VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

När Kina tar över

Av Frida Wallnor

Globalisering och frihandel utmanas av populistisk retorik och protektionism. Europa får ställa in sig på att Kina blir motorn i världshandeln.

Frihandel som fenomen har kommit i skottgluggen igen. Kritiken mot de globala handelsavtalen har blivit en förenande faktor för den i övrigt så splittrade anti-etablissemangsrörelsen som skördat allt fler framgångar i västvärlden. Berättelsen handlar om eliter som berikar sig själva på massornas bekostnad. Om ökad ojämlikhet. Med Donald Trump i Vita huset har rörelsen nu dessutom fått en frontfigur värd namnet.

Inom EU har bakslaget för globaliseringen i allmänhet och frihandel i synnerhet varit påtagligt. Proteströrelserna mot EU:s frihandelsavtal med USA (TTIP) respektive med Kanada (Ceta) är ett exempel. Framgångarna för populistpartier till både höger och vänster ett annat.

Samtidigt är det ingen världsomspännande kritikvåg mot frihandel vi talar om. I Kina och andra utvecklingsländer märks snarare en motsatt tendens. Det var fascinerande att höra Kinas president Xi Jinping tala på Världsekonomiskt forum i Davos i januari, där han beskrev protektionism som att befinna sig i ett ”mörkt rum”. Han anspelade på Donald Trumps retorik. Den nya amerikanska administrationens mycket sparsamma närvaro på forumet stod dessutom i skarp kontrast till den väl tilltagna kinesiska delegationen. Att detta skedde just under Davosveckan, som mer än något annat kommit att bli en symbol för den västdominerade världsordningen, gör det frestande att tala om ett globalt maktskifte.

För det är tydligt att Kina inte har för avsikt att gå miste om den möjlighet som ett mer tillbakadraget USA ger. Det handlar inte bara om handel utan också om att ta mer plats på den storpolitiska arenan – att agera som en ansvarsfull ledare och samtidigt bygga nya allianser som kan utnyttjas för både militära och ekonomiska syften. För president Xi Jinping är detta extra viktigt just i år. Att Kommunistpartiets kongress äger rum i höst innebär en möjlighet att ytterligare stärka den egna maktpositionen på bekostnad av andra falanger inom partiet. Att då kunna påvisa sin internationella betydelse är positivt för Xi Jinpings legitimitet.

Handelsavtal har på senare år kommit att inkludera så mycket mer än enbart reducering av tullar och andra handelshinder. Lika mycket har de blivit ett sätt att sprida normer och koordinera standarder – västvärldens normer och standarder. Detta förklarar omfattningen av EU:s massiva handelsavtal med Kanada, som det tagit sju år att förhandla fram. Samma format har använts på det nu pausade TTIP-projektet mellan EU och USA, som Trump i skrivande stund inte ens har nämnt vid namn. Även Trans-Pacific Partnership-avtalet mellan tolv Stillahavsländer, som USA nu dragit sig ur, innehåller klausuler om miljö, arbetsrätt, mänskliga rättigheter med mera.

Av den anledningen spelar det alltså roll vilka länder som initierar och driver fram nya globala handelsavtal. Nu talar allt för att USA under Trump inte är villigt att ta den rollen längre. Han säger sig snarare föredra bilaterala avtal. Men med tanke på presidentens protektionistiska ”America first”-retorik är det tveksamt om så många länder är intresserade av att ingå några avtal med USA just nu. Risken för att bli uthängd på Twitter vid minsta lilla meningsskiljaktighet framstår som överhängande för dem som kommer i Donald Trumps väg.

Även om Kina kommer att ta större plats är det inte troligt att landet försöker att ersätta USA i rollen som global normsättare. Det har exempelvis spekulerats om Kina ska ta USA:s plats i det färdigförhandlade TPP-avtalet. Men det är tydligt att den kinesiska ledningen inte ger så mycket för USA-anpassade ”paketlösningar”, vilket TPP måste anses vara, med tanke på dess bredd. Kina tycks snarare föredra mer avskalade varianter som endast medför reducerade tullar och tillgång till nya marknader. Dessutom är landet en varm förespråkare av principen om staters rätt till självbestämmande och därmed extra känsligt för extern inblandning i det man ser som ”inre angelägenheter”.

Kina håller för närvarande på att ro i hamn ett eget handelsavtal med många av de länder som ingår i TPP. Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP) består av 16 länder, inklusive de snabbväxande Aseanländerna, och är utformat efter kinesisk minimalism, det vill säga utan klausuler som rör miljö, mänskliga rättigheter och annat.

Sådana avtal är effektiva och enklare att förhandla fram, men känns som ett stort steg tillbaka från västvärldens höga ambitionsnivåer.

Just den här logiken, att undvika västs färdiga ”paketlösningar”, ligger sannolikt även bakom Kinas iver att skapa egna globala institutioner snarare än att förlita sig på befintliga som IMF och Världsbanken. Den nyligen grundade asiatiska infrastrukturbanken AIIB, där Sverige också är medlem, är ett sådant exempel. Ett annat är den Shanghaibaserade ”Brics-banken”, utvecklingsbanken som Kina var med och grundade 2014.

När det gäller AIIB har Kina än så länge vetorätt inom organisationen och därför möjlighet att bestämma över såväl medlemsskara som rutiner och krav på låntagarna. Dessa kommer knappast att inkludera de liberala, marknadsekonomiska värden som exempelvis IMF försöker att sprida med sina lånevillkor.

I dagens läge, med svag ekonomisk utveckling i västvärlden, har få råd att säga nej till kinesiska pengar. Och det är det heller ingen som borde göra. Kinesiska infrastrukturprojekt och investeringar skapar arbetstillfällen och tillväxt också utanför landets gränser. Göteborg är ett närliggande exempel på vad kinesiska investeringar kan göra med den ekonomiska aktiviteten i en stad. Xi Jinpings stora satsning på att återuppbygga den gamla Sidenvägen mellan Kina och Mellanöstern, Afrika och Europa, med projekt för motsvarande 900 miljarder dollar visar att det finns mer att hämta.

Självklart är detta inte oproblematiskt. Det är ingen hemlighet att förtrycket mot oliktänkande i Kina har nått nya nivåer under Xi Jinpings styre, vilket står i skarp kontrast till hans högtravande storpolitiska ambitioner. Dessutom bör man ifrågasätta hållbarheten i de summor som landet spenderar på sina lånefinansierade infrastrukturprojekt, både på hemmaplan och utomlands. Att det ligger mer än enbart ekonomiska motiv bakom vissa investeringar är ingen vild gissning.

Men samtidigt är det hög tid att vi i Europa börjar ställa in oss på att den kinesiska världsordningen alltmer kommer att ta över från den USA-dominerade. Donald Trump ser dessutom ut att hjälpa den utvecklingen på traven. Det innebär mer av realpolitik och hård konkurrens. Mindre plats för mjuka värden. I en sådan värld är det av ännu större betydelse att EU står enat. Tillsammans står unionen för cirka 20 procent av världshandeln.

Det innebär dock inte att vi ska sluta att engagera oss för demokrati och mänskliga rättigheter. Inte heller ska vi ge upp ambitionen om att sprida EU:s standarder för exempelvis klimat och äganderätt. Men kanske är det dags att överge tron på att inkludera allt detta i våra handelsavtal. Vi bör börja fundera på nya kanaler för att driva dessa frågor om vi ska ha en chans att upprätthålla Europas konkurrenskraft. Även om det tar emot att erkänna det måste det vara bättre med avskalade ”kinesiska” handelsavtal än att inte ingå några handelsavtal alls.

Samtidigt finns tecken på att Donald Trumps tillträde som president kan gynna EU handelspolitiskt, även utan TTIP. Länder som Japan och Mexiko, som drabbats av USA:s nya protektionistiska linje, tyr sig istället till Europa. Här går det alltså att peka på positiva indirekta effekter även för EU från en i övrigt mycket deprimerande start på Trumps presidentskap.

Förverkligar Trump sin isolationistiska retorik lär det inte dröja länge förrän omvärlden dessutom har ett färskt skräckexempel att peka på i sitt framtida försvar av frihandeln.

Frida Wallnor är ledarskribent i Dagens Industri.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Grunden är alltid instabil av Mats Wiklund

2) Varning för generaldirektörer av PJ Anders Linder

3) En tid lik Luthers av Gunilla Kindstrand

4) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

5) Rör inte min svenska av Annika Borg

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...