VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Alla begär ordet

Av Torbjörn Elensky

Ny teknologi innebär nya förutsättningar för vad som yttras i offentligheten, vilket i sin tur innebär nya utmaningar för alla dem som förespråkar ett stort mått av frihet. Torbjörn Elensky läser ett verk med encyklopediska ambitioner och hävdar den västerländska toleransens överhöghet.

Vi är i Sverige vana vid att betrakta yttrandefriheten som självklar. Den har aldrig på allvar utmanats i vårt land, inte på mycket länge åtminstone, och det har funnits välfungerande mekanismer för att rensa bort extrema yttranden från offentligheten under i stort sett hela efterkrigstiden. Antagligen är det denna självklarhet som gör att vi är så illa förberedda för samtidens nya utmaningar. Plötsligt finns det teknik som låter vem som helst yttra sig, ofiltrerat. Det visar sig att det finns ett uppdämt behov, tydligen, av att hata, förtala, fördöma och bete sig allmänt illa, något som inte har synts förrän det gjorts möjligt i alternativa medier på nätet. Vi har också fått en alldeles särskild prövosten i konstnären Lars Vilks rondellhund, som har stört ordningen på ett sällan skådat sätt och tvingat fram ställningstaganden, åsikter och reaktioner som ställer yttrandefrihetens problematik på sin spets i ett land som inte alls är vant vid att debattera så grundläggande frågor på allvar. Har man verkligen rätt att provocera när det riskerar att leda till våld? Ska man verkligen ge sig på en ”svag grupp” som muslimerna i Sverige? Får man driva med andras tro, när den är så tätt knuten till deras kollektiva identitet?

Yttrandefrihetens utmaningar tillhör vår tids stora frågor. Det är ett helt trivialt påstående, naturligtvis. Men få förstår den postgutenbergska yttrandefrihetens problematik, trots att den är helt grundläggande för både politik och forskning och internationella relationer, inte minst i förbindelserna, och de möjliga konflikterna, mellan olika kulturella, religiösa och ideologiska sfärer.

På ena sidan finns de som sorglöst menar att maximal frihet löser allt – och som glömmer att graden av engagemang hos dem som yttrar sig, samt alla tänkbara sociala, ekonomiska och andra begränsningar påverkar inte bara vad som får sägas, utan vad som faktiskt kan sägas. På den andra sidan finns de som tycks tro att enkla avgränsningar löser allt: bara vi blir av med rasism, skymfanden av Muhammed, vissa sorters porr och våldsskildringar, och helst också dumheter, lögner och allmänt uppviglande påståenden, så är det lugnt. Ingendera sidan erbjuder någon lätt framkomlig väg. Själv lutar jag mer åt den förra sidan, främst på grund av att den senare helt enkelt är auktoritär. Öppnar man för auktoritära lösningar, skapar man värre problem och åstadkommer bara vad som i själva verket är skenlösningar som ökar spänningarna och förvärrar konflikterna, oavsett om de kortsiktigt kan tyckas hålla dem nere. Men jag inser också problemet med exempelvis lögners och propagandas negativa genomslag i offentligheten.

Tyvärr tycks det långtifrån självklart att förnuftet råder när allt och alla har samma rätt att yttra sig, och det är ett återkommande problem att lögner backas upp av stora ekonomiska resurser, det gäller exempelvis spridandet av kreationism och de ryska troll som jobbar övertid med att infiltrera den europeiska offentligheten och om inte annat skapa osäkerhet och oro. Men det går inte heller lagvägen att förbjuda missbruket av de friheter som utgör själva grunden för hela vår samhällsordning. Censur leder bara till nya uttrycksformer, nya fora, ännu fler underjordiska samlingsplatser, såväl på nätet som ute i verkliga livet, och känslan av orättvis behandling kanske minskar antalet följare, kortsiktigt, men det stärker också de verkligt övertygade i deras kamplust. Så vad göra? Ta ansvar och aktivera sig, det är det enda som duger. Fler borde göra det när nu möjligheterna finns. Det krävs inte ens särskilt stort mod för det, här i Sverige, till skillnad från i stater som Iran, Kina eller Saudiarabien, där aktivister och regimkritiker regelbundet fängslas, torteras och avrättas.

Timothy Garton Ash har lång erfarenhet av censur bakom järnridån. Minnet av kommunistdiktaturernas grepp om offentligheten har bidragit till att göra honom till en hängiven försvarare av yttrandefriheten. Ironiskt nog var det han som myntade begreppet ”upplysningsfundamentalist” i samband med en debatt med Ayaan Hirsi Ali för några år sedan. Men han har själv sedermera tagit avstånd från begreppet. Även i sin nya bok, Free Speech, nämner han det hela och upprepar att det var ett felaktigt uttryck. Upplysningen är per definition inte fundamentalistisk, den underminerar tvärtom alla typer av fundamentalism, och ett av dess bärande element är just yttrandefriheten. Den är helt central i alla de politiska, kulturella och vetenskapliga genombrotten under senare århundraden.

Boken är en grundlig genomgång av principerna för yttrandefrihet i vad han kallar ”Cosmopolis”, den sammankopplade postgutenbergska värld vi lever i. I tio punkter går han igenom vad han anser är nödvändigt för att våra sammankopplade offentligheter ska kunna verka på ett fruktbart sätt. Förutom pappersboken finns även en webbsida, freespeechdebate.com (som jag rekommenderar till alla som vill delta i det livsviktiga samtalet kring dessa frågor), där bokens punkter presenteras både i text- och videoform, och där det pågår en ständig, global debatt kring begreppen, motsättningarna och svårigheterna, liksom om möjligheterna att komma vidare. Förutom engelska finns sidan tillgänglig på dussinet andra språk, som kinesiska, persiska och arabiska.

Detta är alltså inte bara en teoretisk utläggning av grundläggande principer av det slaget vi kan höra i politiska högtidstal, utan det är verkligen fråga om handgriplig aktivism som på ett föredömligt sätt tar till vara den nya teknikens möjligheter. Även om just den pappersbok jag här recenserar är ett avslutat verk som går att bedöma för sig, är den viktigare delen av arbetet den kollektiva webbplatsen, där teorierna kan prövas, utmanas och kanske befästas, i en gemensam arbetsprocess som inte bara visar hur yttrandefrihet, demokrati, och allt det andra, som är så viktigt för oss fungerar, utan praktiserar dem i en öppen miljö.

Det är givande att läsa Garton Ashs bok sida vid sida med Niklas Orrenius reportage om Lars Vilks, Skotten i Köpenhamn. Där den förre systematiskt och övertygande visar varför yttrandefriheten är så grundläggande, med många exempel, demonstrerar den senare systematiskt i turerna kring Vilks ett konkret fall som verkligen undersöker hur det kan gå till i en demokrati med högt självförtroende men utan större erfarenheter av konflikter och utmaningar, när någon systematiskt väljer att gå över gränsen. Vilks har aldrig gjort det lätt för sina försvarare, och enligt Orrenius är det just en poäng med projektet: vi ska inte vara säkra på var vi har honom, eller ens om han faktiskt är rasist eller inte. Han vägrar konsekvent att reda ut sina egna ståndpunkter på ett sätt som skulle kunna lugna folk.

Orrenius har förmågan att synliggöra svårigheterna och motsättningarna i sin text, utan att han själv faller i fällan att förenkla eller ta ställning på något förenklande sätt för att själv framstå som entydigt god och rättrådig. Han sätter in Vilks i ett konstteoretiskt sammanhang och redovisar samtidigt hur störd han själv blir av vissa aspekter av verksamheten, och förklarar dessutom varför yttrandefriheten måste försvaras. Just svårigheterna som uppstår kring Vilks gör detta extra tydligt: ”Utan yttrandefrihet, ingen demokrati. Alla vet det.”

Konflikter lär vi aldrig helt bli av med, men uppgiften är att skapa fora och former för att hantera dem så att största möjliga frihet för de allra flesta kan bevaras och utvecklas. Grundläggande liberala idéer egentligen, men som gång på gång stöter på motstånd i vår samtid, från både höger och vänster. Det gäller för den liberalism som har anspråk på att vara mainstream i världen att förklara varför dess hegemoni också är det bästa för de olika mera marginella och, i förekommande fall, extrema debattörerna i offentligheten. Detta är en av de centrala paradoxerna med de friheter som vi i väst sedan länge omhuldar: de fungerar inte fullt ut om de inte också ger sina motståndare spelrum, men motståndarna måste förmås att acceptera den liberala, västerländska överhögheten och de spelregler som ger både dem och deras motståndare möjlighet att ta plats, men aldrig som något annat än marginella spelare på den övergripande liberala arenan. I samtiden finns det starka krafter som utmanar denna modell, och dessa kan lätt göra det med hänvisning till den spelade naiviteten hos de företrädare som låtsas att spelplanen är lika för alla. Utmaningen för liberaler idag är att inse hur de själva intar centrum, samtidigt som de utgår från att de själva alltid är sakliga och rättvisa, neutrala, helt enkelt, som vattnet som alla de andra simmar i.

Garton Ash har valt att spalta upp sin argumentation i tio punkter, genom vilka han behandlar ämnet ur ständigt nya infallsvinklar: 1) Livsblod, 2) Våld, 3) Kunskap, 4) Journalism, 5) Mångfald, 6) Religion, 7) Privatliv, 8) Hemlighetsmakeri, 9) Isberg och 10) Mod. En del av rubrikerna är rätt uppenbara, medan andra väcker frågor. Den fria debatten är demokratins och forskningens livsblod. Våld är en oacceptabel reaktion på ord. Kunskap kräver frihet att framföra också obehagliga åsikter. Journalism är nödvändigt, ständigt granskande, fri och konsekvensneutral. Detta är saker som de flesta är överens om, åtminstone här hos oss.

Men sedan blir det svårare: Vad är det för mångfald som efterfrågas egentligen? Hur ska religion avgränsas – bör även scientologi och Det flygande spaghettimonstret skyddas? Varför skulle religion förtjäna särskilda hänsyn, som inte andra läror och ideologier åtnjuter? Hur skyddat ska kändisars och politikers privatliv vara? Vad är privat egentligen? Vilka hänsyn är det rimligt att ta till staters och företags behov av hemlighetsmakeri? Detta är frågeställningar som Garton Ash går igenom med stor noggrannhet. Ibland serverar han självklarheter, men oftast tvingar han sin läsare att tänka vidare och verkligen engagera sig i den problematik han presenterar. Jag har själv diskuterat flera av dessa ämnen i olika sammanhang, och det lär bli anledning att återvända till dem många gånger. Svårast och intressantast, och mest förtjänt av en fördjupad diskussion idag tycker jag hans nionde punkt är. Detta isberg – vad är det?

Content, innehållet, är vad de flesta av oss upplever av internet. Vi läser artiklarna, spelar spelen, chattar med varandra och funderar sällan eller aldrig på de tekniska förutsättningarna. Men villkoren för att vi utan problem ska kunna använda oss av nätet är lätthanterade applikationer (appar), fungerande sessioner, TCP/IP-adresser, datalänkar och längst ner i botten de fysiska installationer som möjliggör själva nätet. Vi lever långtifrån i någon ”postmateriell” värld, även om en del idag förleds att tro så. Förutsättningarna även för det allra mest abstrakta chattandet ligger nedgrävda i jorden, och det är fortfarande mineraler, ingenjörskonst och programmering som ger oss möjligheten att surfa på den symbolmättade oceanen. Det är en global infrastruktur som i hög grad är privatägd, även om flera av de företag som äger den också står nära olika politiska makthavare.

Större delen av all internettrafik går genom några hundra växlar, IXP, som även de är fysiska och står på olika platser i världen. De är känsliga för terrorattacker, och de är väldigt enkla att koppla in sig i för den som vill spionera, vare sig man är makthavare eller spion. Det är en styrka i Garton Ashs bok att han är så noga med att redovisa dessa saker.

Yttrandefriheten är inte bara en abstrakt rätt att säga vad man vill, utan den kräver såväl fungerande rum, platser och plattformar som gemensamma språk och spelregler.

Garton Ash menar att det på isbergets alla nivåer finns olika former av kontroll, inställningar och tillgänglighet: ”fysiska, tekniska, kommersiella, diplomatiska, legala, administrativa, redaktionella…”. Kampen om makten över detta system med alla dess kontrollpunkter involverar – förutom stater, säkerhetstjänster och liknande – också finansiella institutioner, banker, kreditkortsföretag och andra intressenter. Enligt forskaren Laura DeNardis, som Garton Ash hänvisar till, finns det nio lager inom vilka det fria informationsutbytet kan förhindras, med eller utan avsikt, och mer än 100 olika ”levers of control”, alltså ett slags dynamiska kontrollsystem som begränsar uttrycksmöjligheterna på nätet, på gott och ont, givetvis. De abstrakta principerna vilar på en högst materiell grund.

Utmaningarna mot det fria ordet kommer idag inte bara från politiska och religiösa extremister. Ett av samtidens största problem, som ännu är alltför litet utrett och förstått, är att en så stor del av offentligheten faktiskt tillhandahålls på privatägda plattformar. POPS – privately owned public spaces – är ett begrepp som hör hemma i stadsplaneringen sedan tidigt 1960-tal. Det syftar på stadsrum som ägs och drivs av privata företag, som gallerior, köpcentrum, hotellobbyer och liknande. Alltså platser som är privata, men samtidigt tillgängliga för allmänheten, och där således exempelvis yttrandefrihet, i form av demonstrationsrätt, råder.

Åtminstone i teorin; brandföreskrifter, säkerhetstänkande och omdefinieringar av utrymmenas funktioner kan förändra förutsättningarna, om det av någon anledning anses önskvärt. Den postgutenbergska, globaliserade offentligheten domineras av fyra POPS: Google, Apple, Facebook och Amazon. Till dessa kommer flera mindre, alltifrån Ebay till Instagram, samt chattjänster av olika slag, som inte bara möjliggör att utan faktiskt styr hur vi kommunicerar med varandra. Samtidigt som dessa är globala, och de största används av miljarder personer, finns det ingen global lagstiftning som styr dem. Mestadels är de underkastade amerikansk lagstiftning, som är extremt tillåtande när det gäller yttrandefrihet, mycket mer än i de flesta andra länder. Samtidigt är exempelvis Facebook överkänsligt för nakenhet, och censurerar per automatik även de oskyldigaste bilder om könsorgan eller bröst råkar skymta, medan de kan tillåta hatgrupper, vare sig dessa är nazistiska, islamistiska eller kommunistiska, en väldigt stor frihet att ägna sig åt sitt som de behagar.

Mellan den vanliga offentligheten, i ett land som Sverige med dess rätt omfattande public service, och den helt privata sfären, som tidningar och tidskrifter med någon viss politisk profil, breder sig även här POPS ut – ett gränsland i offentligheten som vi ännu inte riktigt verkar veta hur vi ska hantera. Är till exempel bokmässan offentlig eller privat? Den är en betydande del av vår offentlighet, på sätt och vis ett slags POPS, då den drivs av ett privat företag: man måste betala för att medverka och ha biljett för att komma in. Har bolaget Bokmässan någon plikt att värna yttrandefriheten genom att ge vem som helst det utrymme den är beredd att betala för, oavsett budskap? Det är rätt tveksamt.

Man har givetvis rätt att säga nej om man inte vill ha någon viss utställare i sina lokaler. Samtidigt går det inte att påstå att ett sådant nej är helt oproblematiskt. Att utestängas från bokmässan, liksom från Facebook, är inte censur i strikt mening, men det är inte enkelt med denna typ av privatägd offentlighet när den har makt att stänga av och tysta vissa deltagare. Bokmässan dominerar, åtminstone under de dagar den pågår, nyhetssändningar, debatt, kultursidor och så vidare, på ett sätt som äger få motsvarigheter i vårt land. Den har makt att ge utrymme, där sätts agendor, och den är numera helt enkelt en vital del av vår både kulturella och politiska offentlighet. Med den rollen kommer ett särskilt ansvar, som inte kan bygga enbart på strikt affärsmässighet, utan som även innebär ett aktivt ansvar för att forma denna offentlighet.

Det värsta i sammanhanget är inte censur, utan den typen av självcensur som utvecklas när folk inte är helt säkra på vad man egentligen får säga. Så snart gränsdragningarna blir otydliga, ser många till att ha ännu större marginaler än vad som är nödvändigt. Så fungerar censuren idag både i Iran och i Kina, enligt Garton Ash. Och även på andra håll är det framförallt vidgade gråzoner och olika informella typer av ostracism som begränsar vad som uttrycks offentligt. Det är ofta svårt att urskilja dessa praktiker, vilket gör att det principiella försvaret även för extrema och knasiga yttranden är viktigt. Av samma skäl är det problematiskt att uppmana folk att ”ta ansvar” för sina yttranden. Det må vara jobbigt att stå upp för dem man inte alls sympatiserar med, och som möjligen skulle vilja tysta en själv om de fick chansen, men om vi inte klarar att hålla på dessa principer idag, när vi ändå är rätt trygga och har det bra materiellt, kan vi vara säkra på att det slår tillbaka mot oss själva – vi som kallar oss fria intellektuella – när tiderna hårdnar. Även när olika inskränkningar införs till skydd för minoriteter kan de slå tillbaka:

[L]aws intended to afford protection to ’vulnerable minorities’ have often ended up being used against members of those minorities. There is a reason for this. Members of a secure majority, where it still exists, are less likely to express themselves in extreme terms. They don’t feel the need to scream to make themselves heard.

När offentligheten inte längre är offentlig – när torget byggts över och blivit en galleria – måste vi ställa nya frågor kring den. Yttrandefriheten är demokratins livsluft. Det ena är inte tänkbart utan det andra, och det innebär att även förgripliga och obehagliga saker måste få sägas. En fungerande demokrati borde inte bara tolerera kritik, utan aktivt söka upp och stimulera den. Självkritiken, och den öppna debatten, är demokratins motor, det är vad som driver den, allt annat är bieffekter som är helt beroende av detta.

Utmaningen är inte, som Garton Ash så riktigt understryker, att utplåna olikheterna, utan att skapa en gemensam spelplan med gemensamma regler som ger olikheterna utrymme. Kan Cosmopolis fungera utan moralisk globalisering? Kan vi samverka utan att ha ett minimum av gemensamma värderingar och regler? Det är här den verkliga svårigheten framträder för västerländska liberaler i förhållande till andra – såväl religiösa fundamentalister, politiska extremister och auktoritära reaktionärer som radikala revolutionärer. Själva toleransen i sig är en liberal, västerländsk värdering. Visst är den överlägsen jämfört med alternativen, inte minst för att den klarar, i bästa fall, att härbärgera alla de motsättningar som skapas av de många olika minoritetsåsikterna, men bara så länge den förblir den övergripande överideologin. Det går inte att göra motstånd mot den utan att bekämpa själva kärnan i den, och alla minoriteter som gör det kommer i förlängningen att skada sig själva, även om ett fåtal av dem kanske kan skapa fickor där de kan existera i skenbar självständighet, utanför den västerländska toleransens överhöghet.

Det sista avsnittet i Skotten i Köpenhamn ägnas Mahu. en iranskfödd kvinna, som idag lever i Sverige och verkar som konstnär. Hon blev bortgift som nioåring och fick sitt första barn när hon själv var 14 år. Av ren skräck var hon en tid i sitt liv religiös, men med tiden kom hon ur det. För henne är Lars Vilks en hjälte, vars rätt att måla vad han vill är självklar. Hon har själv fått uppdraget att porträttera Muhammed till en islamkritisk bok. Helt säker på att hon ska ta på sig uppdraget är hon inte, men hon får sista repliken i hela boken: ”Jag har bestämt mig för att inte vara rädd för dem heller.”

Mod, den sista av Garton Ashs rubriker, är egentligen den viktigaste. Det krävs mod för att stå emot makten, det är grunden för allt. Men det krävs också mod för att utsätta sig för hån och fördömanden, det krävs mod för att utmana konsensus och säga ifrån när folk missbrukar sina positioner. Det krävs mod för att stå emot frestelser, och det krävs i dessa prekära tider faktiskt mod för att våga riskera sin position, sin ekonomiska trygghet. Inte bara staten och det offentliga är i behov av detta mod, utan även privata företag som verkar på en fri marknad är i behov av modiga anställda som vet att säga ifrån i tid när saker inte står rätt till. Om alla förstod detta, skulle det inte krävas så mycket mod för att säga ifrån.

Men mod utan kunskaper spårar lätt ur i rättshaverism, den mödan är förspilld hur behjärtansvärd den ursprungligen än kan ha varit. Timothy Garton Ash ger i sitt arbete kring yttrandefrihet, både på hemsidan och i denna bok med sina smått encyklopediska ambitioner, inte bara argument för en abstrakt rättighet, utan även kunskap om hur hoten ser ut och varifrån de kommer: staten (som vanligt), men också privata och kommersiella intressenter, trollarméer, politiska och religiösa extremister, och så vidare. Det är viktigare än någonsin att vi förstår principerna för yttrandefriheten, inklusive dess materiella förutsättningar, i det postgutenbergska Cosmopolis där vi lever idag.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) Alternativ feminism av Eli Göndör

5) En informationsfråga av Johan Wiktorin

NR 1 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...