VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Kampen om ikonen

Av Per-Arne Bodin

Var det verkligen Andrej Rubljov som målade den världsberömda ikonen Den gammaltestamentliga treenigheten?

Rysslands mest kända konstverk, vid sidan av Malevitjs Den svarta kvadraten, är utan tvekan Andrej Rubljovs ikon Den gammaltestamentliga treenigheten, målad på 1420-talet. På senare år har dock allt flera konstvetare börjat ifrågasätta både tiden för dess tillkomst och dess upphovsman. Det förefaller vara ett hårt slag mot en rysk nationalklenod som är känd i hela världen och som har fått symbolisera den ryska kulturen och andligheten.

Ikonen avbildar det bibelställe där Gud uppenbarar sig för Abraham och Sara i gestalt av tre ynglingar eller änglar. Abraham och Sara bjuder dem på en måltid, en gödkalv. Änglarna förkunnar att Sara, trots att hon är i hög ålder, ska bli havande. Scenen utgör en parallell till Bebådelsen i Nya testamentet och ses som en förebådande symbol för Treenigheten, som annars inte nämns i Bibeln. I Rubljovs version har värdparet försvunnit och måltiden symboliseras av ett enda föremål som liknar en nattvardskalk. Berättelsen har i ikonen förvandlats till en kontemplation över det gudomliga varandet.

Bilden målades för Treenighetsklostret, fem mil från Moskva, som hade grundats något århundrade tidigare av Rysslands nationalhelgon Sergij av Radonezj. Den stora ikonen kom att bli vördad och berömd redan i sin tid, precis som dess upphovsman.

Ikonen har målats över vid minst fem tillfällen allteftersom färgen mörknat på grund av sotet från alla vaxljus i kyrkan. Den täcktes av en guldplåt, en riza, skänkt av Ivan den förskräcklige, som gjorde att endast ansikten och händer var synliga. Guldplåten kom sedan att under århundradenas lopp ersättas av andra plåtar. Ikonen restaurerades 1905 av ikonmålaren Vasilij Gurjanov, plåten togs bort liksom övermålningarna och skadade delar målades till. Ikonen återfördes sedan till Treenighetsklostret och plåten sattes på nytt på plats. Ytterligare en restaurering gjordes strax efter revolutionen 1919, och 1929 flyttades ikonen från klostret till Tretjakovgalleriet i Moskva. Plåten togs då slutgiltigt bort. Det är inte ovanligt att ikoner täcks på detta sätt, men här ökar detta faktum det gåtfulla i hela berättelsen. Vem har under tidernas lopp sett själva ikonen, vem har bara haft tillgång till plåtens förenklade relief av motivet?

Ikonen och dess upphovsman föll under århundradenas lopp mer och mer i glömska. Andrej Rubljov finns inte nämnd i den förrevolutionära ryska nationalencyklopedin, men däremot i några specialverk från 1800-talet skrivna av författare som stod nära den ryska nationalistiska rörelse som kallas slavofilerna.

I början av 1900-talet sammanföll nyupptäckten och restaureringen av ikonen med den ryska modernismens blomstringstid. Berömmelsen nådde sedan nya höjder under Sovjettiden. Under denna tid förföljdes kyrkan, kyrkobyggnader revs, men de mest värdefulla ikonerna tillvaratogs och lanserades som konstverk istället för som kultföremål. Ikonerna hade också ett ekonomiskt värde och under tidig Sovjettid såldes mängder till olika museer och privatpersoner i väst. Det påstås att man till och med sålde förfalskningar gjorda i en hemlig ateljé med bifogade äkthetsintyg. Museivärlden förlorade sin trovärdighet i ikonfrågan, och den förefaller inte ha återupprättats ens idag. Det är en av orsakerna till de hårda och kanske ibland nyanslösa angreppen på ikonrestauratörerna från kyrkans sida.

Ideologerna bakom det sovjetiska kulturprojektet behövde och ville finna en medeltida mästare och fann honom i Rubljov. En annan tillskyndare av ikonens berömmelse var vid denna tid den ryske prästen och religionsfilosofen Pavel Florenskij. Han skrev strax efter revolutionen: ”Gud finns eftersom Andrej Rubljovs treenighetsikon finns.”

Regissören Andrej Tarkovskij gjorde 1966 en film om ikonmålaren och lät dennes själsliga lidanden och erfarenheten av ett mirakel leda fram till att han målar sina ikoner. Treenighetsikonen kallas för undergörande, men i filmen är det ett under som gör det möjligt för Rubljov att måla den. Filmen är i svartvitt men den skiftar till färg i den avslutande scenen som panorerar hans ikoner. Filmen, som snart fick kultstatus, gjorde ikonen ännu mera berömd.

Efter Sovjetunionens undergång har tre skarpa frågor om ikonen väckt mycken diskussion. Vem har egentligen målat ikonen, när målades den och vem äger den? Den gängse berättelsen om ikonen som jag har återgivit ovan är kanske helt eller delvis falsk.

En ikonmålare signerar aldrig sitt verk. Attribueringen sker genom bevarade dokument som nämner vilka ikonmålare som har fått större uppdrag som att måla en ikonostas eller smycka en hel kyrka. Rubljovs namn och Treenigheten nämns verkligen i ett par texter från 1500- och 1600-talen. Den kyrkliga traditionen talar entydigt för att Andrej Rubljov är upphovsman. En rysk ikonexpert uttalade i början av 1900-talet att det är denna ikon som säkrast är målad av Rubljov. Med den kan man sedan attribuera andra verk till konstnären.

En nutida ikonexpert, Nikita Golejzovskij, menar tvärtom att ikonen inte alls är målad av Andrej Rubljov utan av en annan ikonmålare hundra år senare. Ikonen är dessutom så förändrad att det i första hand är Gurjanov som kan utpekas som upphovsman. Han är ansvarig både för änglarnas ansikten och för dräkterna. Den akvarelliknande färgskalan skulle också vara hans uppfinning, tidigare var den målad i starkare färger. Kanske ikonen blev så uppskattad i början av 1900-talet därför att Gurjanov målade om den i tidens symbolistiska smak.

Golejzovskij är inte ensam om att ifrågasätta att Rubljov målat Treenigheten, till och med personal på Tretjakovgalleriet uttrycker idag tveksamhet om upphovsmannen. Galleriet har nyligen röntgat målningen och kommit fram till att större delen av den är ursprungligt 1400-tal, men man har också listat vilka ändringar som restauratörerna har gjort.

Ikonen konfiskerades från kyrkan av Sovjetmakten och flyttades från sin ursprungliga placering där den ersattes av en kopia. Orsaken till att den flyttades var, sades det, att fuktigheten i kyrkan var för hög. Nu finns krav på temporärt eller stadigvarande återlämnande av ikoner, däribland Treenigheten. I dokumentet vid överlämningen av ikonen till Tretjakovgalleriet talades det om ett tillfälligt lån, vilket stärker dessa krav. Museet vill dock inte lämna ifrån sig ikonen, den är en nationell angelägenhet och kyrkan kan inte garantera säkerhet och klimat för den.

Från kyrkan hävdas att ikoner är till för att användas i gudstjänstsammanhang och inte för att utställas på något museum. President Boris Jeltsin föreslog på sin tid att ikonen skulle lämnas tillbaka till kyrkan men ändrade sig sedan.

Tretjakovgalleriet har försökt att hitta en kompromiss. Den består i att en kyrka i närheten av galleriet har förvandlats till en särskild museikyrka men med aktivt gudstjänstliv. Treenighetsikonen bärs dit till pingst varje år och gudstjänst firas med möjlighet att vörda ikonen. Det är en lösning som tycks fungera men kan bli svår att upprätthålla, då kyrkan förefaller få allt större makt i det ryska samhället. Kyrkan upphör inte att påpeka att ikonen blev stulen av Sovjetmakten.

Det överväldigande intresset för autenticiteten är egentligen främmande för kyrkan. Ikonmåleriet är ju, som sagt, inte förknippat med en individuell upphovsman. Det är däremot den sekulära konsten. Saken är dock mer komplicerad eftersom Andrej Rubljov är helgonförklarad och hans namn legitimerar dess undergörande kraft.

Men ändå, att måla en ikon är en gemensam kärlekshandling och intrycket av Treenigheten är överväldigande för varje betraktare eller bedjare. Här frågar ingen om detaljer, äganderätt eller misstag i restaureringsarbetet och inte heller om upphovsman. Det är i grunden världsliga ting. Florenskij hade kanske till slut rätt när han i Treenighetsikonen inte bara såg ett konstverk, ett kultföremål, utan också ett gudsbevis. 7

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

3) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

4) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

5) Den femte drottningen av Carina Burman

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...