än som kyrkosplittrande revolutionär. Han var indignerad över det moraliska förfallet i den kyrka han tillhörde, och han var långtifrån ensam om detta. Luther tog risken att drabbas av repressalier, men räknade knappast med att han bara några år senare skulle vara bannlyst av påven och förklarad fredlös av den tysk-romerske kejsaren. Han räknade heller inte med att de spikar han (eventuellt) slog in i kyrkporten i Wittenberg skulle få hela den västliga, latinska, kyrkan att rämna.

Men så blev det. Det berodde på att Luther först och främst var akademiker, en av sin tid mest kreativa intellektuella, och successivt arbetade sig fram till en kritik av avlatshandeln som inte bara var moraliskt utan också teologiskt, teoretiskt, grundad. Det var denna kritik som sprängde påvekyrkan.

Luther var inte den ende reformatorn i 1500-talets Europa, han var inte ens den ende i Wittenberg. Men hans teser var den glödande stubintråden. Det är därför 500-årsminnet av reformationen förlagts till 2017.

Luthers ”upptäckt”, baserad på närläsning av Bibeln, i synnerhet Paulus brev till romarna, var att människan inte kan bidra till sin rättfärdiggörelse, stärka sina salighetsaktier, genom gärningar. Rättfärdiggörelsen är istället en gåva från Gud, ett uttryck för nåd.

Detta är den protestantiska kristendomens axiom, uttryckt i en tredelad formel: Sola scriptura. Sola fide. Sola gratia. Bara Skriften. Bara tron. Bara nåden.

Det kan låta som en diskussion om påvens skägg, men det handlade i själva verket om påvens makt.

Om Bibeln är den enda auktoriteten, varför måste man då lyda påven? Om ens öde efter döden inte påverkas av vad man gjort eller inte gjort i jordelivet, varför skulle det då finnas en skärseld? Och om skärselden inte finns, och om nåden är en gåva man inte kan göra sig förtjänt av, varför ska man då underkasta sig kyrkans påbud om hur man ska be, bikta sig, bekänna sin tro? Är då inte varje människa fri i sitt förhållande till Gud? Tre år efter offentliggörandet av de 95 teserna, 1520, skriver Luther en underbar pamflett vars titel svarar ja på den frågan: ”Von der Freiheit eines Christenmenschen” (Om en kristen människas frihet).

Ur reformationen träder den moderna människan fram. Hon lämnar medeltidens ordning bakom sig, världen där varje människa hade sin givna plats och roll.

Sociologen Max Weber skrev i början av 1900-talet avhandlingen Die Protestantische Ethik und der Geist des Kapitalismus (Den protestantiska etiken och kapitalismens anda), där han drev tesen att de protestantiska trosföreställningarna bidragit till att skapa samhällen präglade av rationalitet och flit.

Det finns gott om invändningar, men det är samtidigt svårt att förneka att det tycks finnas en överlappning mellan företagsamhet och, i synnerhet, kalvinistisk och puritansk protestantism.

Den gren av reformationen som personifieras av Jean Calvin kom på ett annat sätt än lutherdomen att lägga tonvikt vid den enskildes moral och sammanhållningen inom de enskilda församlingarna. Det har gynnat en viss typ av företagsamhet. Man känner varandra från kyrkan. Man vet att man kan lita på varandra.

I den kalvinska protestantismen är de horisontella relationerna viktiga, nätverken som tvinnas i och kring församlingen. I den lutherska världsbilden är det snarare de vertikala relationerna som strukturerar den enskildes liv. Luther tänkte sig att människan lever i två skilda sfärer. Det andliga respektive värdsliga regementet. I det andliga regementet är alla fria och jämlika inför Gud. I det värdsliga regementet härskar tvärtom en strikt hierarki och en absolut lydnadsplikt. Fursten är här den yttersta och yppersta auktoriteten.

Med hjälp av denna modell kunde Martin Luther förena sin teologiskt grundade tes om den kristna människans frihet med det oreserverade stöd för furstemakten som han proklamerade såväl av övertygelse (han var en tidig förespråkare för ordning och reda i politiken) som av nödtvång (den fredlöse Luther beskyddades av sin sachsiske landsfurste, Fredrik den vise). Man skulle, och kunde, vara både en fri kristen och en lydig undersåte.

De furstar som attraherades av Luthers läror tog gärna fasta på det sistnämnda.

Decennierna kring 1500 var dramatiska och dynamiska. Det är lätt att peka på paralleller till vår egen tid. Globaliseringen skapar nya fantasieggande möjligheter, men också oro och otrygghet. Columbus ”upptäcker” Amerika. Portugiserna har öppnat nya handelsvägar till Afrika och Asien. Stora förmögenheter skapas. Ekonomiska tyngdpunkter förskjuts. En tidig form av finans- och industrikapitalism etableras (Luthers egen far var gruventreprenör).

En medierevolution pågår. Tryckpressen förändrar allt. Det är med hjälp av böcker, småskrifter, pamfletter och karikatyrer Luther och de andra reformatorerna kan föra och vinna propagandakriget.

De politiska ramverken brister. Den medeltida ordningen faller sönder. Furstarna ser möjligheter att stärka sin makt.

Febriga apokalyptiska stämningar och strömningar växer sig starka. I reformationens marginaler härjar terroristiska sekter med starka drag av dagens IS.

Det är dessa skalv och klimatförändringar som gör reformationen närmast oundviklig. Det gemensamma taket av tro brister när grunden för det europeiska huset skakar. Hur ska detta hus se ut i framtiden? Hur ska taket läggas om? Debatten förs med teologiska argument, men samtalstonen är långtifrån from. Luther kan avfärda en skrift av den hyllade humanisten Erasmus av Rotterdam som en hög dynga serverad på silverfat. Överhuvudtaget är professorn i Wittenberg förtjust i att färgsätta sina argument med fekalier. Djävulen får ofta ge sig tillkänna på dass. Luthers inställning till polemik är att man ska undvika nyanser. Påven är Antikrist.

Femhundra år senare, i oktober 2016, omfamnar påve Franciskus och den svenska lutherska ärkebiskopen Antje Jackelén varandra vid en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka. Den tyska tidningen Die Zeit har rest med påven från Rom till Lund och Malmö. Skribenten Evelyn Finger kan i sitt reportage inte helt dölja sin positiva förvåning över den försonliga stämningen under påvebesöket i det protestantiska Sverige. I Tyskland finns det ju fortfarande ”betongprotestanter”, som vill hålla reformationsjubileet påvefritt och ”betongkatoliker” som betraktar protestanter som ”kättare”.

Äh, det där är ju såååå 1517, säger vi coola och toleranta svenskar.

I tyska ögon är en gudstjänst i Svenska kyrkan överraskande katolsk. Präster i mässkrudar. Stora korstecken. Höjda kalkar. Fridshälsningar. Ordet, det centrala i Luthers religiositet, kan få stå tillbaka för det rituella.

Allt detta kan tolkas som en tidstypisk anpassning till en kultur präglad av genreupplösning och greatest hits-mentalitet; gudstjänsten som ett slags religiös Spotifylista sammanställd för en publik som efterfrågar ”andlighet” i största allmänhet, inte teologiska spetsfundigheter.

Så kan det vara. Men det handlar också om ett historiskt arv. Också i den tidiga svenska lutherska kyrkan kunde man unna sig att vara lite småkatolsk ibland.

Franciskus gjorde två framträdanden i Malmö. Men han besökte aldrig min hemstads basilika, Petrikyrkan. Hade han gjort det hade han kunnat studera en gravsten på hedersplats framme vid högaltaret. Där ligger stadens reformator, den lutherske prästen Claus Mortensen, begravd. I inskriptionen på stenen hyllas han som ”destructor papistici cultus”, förgörare av den papistiska kulten.

Hårda bud, men så var också Mortensen dansk. Malmö var på 1500-talet en av Danmarks största städer, en sjudande handelsmetropol och ett centrum för den radikala reformationen.

I Lund, drygt en mil norrut, var påvekyrkan i gengäld stabilt företrädd. Lund var ärkebiskopssäte för hela Norden. Här fanns den stora domkyrkan och ett otal kloster och mindre kyrkor.

På 1530-talet rivs flera av dem. Stenen fraktas till Malmö och används till bygget av den kungliga fästningen Malmöhus. Så kan en maktförskjutning göras tydlig.

I Danmark blir striden mellan reformatorer och anhängare till den romerska enhetskyrkan hård, men kortvarig: redan 1536-37 blir Danmark formellt ett evangeliskt land. Det finns ett teologiskt intresse också hos representanter för den världsliga makten. Sedan han 1523 tvingats bort från tronen slår sig Kristian II (i Sverige kallad “Tyrann”) en tid ner i Wittenberg för att vara nära den nya lärans källflöden.

Var Gustav Eriksson Vasa intresserad av teologi? Inte mycket tyder på det. Han höll sig visserligen med rådgivare och lärde som var övertygade anhängare till reformationen. Olaus Petri (Mäster Olof) hade liksom sin bror Laurentius Petri studerat i Wittenberg.

Men Sveriges self made-kung hade ett instabilt förhållande till den rena evangeliska lärans företrädare. Hans stabila intresse var istället makten och de mynt han behövde för att kunna säkra den.

Reformationen blev därför från start ett huvudsakligen politiskt projekt i Sverige. Kyrkan förvandlades, i ordets djupaste bemärkelse, till en statskyrka.

Det är, som den tidigare biskopen Carl-Axel Aurelius påpekat i sin studie över den svenska Lutherbilden genom tiderna, Luther i Sverige, typiskt att det första Lutherjubileet i Sverige firades 1621, inte 1617, som i resten av världen.

Här var det dalkarlarnas val av Gustav Eriksson (Vasa) till hövitsman som var den stora händelsen, inte Martin Luthers epokgörande uppgörelse med påvekyrkans avlatshandel.

Gustav ville lägga beslag på kyrkans rikedomar (och makt). Lite ritualer kunde allmogen kanske få behålla?

Teologiskt svajade Sverige fram och tillbaka, än åt katolskt håll (Johan III, Sigismund), än åt det kalvinistiska (Karl IX). Först vid ett stort kyrkomöte i Uppsala 1593 blev Sverige formellt och fullt ut protestantiskt.

Överföringen av egendom från kyrkan till kronan genomfördes däremot med imponerande konsekvens. När Gustav Vasa besteg tronen ägde kronan ynka tre och en halv procent av jorden i riket (inklusive Finland). När han dog 1560 hade andelen ökat till 21 procent. Kyrkan ägde i början av 1520-talet drygt 17 procent av rikets jord. Vid kungens död hade kyrkans andel krympt till noll.

Man kan här tycka sig skymta något av den samförståndsanda, den pragmatism, som senare ska karaktärisera den svenska modellen. Det är inte så noga med ideologin, huvudsaken är att staten får sin del av vinsterna. Men på 1600-talet utvecklas Sverige till en teokrati som skulle få vilken renlärig ayatolla som helst att nicka gillande. Den så kallade lutherska ortodoxin behärskade landet. Kyrkan blev ett mellanting mellan KGB och Socialstyrelsen, den allsmäktiga statens ögon och öron och tunga ute i byarna, på en och samma gång kungamaktens underrättelsetjänst och propagandaapparat.

Luthers dåliga rykte i Sverige beror sannolikt inte bara på Ingmar Bergman (den onda biskopen i Fanny och Alexander) utan också på den polisiära roll prästerna tilldelades och tog på sig under ortodoxin.

Det arvet levde kvar förvånansvärt länge.

Men i den lutherska läran finns också saker som undergräver all ortodoxi. Lutherdomen hade gjort Skriften till den utslagsgivande auktoriteten i alla trosfrågor. Också enkelt folk skulle kunna läsa Bibeln. Reformationen bidrog därför till att tidigt bredda och öka läskunnigheten i Sverige,

Och ett läsande folk, ett folk som fått gå i skola, blir så småningom också ett tänkande och reflekterande folk. ”Läseriet” var det talande namnet på de folkliga väckelserörelser som på 1700- och 1800-talet fick människor att försöka göra verklighet av Luthers ord om en kristen människas frihet. Så lades en grund för den frikyrklighet som betytt så mycket för det moderna svenska samhället: frikyrka, småföretagsamhet, frisinne. Det är en klassisk treenighet

Luther betonade också, som framgått, varje människas oförmedlade relation till Gud. Det finns en intressant parallell här till det fenomen historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren gjort känt som den svenska statsindividualismen. Deras tes är att Sverige inte är det kollektivistiska land det ofta påståtts vara. Svenskarna är tvärtom extremt individualistiska, men har använt sig av kollektiva system, välfärdsstaten, för att frigöra sig från beroendet av släkten och den egna kärnfamiljen.

Trägårdh och Berggren lade fram sin idé i boken Ärsvensken människa? utgiven 2006. Nio år senare gav de ut en ny upplaga och hade då lagt till ett kapitel om det lutherska arvets betydelse för de strukturer de lyft fram. Här spänns bågen mellan nåden och vab-ersättningarna: ”Att det finns ett historiskt samband mellan protestantism och statsindividualism känns intuitivt korrekt, givet att båda företeelserna utmärks av en dialektisk rörelse mellan universalism och individualism; i det ena fallet står medborgaren i en direkt relation till staten, i den andra kommunicerar den troende omedelbart med Gud utan inblandning av kyrkliga auktoriteter.”

Socialdemokratin brukar ibland kallas sekulariserad lutherdom. Folkpartiets traditionella folkrörelseliberalism skulle i konsekvensens namn kunna betecknas som sekulariserad kalvinism.

I allians, och som politiska motståndare, bidrog båda dessa rörelser på avgörande sätt till att forma det moderna svenska samhället under 1900-talet.

Det är inte minst därför det, något hårdraget uttryckt, ibland kan te sig lättare att hitta Luther i samhället i stort än i den svenska kyrkan.

Det finns också något mycket lutherskt över ett särdrag i svensk kultur: benägenheten att vilja vara ensam i grupp.

Svenskarna sitter alltid tysta i bussen, sägs det ibland, som om detta vore symtom på en själslig defekt. Det är det inte. Det är istället ett uttryck för den lutherska mentalitet som gynnat framväxten av statsindividualismen. Svensken har inget emot att inordna sig i ett kollektivt system; men när han gör det förbehåller han sig rätten att samtidigt vara ”sin egen man”, för att citera den av Lars Trägårdh och Henrik Berggren flitigt åberopade Geijerdikten ”Odalbonden”.

I sin bok lyfter de också fram en fin formulering av Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens grundare och biskop i Stockholm. Han beskrev den svenska kyrkan som en tillflyktsort för alla som trivs med kollektiv ensamhet:

”Kyrkan skall ge rum åt den individualistiska typen, som kväljs av varm bönhusluft. Och sådan är kyrkans sköna gudstjänst under de höga valven, att ensittaren där kan vara ensam med sin Gud och ändå bäras af en församling.”

Bönhuset, det var statskyrkans konkurrent frikyrkan. Idag kan man känna den lite kväljande och kvävande gemenskapsvärmen också på annat håll: i föräldrakooperativet, i bostadsrättsföreningen, under jobbets teambuildingaktiviteter, på Facebook.

Tur då att det finns andra sammanhang där man, med Manfred Björkquists ord, kan njuta av ”kysk gemensamhet och varm ensamhet”.

Jag tänker på löpartrenden.

Ta Midnattsloppet, själva essensen av kollektiv individualism. I identiska funktionströjor hänger sig tusentals människor samtidigt och på samma sätt åt en hyperindividualiserad prestationsjakt.

Kan det bli mer svenskt? Kan det bli mer samtida? Kan det bli mer lutherskt?

Per Svensson är författare och kulturskribent i Sydsvenskan.

Mest lästa just nu

1) Dags att damma av Marx av Thomas Engström

2) Universitetet bryter mot lagen av Jan Almäng och Christer Svennerlind

3) Islam på franska ben av Karin Stensdotter

4) Gatlopp för Luther av Per Svensson

5) Garbo vantrivdes i Hollywood av Martina Björk

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Universitetet bryter mot lagen av Jan Almäng och Christer Svennerlind

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...