I arthur schopenhauers ”Fragment till filosofiens historia”, en essä som ingår i ålderdomsverket Parerga und Paralipomena från 1851, jämför han läsandet av filosofihistoriska översikter – istället för filosofernas egna verk – med att vilja låta någon annan tugga maten åt en. Som filosofihistoriker, med ett specialintresse för just Schopenhauer, har jag ofta haft anledning att begrunda denna drastiska liknelse. Att skriva filosofihistoria som håller måttet i Schopenhauers ögon må vara ouppnåeligt, men hur bär man sig åt för att åstadkomma en filosofihistoria som åtminstone inte försöker tugga åt läsarna? Hur använda filosofihistorien till något utöver att sammanfatta vad tänkarna ur det förflutna sagt?

Svante Nordin har utan tvekan haft anledning att gr...