VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Revolutionära och reaktionära filosofer

Av Tobias Dahlkvist

Svante Nordins Filosoferna är en enastående lärdomsbedrift, som ingen annan i Sverige hade kunnat skriva. Men Nordin borde ha koncentrerat sig på de filosofer han är mest intresserad av.

I arthur schopenhauers ”Fragment till filosofiens historia”, en essä som ingår i ålderdomsverket Parerga und Paralipomena från 1851, jämför han läsandet av filosofihistoriska översikter – istället för filosofernas egna verk – med att vilja låta någon annan tugga maten åt en. Som filosofihistoriker, med ett specialintresse för just Schopenhauer, har jag ofta haft anledning att begrunda denna drastiska liknelse. Att skriva filosofihistoria som håller måttet i Schopenhauers ögon må vara ouppnåeligt, men hur bär man sig åt för att åstadkomma en filosofihistoria som åtminstone inte försöker tugga åt läsarna? Hur använda filosofihistorien till något utöver att sammanfatta vad tänkarna ur det förflutna sagt?

Svante Nordin har utan tvekan haft anledning att grubbla över Schopenhauers vidräkning med filosofihistorien. Schopenhauer hör till dem han fascinerats av: i Det pessimistiska förnuftet (1996) skildrar Nordin rent av hur han söker upp Schopenhauer i helvetet för att fråga ut honom om hans syn på den moderna filosofins utveckling. Men inte minst är Nordin upphovsman till en rad böcker som sammanfattar de stora tänkarnas teorier. Filosoferna. Den moderna världens födelse och det västerländska tänkandet 1776–1900 (Natur & kultur) är en av dessa böcker.

En bok som Filosoferna, en otymplig best på 882 sidor, är knappast avsedd för sträckläsning. Den kommer att användas som ett uppslagsverk och det är gott så. Av en händelse kom jag för min del att läsa en betydande del av boken under en tågresa (inte hela boken för all del, så stora förseningar bjuder inte ens SJ på). Faktum är att den låter sig läsas också på det sättet. Inte så att den är något stilistiskt storverk. Däremot är den skriven på en ledig och klar prosa, som gör mången tänkare betydligt mera begriplig än vad de egna verken är.

Filosoferna behandlar 1800-talets filosofi. Men det är ett utökat 1800-tal: Nordin tar 1776 som sin utgångspunkt och får på så sätt med Kant och Rousseau och de amerikanska och franska revolutionerna. Detta utökade 1800-tal delas sedan in i fem kvartssekelsbitar som utgör bokens grundstruktur. Den kronologiska indelningen gör att flera tänkare dyker upp i olika avsnitt: Schelling och Comte och John Stuart Mill återkommer exempelvis i tre olika kapitel. Det framstår som förvirrande när man ställs inför innehållsförteckningen men visar sig snart fungera alldeles utmärkt. De fem avsnitten är sedan i sin tur indelade efter språkområde, varvid den tyska filosofin som sig bör får störst utrymme (”Kan man vara filosof utan att vara tysk?” frågade Thomas Mann), med den franska och den engelska filosofin ett steg bakom. Emellanåt gör Nordin också utflykter till andra områden: till USA, till Skandinavien, till Italien, till Spanien och till Latinamerika. En del av dessa avsnitt hör till bokens mest intressanta: som när Nordin diskuterar hur Rousseaus och Benthams idéer spreds till de sydamerikanska revolutionärerna.

En del av Nordins val kan ifrågasättas. Hans filosofibegrepp är på gott och ont mycket elastiskt. Att diktare som Hölderlin, Novalis och Leopardi räknas som filosofer är välkommet, att romanförfattarna Dostojevskij och Tolstoj gör det är också rimligt. Att räkna Oscar Wilde till filosofernas skara tycks däremot som ett mera tveksamt val. Något liknande gäller de kritiker som här kommit att räknas som filosofer. Ruskin och Taine ägnas varsitt avsnitt, medan exempelvis Brandes bara skymtar mellan raderna här och där, och figurer som Brunetière och Wyzewa (nyckelfigurer för det franska intresset för tysk filosofi i slutet av 1800-talet) inte ens gör det. Bland vetenskapsmännen får exempelvis Haeckel och Huxley varsitt avsnitt, men inte Darwin som dock utgör den grundläggande premissen för deras tänkande.

En del filosofer i ordets vedertagna betydelse saknas också. Paul Rée, exempelvis, som nämns som Nietzsches vän och som naturforskare. Han studerade förvisso medicin efter att han lämnat filosofin, men de fyra böcker som han gav ut innan dess hör till det mest intressanta inom den Schopenhauerska filosofin och hade definitivt förtjänat en plats här. Och när ett avsnitt nu ägnas de pessimistiska skolbildningarna tycks det mig märkligt att Philipp Mainländer, den utan jämförelse mest läsvärda av pessimisterna, inte har kommit med.

När Nordin här och där kommer in på mina specialområden, den pessimistiska traditionen främst lägger jag märke till vissa brister. Märkligt vore väl annars. Om Leopardi sägs att han valde bort poesin till förmån för prosan: det är en tolkning (eller för att tala klarspråk: en förfalskning) som Vilhelm Ekelund gjorde sig skyldig till och som lurat generation efter generation av Ekelundläsare. Leopardi talar om en övergång från filologi till filosofi, inte från vers till prosa: lyriken förblev ända till slutet ett medium för Leopardis filosofi. I avsnittet om Nietzsche går Nordin vilse i ett resonemang om hur övermänniskogestalten ser ut i olika sammanhang och hur svår den är att förena med den eviga återkomsten, den sene Nietzsches stora idé. I själva verket är övermänniskan nära knuten till den eviga återkomsten. Övermänniskan är en fantasigestalt som genom att bejaka det meningslösa livet också när det upprepas i all evighet kan hjälpa oss arma stackare att åtminstone bejaka livet en gång. Avsnittet om Hölderlin avslutas med en tendentiös kommentar om hur den ”psykiska sjukdomen förde honom under hans senare decennier bort från världen och från diktningen”. Om det inte är en direkt felaktig uppfattning är det under alla omständigheter ett onyanserat ställningstagande i en kontroversiell fråga som har maskerats som ett oproblematiskt faktum. Men även om Filosoferna innehåller en del ensidiga tolkningar och en del rena felaktigheter handlar det om rätt oväsentliga detaljer, skönhetsfläckar.

Filosoferna är en lärdomsbedrift. Man kan inte säga annat. I kombination med den 2011 utgivna delen om 1900-talet (Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan 1900) utgör den resultatet av en brottning med snart sagt hela den västerländska filosofiska traditionen från Kant. Det finns ingen annan i Sverige som hade kunnat skriva en motsvarande bok, och det finns knappast mer än en handfull människor i världen. Men frågan vad den egentligen tjänar för syfte förblir hängande i luften. Jag vill gärna tänka mig att den är avsedd att vara något utöver ett enkelt referat av 125 års västerländskt filosoferande. Men jag är inte alls säker på vad.

I mina ögon är Nordin som allra mest läsvärd när han utgår från ett tema och diskuterar hur detta kommer till uttryck i en periods tänkande. Filosofernas krig från 1998 exempelvis, där första världskriget utgör en ram som det tidiga 1900-talets filosofi diskuteras i relation till. Med en sådan tematisk grund kommer Nordins beläsenhet verkligen till sin rätt. Filosoferna är i detta avseende den raka motsatsen. I den mån man alls kan tala om några ramar här utgörs de av 1800-talet och av filosofin, men det är alltså ett 1800-tal som utökats med ett kvartssekel, och det är ett filosofibegrepp som är brett nog att rymma biologer och romanförfattare, konstkritiker och poeter, matematiker och historiker. Och även om anspråket är att diskutera hur moderniteten kommer till uttryck i filosofin är det ett alldeles för vagt och abstrakt fenomen för att det skall kunna skapa en struktur i texten.

Under läsningen kommer jag därför upprepade gånger på mig själv med att önska att Nordin hade skrivit en helt annan bok. Jag hyser inga tvivel om att han hade kunnat skriva en ypperlig vägledning till filosofins bortglömda historia. Vad hade väl Nordins beläsenhet och milda ironi kunnat tjäna för högre syfte än att lyfta fram de tänkare som fallit offer för modets växlingar men inte förtjänar sin plats bland historiens makulatur? Jag hyser heller inga tvivel om att Filosoferna hade blivit en mera läsvärd bok om Nordin skruvat ned anspråken en smula och koncentrerat sig på de filosofer som han själv ser som genuint intressanta. Det är nämligen rätt tydligt att en del tänkare får Nordins hjärta att klappa lite snabbare. Om en av dessa, Thomas Carlyle, skriver Nordin att tendensen i hans tänkande var ”revolutionär och reaktionär på samma gång”. Ganska många av de mest välskrivna avsnitten i Filosoferna handlar om tänkare som kunde karaktäriseras just så: Joseph de Maistre, Edward Gibbon, Georges Sorel. Jag hade hellre läst en bok som diskuterar de på samma gång revolutionära och reaktionära filosoferna. Och jag tycker mig se konturerna av en sådan bok under ytan i Filosoferna.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) En informationsfråga av Johan Wiktorin

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Luther bakom allt av Svante Nordin

2) Arendt saknade sunt förnuft plus av Svante Nordin

3) Förvillad av den goda viljan plus av Svante Nordin

4) Tänk på karaktären plus av Richard V Reeves

5) Bortsjabblad revolution plus av Piotr Wawrzeniuk

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...