VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Garbo vantrivdes i Hollywood

Av Martina Björk

På den nya hundralappen finns ett porträtt på Greta Garbo. Bilden togs under en period då hon hade stora framgångar men också kände stark hemlängtan.

En sommardag år 1925 stiger en ung skådespelerska från Stockholm ombord på S/S Drottningholm med destination New York. Hon har nyligen tagit sig namnet Garbo. I sitt sällskap har hon Mauritz Stiller, regissören som upptäckte henne och gav henne en roll i stumfilmsklassikern Gösta Berlings saga (1924). Deras insatser i den filmen fick Louis B Mayer, direktör för filmjätten Metro-Goldwyn-Mayer, att teckna kontrakt med dem. Vid den här tiden låg svensk filmindustri i framkant internationellt och flera svenskar hade redan gjort sig ett namn i Hollywood, däribland Victor Sjöström.

Några år senare poserar Greta Garbo för sin favoritfotograf, Clarence Sinclair Bull, inför lanseringen av Susan Lenox (Her Fall and Rise) från 1931. Det är hennes elfte amerikanska film och fjärde talfilm. Den svenska skådespelerskan har gjort raketkarriär och är efter dryga fem år i Hollywood en av drömfabrikens högst betalda stjärnor. I filmen spelar Garbo en ung kvinna som är på rymmen från sin våldsamme far och upptas i ett cirkussällskap. Hennes manlige motspelare är ingen mindre än Clark Gable.

I ett av de berömda porträtten från sittningen med Bull avbildas Garbo med huvudet diagonalt tillbakalutat. Hennes drömska blick, riktad snett ovanför kameran, bär något av den trötthet och dysterhet som kom att bli stjärnans signum. Hennes utstrålning är magnetisk, hennes skönhet förhäxande. På bilden är Garbo 25 år, men i hennes bottenlösa ögon tycks rymmas oändlig visdom och erfarenhet. ”Ena dagen är hon barnslig, naiv, en tonåring. Andra dagen gåtfull, tusen år, allvetande, gäcksam, djup. Garbo har i sig flera personligheter än någon annan människa.” Orden är John Gilberts, hennes motspelare i tidiga filmer och älskare utanför vita duken.

Det är just detta fotografi av ”den gudomliga” som har legat till grund för motivet på vår nya hundrakronorssedel. Formgivaren Göran Österlund har vinklat upp ansiktet och reducerat den yviga frisyren till en mer sparsmakad variant. I en hårslinga har namnen på tjugo av hennes filmroller placerats – en säkerhetsdetalj för att försvåra förfalskningar av sedeln.

Greta Garbo reste till Hollywood för att förverkliga sin dröm och lyckades med besked. Men breven hem till Sverige avslöjar en deprimerad människa. Två teman återkommer: hemlängtan och besvikelse över Amerika. Tillvaron i Hollywood beskriver hon som ”själsmördande”. Hon beklagar sin otacksamhet, väl medveten om att tusentals människor avundas hennes ställning. Några ansträngningar att acklimatisera sig uppbådar hon dock inte. Till väninnan Mimi Pollak, klasskamrat från Dramatens elevskola, skriver hon: ”Jag känner inga filmfolk mer än att jag säger god dag till dem på vår studio. Jag är ansedd som ett gammalt original. Jag som alltid satt uppe halva nätterna och söp med Dig hemma. Men när man ej har någon känsla för människorna är det ju ändå bara tröttsamt att träffa dem.” Om hon ändå finge sitta med väninnan på NK i Stockholm och prata över en konjak!

Hon, som befinner sig i det som många skulle betrakta som paradiset, känner sig i själva verket utesluten ur det. I ett brev till systern Alva berättar hon: ”Oss emellan sagt så har jag aldrig vantrivts någonstans så som här. Jag vet egentligen ej vad det kommer sig men hela landet och dess människor och seder och bruk och tänkesätt och allt är mig så oemotståndligt antipatiskt att jag formligen lider.” I april 1926 drabbas Garbo av ett hårt slag när systern avlider, endast 22 år gammal. ”Det är som om livet plötsligt tagit slut”, anförtror hon Mimi.

Vantrivseln avtar inte. ”Här känner man inte att man lever”, skriver hon till Saxon i augusti 1927. Hon ”skjuter upp livet” tills hon kommer hem till Sverige. Men gång på gång kommer hennes förhoppningar om att få resa hem på skam. Först julen 1928, efter tre och ett halvt år i USA, återförenas hon med sin mor och sina vänner. En månad tidigare har Mauritz Stiller avlidit, 45 år gammal. Han hade lämnat Amerika tidigare samma år efter flera misslyckanden, ovillig som han var att kompromissa med sina konstnärliga ambitioner. Stiller reste tillbaka till Sverige som en sjuklig, bruten och besviken man. Garbo reser som en firad stjärna. Men det hon längtat så intensivt efter blir inte som hon tänkt sig. Hon, som har räknat med frid och avkoppling, känner sig jagad och nödgad att gömma sig.

Efter återkomsten till Hollywood 1929 isolerar sig filmstjärnan än mer och flyttar mellan olika hemliga adresser för att till sist barrikadera sig i en muromgärdad villa i Beverly Hills. Hennes omvittnade excentricitet och inrutade liv (hon kallade det själv ett klosterliv) är inte helt olikt en annan svensk stjärnas: den litterära gestalten Jac Tracbacs.

År 1930 skrev Hjalmar Bergman romanen Clownen Jac, som blev hans sista. Jonathan Borck, stenrik och skygg clown med artistnamnet Jac Tracbac, lever eremitliv i en stor bungalow i Kalifornien. Attribut som exotiska husdjur, japansk trädgårdsmästare och svenskt tjänstefolk går igen även i levnadstecknarnas beskrivningar av Garbos hushåll. Tracbac känner fasa inför att uppträda och har dragit sig tillbaka från rampljuset, men planerar en comeback därför att publiken kräver det. Förebilden till clownen sägs vara hämtad från clownporträtt av Chaplin, Victor Sjöström och Gösta Ekman, men också från författaren själv. I egenskap av manusförfattare tillbringade Bergman några månader i Hollywood år 1924. Erfarenheten gjorde honom djupt desillusionerad. I Clownen Jac möter läsaren en artist som ledsnat på livet och blivit ett offer för omgivningens påtryckningar, i en miljö där ytlighet och girighet får gå före konstnärlighet.

Med tanke på hur stor Garbo och myten kring henne var vid tiden för romanens tillkomst, är det rimligt att tro att Bergman även kan ha haft henne i tankarna. Bergman hade visst samarbete med Stiller, och i ett brev daterat mars 1925 berättar författaren entusiastiskt för Stiller om en idé till en film i vilken Garbo skulle lämpa sig utmärkt för huvudrollen.

Till detta kommer att Garbo själv identifierade sig med en clown. Walter Reisch, manusförfattare till Garbofilmen Ninotchka (1939), berättar att han vid ett tillfälle frågat den svenska stjärnan om hennes drömroll. Hennes svar: en clown, en manlig clown. Flera av sina brev till väninnan Hörke Wachtmeister undertecknade hon med ”The Clown”. I ett par fotografier från 1946, tagna av hennes vän fotografen Cecil Beaton, är Garbo avbildad som Pierrot. Journalisten Sven Broman, som var personlig vän med Garbo, återger i en av sina böcker en historia berättad av Garbo om en nedstämd man som av sin läkare får rådet att bege sig till stadens cirkus för att få sig ett gott skratt. ”Jag kan inte”, svarar patienten, ”det är jag som är clownen.” Det verkar ha varit så hon såg på sig själv, som en som attraherade publiken genom en fasad: med ett målat ansikte och publikfriande pajaskonster. ”Jag är trött på att grimasera”, som hon uttryckte det.

När Tin Andersén Axell publicerade brevväxlingen mellan Garbo och Mimi Pollak i boken Djävla älskade unge! (2005) blev det uppenbart att Garbos känslor för väninnan var mer än bara vänskapliga. Sommaren 1930 får Garbo reda på att Mimi väntar barn, vilket utlöser en smärre kris hos henne. Hon säger sig vara glad för väninnans skull men kan inte dölja sin ledsnad över att något har gått förlorat. ”Jag tyckte alltid att Du o jag hörde samman på ett säreget sätt. Jag kan inte alls fatta att allt ändrat sig.” Men så tycks hon bestämma sig för att känna delaktighet: ”faktiskt känner jag inte litet faderslycka också”. När barnet väl är fött skickar hon ett telegram till den nyblivna modern med texten: ”Gräsligt stolt över att vara Pappa.” Ett par år tidigare har hon meddelat att Mimi är den enda för henne och att ingen kommer att ta hennes plats. Men det kommer att ändra sig. Under inspelningen av Susan Lenox träffar hon den öppet homosexuella författarinnan Mercedes de Acosta med vilken hon inleder ett långvarigt kompanjonskap. I sin självbiografi berättar de Acosta om att det var som att träffa någon hon känt i hela sitt liv och i tidigare liv.

Det är i detta skede av Garbos liv och karriär som hon förevigas i det porträtt som åttiofem år senare får avlösa Linnés bild som motiv på hundralappen. Sedelns baksida visar delar av Stockholm, den stad som Garbo ständigt längtade till, med Stadshuset, som ännu ej var färdigbyggt då hon lämnade sitt land för att göra karriär. Den levnadsglada flickan från Söder blev en filmvärldens Tintomara: en rollfigur, androgyn, beundrad av båda könen, underskön och karismatisk, gåtfull och gäckande.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) En informationsfråga av Johan Wiktorin

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...