VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Omvända roller

Av Benjamin Katzeff Silberstein

Medan Sydkorea skakas av en djup politisk kris flyttar ärkefienden Nordkorea fram positionerna. Det är en riskabel utveckling.

Nordkoreanska nyhetsmedier publicerar ständigt mer eller mindre överdrivna nyheter om folkligt motstånd i Sydkorea och omvärlden mot de amerikanska nickedockorna i den sydkoreanska förrädarregimen. Ofta handlar det om obskyra studentgrupper långt ute på vänsterkanten som publicerat någon form av kritiskt uttalande mot regeringen i Sydkorea, eller om små vänstersekter i utlandet som bekänner sig till den nordkoreanska statsfilosofin Juche. (En nordkoreansk publikation från 1992 skriver till exempel om ”The Haninge Juche Study Group,” vars aktivism inte gjort något bestående intryck i Sverige.)

Men under hösten 2016 låg den nordkoreanska rapporteringen om folkligt motstånd i Sydkorea närmare sanningen än den brukar. Efter avslöjanden om att den tidigare presidenten Park Geun-hye skickat statshemligheter och gett politiskt inflytande till en nära vän helt utan politisk befattning, Choi Soon-sil, strömmade miljoner sydkoreaner i alla åldrar ut på gatorna. En flodvåg av avslöjanden följde, bland annat att Choi använt sin relation till Park för utpressning av sydkoreanska storföretag. Demonstrationerna i huvudstaden Seoul var de största i landets historia, och den 9 december förra året röstade parlamentet för att ställa Park inför riksrätt för korruption, en begäran som i skrivande stund behandlas i högsta domstolen. Nordkoreanska propagandamakare hade knappast kunnat drömma om ett bättre scenario.

När Nordkoreas president Kim Jong-un i sitt nyårstal hävdade att demonstrationerna i Sydkorea ”skakat den reaktionära styrande apparaten i sina grundvalar” var det inte helt verklighetsfrånvänt.

Samtidigt kunde Kim Jong-un se tillbaka på ett år då Nordkorea testat både en påstådd kärnvapenstridsspets och en vätebomb, och avfyrat en ballistisk missil från en ubåt. Missiltestet den 12 februari i år, med en mer avancerad bränsletillförsel än många tidigare modeller, var ytterligare en bekräftelse på hur långt Nordkoreas kärnvapen- och missilprogram har nått. Oavsett hur nära Nordkorea faktiskt är att kunna använda kärnvapen råder inget tvivel om att man gjort stora framsteg under de senaste åren. Nordkorea har även klarat sig relativt bra ekonomiskt, åtminstone i kontrast mot 1990-talets svältkatastrof, trots att FN-sanktionerna efter landets kärnvapenprov för omkring ett år sedan skulle bli de hårdaste någonsin. Och som kronan på verket mördades Kim Jong-uns halvbror, Kim Jong-nam, i Malaysia måndagen den 13 februari. I skrivande stund är det inte fullt klarlagt vem som låg bakom mordet, men allt pekar på nordkoreanska agenter. Kim Jong-nam levde länge utomlands, var mer eller mindre öppet kritiskt mot sin halvbrors regim och förespråkade reformer. Även om han inte på många år utgjorde ett tydligt hot mot Kim Jong-uns maktställning kunde alltså regimen inte tåla en öppen kritiker inifrån klanen.

Medan Sydkoreas samhällsmodell med täta kopplingar mellan stat och kapital ställts inför en kris av stora mått, verkar Nordkoreas bli alltmer stabil, om än från en mycket låg och dysfunktionell nivå. Vem hade kunnat tro det i början på 1990-talet, när kommunistregimer föll som käglor och många talade om Nordkoreas förestående kollaps?

I Sydkoreas fall har de flesta spårat skandalens rötter till kopplingarna mellan Choi Soon-sils och Park Geun-hyes respektive fäder. Chois far, Choi Tae-min, var ett slags andlig rådgivare åt Parks far, militärdiktatorn Park Chung-hee, som styrde Sydkorea med järnhand mellan 1963 och 1979, och satte Sydkorea på banan från fattigdom till välstånd genom omfattande industrialisering. Under skandalen vände fokus snabbt från Chois inflytande på politiken, till hur hon utnyttjat sin vänskap med Park för att få sydkoreanska konglomerat som Samsung och LG att skänka pengar till hennes mer eller mindre ljusskygga stiftelser.

Men nära band mellan koreanska konglomerat och staten är ett äldre fenomen än Sydkorea i sig. För att förstå problemets grund måste man gå tillbaka till tidigt 1900-tal, då Korea var en japansk koloni (1910–1945). För att integrera och införliva Korea i det japanska imperiet gav den japanska kolonialmakten fördelaktiga lån och annat stöd till ett antal koreanska företag, som senare kom att växa till stora konglomerat. När Park Chung-hee lanserade sitt program för industrialisering kopierade han den japanska modellen med riktat industristöd till särskilda företag, och vände sig just till de koreanska affärsmän som hade erfarenhet från näringslivet under kolonialperioden.

Spår av den kolonialinspirerade modellen lever än idag kvar. Å ena sidan har den tagit Sydkorea från en levnadsstandard på samma nivå som de fattigaste länderna i Afrika på 1950-talet, till samma nivå som vissa europeiska länder idag. Å andra sidan har den skapat en ojämn spelplan. Samsung, LG och andra anklagas regelbundet för inblandning i mutskandaler, ofta med koppling till statliga kontrakt.

Sex av tio av landets största konglomerat leds av personer med någon form av kriminellt förflutet, men som ofta fått sina domar mildrade eller benådade av presidenten, enligt New York Times (2/1 -17). Så när över en miljon sydkoreaner demonstrerade i slutet av förra året handlade det inte bara om presidenten som person, utan minst lika mycket om vrede mot en orättvis samhällsmodell, där staten och kapitalet sitter i samma båt och delar ut tjänster till varandra.

Om Sydkoreas samhällsmodell knakar i fogarna, verkar Nordkoreas bli alltmer permanent. Det finns en lång rad länder i världen där fattigdom och vanstyre inte är tillfälliga kriser utan reguljär vardag, och Nordkorea tycks bli ett exempel av många i den gruppen. Trots bristen på regelrätta reformer, har viktiga förändringar skett i den nordkoreanska samhällsmodellen sedan 1990-talets svältkatastrof. Då växte en marknadsekonomi fram som först var illegal. Men sedan början på 2000-talet har regimen systematiskt införlivat den tidigare svarta ekonomin i den officiella, till exempel genom att beskatta och reglera de marknadsplatser som till stor del ersatt det tidigare statliga systemet för matransoner. Statliga företag har fått alltmer autonomi och bolag som bara i teorin är statligt ägda, men som i praktiken drivs av enskilda, har blivit allt vanligare och fått något friare former.

Inget i denna process inleddes under Kim Jong-un. Vissa förändringar kan till och med spåras tillbaka till hans farfar, den benhårde stalinisten Kim Il-sung, som fortfarande är Nordkoreas president på evig tid enligt konstitutionen. Men under Kim Jong-un har marknadsmekanismer fått en större plats i systemet, även om grundläggande reformer saknats. Nordkorea är fortfarande ett mycket fattigt land och, för att parafrasera George Orwell, den politiska eliten i huvudstaden Pyongyang är mycket mer jämlik än landsbygdens invånare. Men ekonomin har växt och är relativt stabil, och att Kina trots pressen från USA och Sydkorea ännu inte implementerat FN-sanktionerna mot Nordkorea fullt ut är en stor seger för Kim Jong-un.

Nu är Nordkorea dessutom närmare fungerande kärnvapen än någonsin tidigare, om inte redan där. Kim Jong-un har slutfört sin far och farfars ambition: att göra Nordkorea nästintill ointagligt, och säkra regimen från yttre hot. Enligt Nordkoreas tidigare Londonambassadören Thae Yong-ho, som nyligen hoppade av till Sydkorea, finns hotet mot regimen istället inom en alltmer kritisk elit. Thaes ord ska tas på stort allvar, men repressionens förmåga att bevara kortsiktig stabilitet ska heller inte underskattas.

Vissa omvälvningar är nödvändiga och välgörande. Sydkorea kommer att få svårt att behålla ekonomisk konkurrenskraft på lång sikt om inte de stela näringslivsstrukturerna förändras och banden mellan staten och storföretagen bryts. Korruption och tjänster genom vänskapsband har länge skapat en djup misstro mellan allmänheten, politiken och näringslivet. Även om Park Geun-hye förklaras skyldig och tvingas avgå består de strukturer som gav upphov till problemet, men förhoppningsvis kan nya idéer om långsiktiga förändringar uppstå och få genomslag.

För Nordkorea ser det mörkare ut. Ekonomin må ha förbättrats från en katastrofal nivå men är långt ifrån välfungerande. Även om regimen vill öka handeln med omvärlden har Nordkorea inte mycket att erbjuda i dagsläget, och sanktionerna gör storskalig export omöjligt. När Nordkorea nu kommit så nära kärnvapenkapacitet är det osannolikt att man skulle ge upp vapnen i förhandlingar. På lång sikt hoppas regimen att omvärlden erkänner Nordkorea som kärnvapenstat. Det är ett farligt, men inte osannolikt, scenario.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...