VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Att sätta grymheten främst

Av Katarina Barrling

Till skillnad från många andra liberaler hade Judith N Shklar en djupt pessimistisk människosyn. Katarina Barrling har läst ett urval av hennes essäer.

Att ta del av Judith N Shklars liberalism är som att gå in i ett mörkt men nyvädrat rum. Till skillnad från den äppelkindade Panglossliberalism som präglar mycket av svensk debatt är Shklars variant grundad i en djupt pessimistisk, rentav misantropisk, människosyn. Tack vare Timbros klassikerutgivning finns hennes tankar nu tillgängliga på svenska, detta i essävolymen Rädslans liberalism. Judith N Shklar i urval, i översättning av Roland Poirier Martinsson, Pontus Rudberg, Tom Sköld och Björn Östbring. Urvalet speglar hennes liberalism via ett antal olika teman, däribland rädsla, grymhet, frihet, konstitutionalism, utopism och demokrati.

Den liberalism Shklar förespråkar benämner hon själv The Liberalism of Fear. Liksom en av den politiska idéhistoriens främsta pessimister, Thomas Hobbes, menar Shklar att utformningen av en stat måste utgå från en insikt om människans potentiella vedervärdighet. Men där Hobbes anser att människans bästa värn mot hennes nästas grymhet ligger i en allsmäktig stat, menar Shklar att varje stat – formad och befolkad av människor som den är – också den utgör ett hot mot människan. Den fråga hon ställer blir därför: hur skall vi försäkra oss mot att mänsklighetens vargtendenser inte ges än större spelrum och kraft genom staten?

Historiens vittnesbörd är tydligt: på motsvarande sätt som vi på goda grunder bör frukta andra människor bör vi enligt Shklar även frukta statens myndigheter och tjänstemän. Det enda sättet att begränsa statens möjligheter till utomrättsliga handlingar är ”en konstant delning och underdelning av den politiska makten”. Det är därför, enligt Shklar, oförenligt med liberalismens omsorg om individen att förorda statens oinskränkta makt över medborgarna, även om ändamålet är gott.

Men Shklar distanserar sig inte bara från Hobbes, utan markerar även avstånd till andra typer av liberalism. Rädslans liberalism är väsensskild från den naturrättsliga liberalismen och dess strävan efter en idealisk normativ ordning, befolkad av ”rättighetsyrkande medborgare” som den är, där statens yttersta mål är att tillse att dessa rättighetskrav förverkligas. Shklars liberalism avviker likaledes från det hon benämner den personliga utvecklingens liberalism, där man tror att om människan bara bejakar sin fulla utvecklingspotential kan statsmakt och politik i stort sett ersättas av utbildningsinstitutioner.

Rädslans liberalism går en annan väg. Dess utgångspunkt är de fasor mänskligheten gång på gång utsätter sig för, och den är därför inte inriktad mot utveckling utan mot ”skadebegränsning”. Perspektivet leder tankarna till Isaiah Berlins fokus på negativ frihet, ett släktskap som hon själv också berör.

Grunden för behovet av skadebegränsning utvecklar Shklar i samlingens kanske intressantaste essä: ”Att sätta grymheten främst”. Här varvar hon personliga reflektioner med teoretiska resonemang, och sätter sinnrikt några av den västerländska idéhistoriens främsta tänkare i förbindelse med varandra: Montaigne och Montesquieu får möta Machiavelli och Nietzsche.

Liberalens kompromisslösa ställningstagande för individen lyfts här fram av Shklar, liksom de risker som är förenade med grupptänkande, inte minst genom att knyta offerskap till grupptillhörighet. Det är enligt Shklar ”ovärdigt” att idealisera politiska offer – men också ”väldigt farligt”. Offret kan vara lika grymt som förövaren, och rollerna snart ombytta. Priset för denna insikt må vara misantropi, men det kan i så fall inte hjälpas. Och den som sätter grymheten främst, det vill säga ser grymhet som den största synden, ser alltid till den konkreta handlingen. Att förövaren själv är ett offer, till exempel genom att tillhöra en förtryckt grupp, kan aldrig någonsin rättfärdiga en grym handling.

Att alltid fördöma handlingen, oberoende av offerstatusen hos den handlande, är inte alltid lätt och förutsätter en förmåga att hantera tvivel och tvetydighet, känslor som inte minst många ideologier försöker skingra genom sin förenkling av världen. Inte minst i en tid så präglad av identitetstänkande som vår, skulle man önska att fler tog del av Shklars klarsynta tankar om offer och utsatthet.

I frågan om grymhet tillmäter Shklar statens grymhet en särställning. Den omfattning och styrka statens grymhet kan anta, gör den särskilt fruktansvärd. Denna tankefigur krockar delvis med hennes övertygelse om att den främsta omsorgen alltid bör ligga hos individen och den skada den enskilde som utsätts för grymhet lider. För det faktiska offret är det ju av underordnad betydelse om grymheten begås av en representant för staten eller en vanlig dödlig. Och det för oss tillbaka till Hobbes; hans statsabsolutism var inget självändamål utan just ett sätt att skydda människor från varandra. Hur långtgående stat kan vi tillåta för att försäkra oss om ett sådant skydd? Att principiellt reda ut var den gränsen går är svårt, och Shklar gör det inte riktigt heller. Kritiken av Hobbes blir därmed inte alldeles tydlig, även om hennes påpekande om att han uppvisar brister som liberal onekligen äger sin rimlighet.

Shklars resonemang ligger långt från de enkla uppdelningar som dessvärre präglar stora delar av svensk samhällsdebatt idag. Hon är till exempel angelägen att hålla isär begreppsliga och empiriska samband. Den omständigheten att det i psykologisk mening kan vara lättare för en vetenskapligt lagd person att vara liberal, betyder inte att kategorierna sammanfaller. Det finns, som hon påpekar, många ”genuint oliberala forskare”. En välbehövlig påminnelse i en tid då vetenskap, upplysning och liberalism tenderar att buntas ihop enligt enkla dikotomier. Shklars resonemang utgör även en välbehövlig påminnelse om att liberalism är ett flerdimensionellt begrepp. Det är till exempel fullt möjligt även för en liberal att hysa den pessimistiska människosyn många idag förknippar med konservatismen. I Shklars fall framstår pessimismen till och med som själva orsaken till ett liberalt ställningstagande.

Den välgörande frånvaron av enkla dikotomier avspeglas även i Shklars insikt om att det som begränsar det onda inte nödvändigtvis är gott i sig. På motsvarande sätt som en stor stat kan förstöra människors liv, kan även stora företag göra det, samtidigt som de också kan utgöra en av de balanserande krafter till staten som ett samhälle behöver. Shklar anknyter även till Montesquieus konstaterande att när vi ersätter krigsdygder som tapperhet med girighet så minskar vi den storskaliga grymheten. Men att härav dra slutsatsen att girighet skulle vara mer ädelt än tapperhet eller att ”greed is good” vore förstås ett felslut.

Shklars tankar rör i stor utsträckning Nordamerika, men just avståndet till den svenska ordningen gör tankarna särskilt angelägna för oss. Att läsa regeringsformen direkt efter Shklar kan dock inge konstitutionell ångest. Den svenska grundlagens folksuveränitetsprincip där all offentlig makt utgår från folket, liksom en politisk kultur där varje inskränkning av denna folkmakt ses som en inskränkning av demokratin och därmed är av ondo, skulle Shklar sannolikt se som häpnadsväckande naivt. Dubbelt naivt. Det är naivt i synen på folket som gott, och det är naivt i uppfattningen att den stat folket formar skulle vara god. I själva verket kan såväl folk som stat när som helst löpa amok, och vi behöver därför skydda oss från båda, därav Shklars övertygelse om rättsstat och maktdelning som nödvändiga redskap för att förhindra majoritetens – och statens – tyranni.

I bokens avslutande essä Ett liv av lärande berättar Shklar att den första bok hon läste var Charles Dickens David Copperfield. Hon läste den gång på gång, hon älskade den, och hon fortsatte älska den genom livet. I ljuset av hennes filosofiska projekt framstår det som betecknande. Romanens själva utgångspunkt kan ses som en kongenial illustration av hennes omsorg om den skyddslöse och utsatte: gossen David som terroriseras av den grymme styvfadern Edward Murdstone. Den förtryckarnatur Shklar varnar för finns återgiven hos Dickens. Förhållandet mellan David och Mr Murdstone kan ses som en allegori för individens utsatthet i förhållande till staten. Men det kan också läsas bokstavligt, som en påminnelse om att grymhet och förtryck även kan äga rum i det lilla, i mötet mellan människor.

Mot denna grymhet behöver vi skydd, ett skydd som bland annat staten måste stå för. Staten, vår plågoande och beskyddare.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Det tar tio år av Nils Lundgren

3) Alternativ feminism av Eli Göndör

4) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

5) Ett förvirrat Europa av Fredrik Erixon

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

2) Varning för generaldirektörer av PJ Anders Linder

3) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

4) Fältet ligger fritt av Widar Andersson

5) Väst åter fjättrat av Mauricio Rojas

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...