VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Demokrater på olika sätt

Av Emil Uddhammar

Många sätter likhetstecken mellan liberal och demokrati. Men frågan är om det är så klokt att göra dem till begrepp som förutsätter varandra.

I en påannons för ett samhällsprogram i radion nyligen sades att man skulle göra en översikt av hur det står till med den ”liberala demokratin” i världen. I läroböcker och akademisk diskurs används idag allt oftare denna term för att beskriva parlamentarisk demokrati med fria val, rättsstat, yttrandefrihet, församlings- och organisationsfrihet samt öppna och fria medier.

Frågan är dock hur klokt det är att göra likhetstecken mellan liberal och demokrati, eller att göra dem till begrepp som förutsätter varandra?

Liberalismen har sina fördelar, men den innefattar också – eller i varje fall en schattering av den – ett slags ideologisk imperialism, som den inte sällan delar med mer vänsterinriktade ideologer och ibland med feminismen. Enligt denna variant av liberalismen är demokrati detsamma som ett mycket specifikt innehåll i politiken.

Frågor som ofta nämns – och här vill jag inte ta ställning till om de i sig är rimliga eller riktiga, utan endast ge dem som exempel – är rätt till abort, rätt till vigsel för homosexuella samt andra frågor som främst gäller sexuella minoriteter. Olika former av identitetspolitik för minoriteter brukar också inkluderas, såsom rätt att idag kräva ursäkter och kompensation för diskriminerande politik de anser sig ha varit utsatta för under tidigare skeden av historien.

Mer extremt tar detta sig uttryck på campus runtom i USA, där minoriteter – eller i alla fall företrädare för minoriteter – anser sig ”kränkta” om en talare inbjuds, som står för andra åsikter än dessa företrädare själva hyser. I Sverige avkrävs normalt av en politiker att denne kallar sig feminist.

En annan fråga som brukar betraktas som en självklar demokratisk och liberal värdering är fri rörlighet av människor inte bara över gränserna i Europa, utan också i vissa fall att gränsen in till Europa skall vara helt öppen. Andra är mer kritiska mot en sådan öppenhet, och de sägs då inte ingå i värdegemenskapen.

Den tysk-amerikanske statsvetaren Jan-Werner Müller har även tagit upp termen ”illiberal demokrati” i sin bok What is populism (2016). Begreppet myntades 1997 av Fareed Zakaria, och beskrev det faktum att många stater då visserligen börjat hålla regelbundna allmänna val, men att de däremellan undertryckte demokratiska fri- och rättigheter. Müller är kritisk mot detta ordval och menar att termerna liberal och demokrati bör separeras.

Herbert Tingsten beskrev demokratin som överideologi i sin essä ”Demokratins idéer” från 1945:

Tron på demokratien är icke en politisk åskådning i samma mening som exempelvis konservatism, liberalism och socialism. Den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur. Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar. Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist.

Müller argumenterar på ett liknande sätt, och påpekar att det finns samhällen och politik med olika ideologisk riktning, men som ändå är demokratier. Han erinrar om den katolske teoretikern Jacques Maritain, som var en av författarna till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. De kristdemokratiska partierna i Europa har länge haft en kritisk inställning till fri abort, velat verka för kristna värden i skolan och förordat en familjeorienterad socialpolitik.

Tilläggas kan att socialdemokratiska partier fram till mitten av 1980-talet verkade för en korporativ samhällsordning tillsammans med starka fackföreningar, inklusive strikt kontroll av kapitalflöden och med tydlig lokaliseringspolitik för privata företag. Innehållsligt är det för övrigt väldigt likt det som nu Donald Trump verkar för i USA med hans politik ”America first”.

Vi glömmer lätt att de stora partierna S och M länge förde en mycket restriktiv flykting- och invandrarpolitik – frånsett en viss arbetskraftsinvandring – men man kan därför inte rimligen hävda att Sverige inte var en demokrati före 1970-talet.

Idag kan man också vara grön i sin ideologi och exempelvis kritisk mot frihandel, förorda lokalt producerad mat och höga skatter på vissa former av energiutvinning. Det är inte liberalt, men det gröna partiet kan ändå vara fullt demokratiskt i Tingstens mening.

Ytterligare en källa till förvirring är att termen ”liberal” i USA betecknar vänster i allmänhet, medan samma term i Europa och Storbritannien för tankarna till Wilhelm von Humboldt och John Stuart Mill, alltså till en mer klassisk liberalism. Denna olikhet i definitionen kan vara ännu ett gott skäl till att inte slentrianmässigt föra samman termen liberal med demokrati.

En annan aspekt är frågan om eliterna, medborgarna och demokratin. Den ”liberala elit” som det numera talas om kan anses ha skapats efter att Tony Blair och Gerhard Schröder i början av 1990-talet grundade den ”tredje vägen” inom socialdemokratin. Samtidigt var många högerpartier på motsvarande sätt starkt influerade av den ekonomiska liberalism som Storbritannien och USA förordat under Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Åter tycks det – som under keynesianismens storhetstid – bara finnas en officiell ekonomisk doktrin som är den rätta. Carl Bildt talade om ”den enda vägens politik”.

Givetvis fanns det andra vägar att gå – mer protektionism, att inte ha självständig riksbank, att sätta restriktioner på internationella kapitalflöden. Vi ser det nu delvis i USA. Problemet, som Jan-Werner Müller framhåller, är att de liberala eliterna i Bryssel och i USA, liksom i Sverige, menade att denna politik var nödvändig – att vi alltså stod utan val, eller i alla fall utan rationella val. Detta var den dominerande ideologin.

På samma sätt som populisterna enligt Müller menar att de står för vad ”folket” anser, menar de liberala eliterna att deras politik är ”nödvändig”.

Om en väljare frågar varför en viss politik förs, och får till svars från politikern att ”vi för den därför att den är nödvändig” är det naturligtvis ett otillfredsställande svar. Eftersom politikern inte tar sig tid att lägga fram argument varför den förda politiken är önskvärd, misstänker väljaren att politikern ser väljaren som okunnig och dum. Det uppfattas lätt som att det inte är värt mödan och tiden att förklara – väljaren skulle troligen ändå inte förstå. Enklare då att säga att politiken är nödvändig. Givetvis uppfattas detta av väljaren som arrogant.

Jan-Werner Müller anser att partier som bygger på politisk populism gynnas, då eliterna ger svaret att politiken är ”nödvändig”. Sannolikt har han rätt. Det tycks straffa sig i längden, att inte betrakta väljarna som vuxna människor.

Politik är att vilja, som någon sade. Tag jordbrukspolitiken och försvarspolitiken i Sverige respektive Finland. Båda länderna gick med i EU med dess jordbrukspolitiska ramverk CAP 1994. Inom jordbrukspolitiken har Finland sedan dess bevarat småjordbruk, jordbruksareal och självförsörjning, medan Sverige fått nästan bara storjordbruk, kraftigt minskad areal och slopat självförsörjningen. Det är två helt olika inriktningar och utfall, trots samma institutionella ramar.

Även försvarspolitiken har utvecklats helt olika, med nedrustning och fokus på internationella insatser i Sveriges fall, medan Finland i stort behållit sin försvarsförmåga och ett territorialförsvar. Ändå har vi haft en nära nog identisk omvärld att förhålla oss till.

Här skall jag inte argumentera för att avreglering och ”elitens” liberala samförstånd alltid är sämre eller bättre politik, utan inskränker mig till att konstatera att det nästan aldrig är nödvändigt att föra en viss politik.

Det visar också att liberal och demokrati inte är samma sak. Finland har fört en betydligt mer konservativ politik vad avser både försvar och jordbruk, men är ändå en demokrati i lika hög grad som Sverige.

Det kan hävdas att också demokratin som överideologi och procedur har ett innehåll – rättsstaten och de demokratiska fri- och rättigheterna. Det är riktigt. Det är dock inte detsamma som att slentrianmässigt och utan närmare definition sammanföra liberal och demokrati till ett gemensamt begrepp.

Emil Uddhammar är professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitet.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

3) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

4) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

5) Den femte drottningen av Carina Burman

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...