VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Churchills sista strider

Av Erik Hedling

Winston Churchills liv har ofta skildrats på film och i tv-serier. De senaste produktionerna behandlar hans tid som premiärminister på 1950-talet.

Att Winston Churchill älskade film är välkänt. Men filmen har också många gånger återgäldat denna kärlek. Den räddade till exempel hans ekonomi. Under de första åren av andra världskriget hade han inte endast att kämpa mot Hitler, Hirohito och Mussolini utan även mot den personliga konkurs som ständigt hotade. När han 1940 blev premiärminister, under Storbritanniens djupaste kris, kunde han knappt betala hyran och amorteringarna.

Som historikern David Lough har visat i sin No More Champagne. Churchill and His Money (2015) var det först när vinden vände för de allierade på sommaren 1943 som Churchill blev ett säkert investeringsobjekt för såväl brittiska som amerikanska filmbolag, som betalade rena förmögenheterna för rättigheterna till de böcker som han redan hade skrivit eller de som han ämnade skriva. Av dessa var det bara självbiografin My Early Life som verkligen blev en film, nämligen den brittiska storproduktionen Young Winston (1972), regisserad av Richard Attenborough. Rättigheterna hade gett Churchill den fetaste check han någonsin fått, nämligen hela 100 000 pund, en summa som måste multipliceras med 20 om man vill förstå dess värde idag.

Churchill blev efter sin död snart ett kärt ämne för både film- och tv-industri, och han har med stor regelbundenhet dykt upp som rollgestalt i en mängd tv-serier och filmer. Det gäller till exempel tv-serier som Churchill and the Generals (1979) och The Wilderness Years (1981) och filmer som The Gathering Storm (2002) och Into the Storm (2009). För rollen som Churchill har man i dessa rekryterat några av de främsta representanterna för brittisk (och i det sista fallet irländsk) skådespelarkonst i form av, i nämnd ordning, Timothy West, Robert Hardy, Albert Finney och Brendan Gleeson. Genomgående kan man säga att porträtten av Churchill, allt sedan hans död 1965, blivit alltmer positiva och mytiskt genomsyrade av bilden av den store statsmannen, Storbritanniens räddare i nöden, den sympatiskt charmerande nallebjörnen som pokulerar, röker cigarr, tittar på film, murar i trädgården och dikterar sina stora böcker. Här bortses naturligtvis från ryska och polska filmporträtt av Churchill under kommunisttiden av den enkla anledningen att filmerna är utomordentligt svåra att få tag på och inte finns beskrivna på nätet.

Bara under 2016 förekom Churchill som huvudroll eller som en av huvudrollerna i två stora produktioner, båda brittiska. Den ena är filmen Churchill’s Secret, regisserad av veteranen Charles Sturridge, och den andra tv-serien The Crown, där den firade manusförfattaren Peter Morgan, specialist på historisk dramatik, står som upphovsman. Morgan har sedan tidigare gjort sig känd för The Queen, filmen om drottning Elizabeth II. Här har han skapat en hel tv-serie, aviserad att omfatta hela sex säsonger, om samma person.

Det intressanta är att båda behandlar samma period av Churchills liv, nämligen åren 19511955, då Churchill för andra gånger var premiärminister. Jag kan inte erinra mig att någon film tidigare har gjorts om detta. Antingen handlar de om andra världskriget eller åren strax före, då Churchill gjorde sig vida berömd som den som varnade Storbritannien och världen för Hitler-Tysklands mörka avsikter.

Under den aktuella perioden kämpade Churchill mot fysiska krämpor och mot en yngre falang i det konservativa partiet som ivrigt inväntade hans avgång, i synnerhet hans politiske arvinge Anthony Eden. Churchill drabbades också under perioden av en allvarlig stroke, som slog ut honom under ett antal månader.

Churchill’s Secret handlar om just denna stroke, som Churchill genomlider på sommaren 1953 mitt under en middag för utländska diplomater på 10 Downing Street. Hans familj och hans närmaste medarbetare – hustrun Clementine, läkaren lord Moran, privatsekreteraren Jock Colville och svärsonen Christopher Soames – förflyttar honom hastigt till hans lantgods Chartwell, föregivande att han är utmattad och behöver omedelbar vila. Till varje pris vill man hindra att Churchills kritiska tillstånd kommer ut till allmänheten, särskilt till blodhundarna i det konservativa partiet. Allt inriktas mot att han skall kunna komma tillbaka och hålla tal på det kommande konservativa partikonventet.

Filmen är i mycket byggd på dialogen mellan Churchill, suveränt spelad av Michael Gambon, och hans sköterska, i sin tur lika skickligt gestaltad av Romola Garai. I interaktionen dem emellan skapar man smått komiska situationer, som när Churchill ber om en cigarr. När sköterskan vägrar tillkallar han Colville, som inte bara ger honom rökverk utan också en rejäl whisky. Men porträttet av de två är också känslomässigt gripande. Sköterskan berättar om sin far, kolgruvearbetare och fackrepresentant från norr, och därtill ihärdig politisk motståndare till Churchill och hans parti. Men han har också lärt henne att uppskatta poesi och här kan hon och Churchill förenas i citerandet av William Ernest Henleys dikt ”Invictus” från 1875: ”Out of the night that covers me,/ Black as the pit from pole to pole,/ I thank whatever gods may be/ For my unconquerable soul.” I slutet av filmen, när han är helt återställd, skänker Churchill henne ett dedicerat exemplar av Henleys diktsamling.

Filmen berör också familjen Churchills tragedier genom sonen Randolph, som dog av alkoholmissbruk strax efter fadern, och döttrarna Diana (som begick självmord) och Sarah (som också förstörde sitt liv genom alkoholmissbruk). Endast den yngsta dottern Mary, senare mer känd som lady Soames, visade sig vara en överleverska. I filmen sitter barnen, supande och käbblande, medan pappan vårdas. De blir strax så högljudda att de måste köras ut. Men filmen slutar i nallebjörnsvarianten, med en sympatisk och viljestark Churchill som helt återställd kan adressera partikonventet.

Churchillgestalten i The Crown, Netflix senaste – och dyraste – succéproduktion är ganska annorlunda. Inte minst rent fysiskt, eftersom amerikanen John Lithgow i rollen hela tiden måste huka sig för att hans imposanta längd – han är 1,93 – inte skall bli alltför anslående; den verklige Churchill mätte endast 1,67! Men Lithgow är en väl så duktig skådespelare som Gambon, och han undviker konsekvent att visa Churchill i enlighet med den moderna klichén. Här är han verkligen så skraltig som många har beskrivit att han var vid 80 års ålder. Han slabbar ordentligt i badkaret, har väl tilltagna mängder whisky i glaset, stapplar ut mitt i ett regeringssammanträde med handen på gylfen och beter sig excentriskt i största allmänhet, kanske mest iögonfallande när han blir rasande över det porträtt som parlamentet skänker honom på 80-årsdagen. Målningen, som utfördes av den firade modernisten Graham Sutherland, hamnar till slut på en brasa i trädgården på Chartwell, ditförpassad av hustrun Clementine, även om detta enligt forskningen inträffade först långt efter Churchills död.

Hela serien igenom kämpar Churchill med att upprätthålla sin auktoritet, även om de yngre till och med ber drottningen att övertala honom att kliva ned, inte minst efter hans stroke, som dock är betydligt mindre dramatisk här. Men att han lider är tydligt, även om han ibland blixtrar till i något av sina lysande tal, mästare som han var över det engelska språket. Men det är genomgående det bräckligaste porträttet av Churchill i brittisk filmtradition. Kanske är det därför en amerikan, om än med starka meriter även från den brittiska scenen, rekryterats för rollen.

Nya filmer om Churchill är i antågande under 2017. Två moderna brittiska histrioner är engagerade: Brian Cox i filmen Churchill som handlar om relationen mellan Churchill och Eisenhower inför D-dagen 1944, och Gary Oldman i The Darkest Hour, som handlar om Churchills bittra kamp mot Hitler i början av kriget. Det skall bli väldigt intressant att se dem.

Mest lästa just nu

1) Normlöshet som fattigdomsfälla av Joel Halldorf

2) "Arabiska är sexigt i Israel nu" av Paulina Neuding

3) En identitetskris av Tommy Möller

4) Förödande flathet av PJ Anders Linder

5) Alla begär ordet plus av Torbjörn Elensky

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...