VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

En urmakares död

Av Johan Stenström

I år är det 250 år sedan Jean Fredman dog och Bellman skrev sin första visa om honom.

Urmakaren Jean Fredman begravdes den 9 maj 1767. Han hade levt ett självförbrännanande liv och dog försupen och i största armod. Det dröjde inte länge förrän den unge skalden Carl Michael Bellman hade skrivit en sång om händelsen, ”Fredmans begravning” – hans första visa om honom.

Fredman tillhörde en känd urmakarfamilj och han hade gått i lära hos sin far. Efter gesällvandringar runt om i Europa och efter en vistelse i London återvände han till Stockholm där han snart blev mästare. Han var en skicklig yrkesman och som den främste i sitt skrå blev han snart kunglig hovurmakare och gavs det hedrande uppdraget att sköta om tornuren i stadens förnämsta kyrkor, Storkyrkan och Riddarholmskyrkan.

I trettioårsåldern gifte han sig med en betydligt äldre men mycket förmögen änka, och nu började hans tidigare så stadigt uppåtpekande livskurva drastiskt peka i motsatta riktningen. De nygifta drog inte jämnt. Det var ständig osämja i familjen, och snart inledde de en skandalartad process inför Nedre borgrätten. Hon anklagade honom för att förskingra hennes pengar, han svarade med att anklaga henne för otukt med sonen i hennes tidigare äktenskap. I hemmet hade bråk, misshandel och incidenter med dragen värja inträffat. Hustruns hushållning hade enligt Fredman varit så usel att han mist sina bästa gesäller. Enligt vittnesmålen hade hustrun vid ett tillfälle stuckit en gaffel i bröstet på sin make och till och med bitit honom i tungan när han ville ge henne en kyss till avsked.

Vittnena stod i huvudsak på Fredmans sida och så gjorde också rätten. Hustrun dömdes till böter för äktenskaplig söndring och för att hon uttalat otidigheter mot honom i rättssalen. Men någon upplösning av äktenskapet beviljades inte. Hustrun avled en tid efter avkunnad dom och då kunde man tycka att saken skulle ha varit ur världen. Istället fortsatte sonen processen, som fortgick under samma hatiska former som tidigare. Fredman lär ha yttrat att hustrun inte förtjänat en hederlig jordfästning utan istället borde ha begravts på galgbacken.

Andra målsägare hörde av sig med anklagelser om outförda beställningar och obetalade räkningar. Fredman var tvungen att lämna sitt ämbete som ålderman. Ännu inte 40 år fyllda fick han avsked från sitt uppdrag vid Storkyrkan och några år senare från Riddarholmskyrkan, och på eget initiativ avsade han sig hovurmakartiteln. Under de sista åren kulminerade hans förfall. Han dog utblottad och försupen och fördes till den sista vilan i en fattiggrav på Adolf Fredriks kyrkogård.

Detta kunde ha varit slutet på berättelsen om ett ledsamt levnadsöde i frihetstidens Stockholm, om det inte hade varit för den unge, mycket levnadsglade tjänstemannen och diktaren Bellman. Han var en bland många unga kanslister och tjänstemän som levde för dagen och festade på natten. Den uppsluppna tillfällesdikten och bordsvisan odlades i dessa kretsar. Bellman hade studerat en enstaka termin i Uppsala men återvänt till Stockholm där krogen istället blev hans seminarierum och akademi. Med klassisk bildningsbakgrund och med öga för dråpliga företeelser i samtiden framstod han snart som den främste bland sina diktande bröder runt dryckesbordet.

Under 1700-talet var ordensväsendet på modet. De många olika ordenssällskapen hade sina egna insignier och egen ritual. Allt var hemligt och endast herrar fick vara med. Finast av allt var att tillhöra Frimurarorden. Det gjorde Gustav III och hans bror, hertig Carl. Bellman hade lätt för att se löjet i allvaret och skapade därför en fiktiv, parodisk orden: Bacchi orden.

Bellman framträdde med denna parodiska orden och genomförde kapitel och parentationer som små teaterstycken på krogar och hos vänner i den stockholmska borgerligheten. I motsats till de högt syftande sällskapen som räknade samhällets toppar till sina medlemmar, befolkade han sin orden med välbekanta krögare, brännvinsbrännare, bryggare och drinkare. Dessa förfallna kämpar var kända i samtidens huvudstad och genom att upphöja dem till riddare åstadkom Bellman en omvittnat komisk effekt, något som återkom i visan om ”Fredmans begravning”:

Ur vägen och vik,Se på ståtenOch hör på låtenUtaf trompeten för Bacchi lik --- Tromb.
Hör trompeten igen!Käre vänner,Mån någon kännerDen gamle Fredman, Urmakaren?--- Tromb.

Stilmässigt har Bellman redan här börjat finna den form som han skulle variera och driva till fulländning i de epistlar som kom till från och med 1770 och framåt. Det parodiska greppet står tydligt fram i själva situationen med begravningståget. Kilberg bär den dödes smutsiga halvärmar i en ask medan Lundmark rider ”Med en klocka som stått i pant”.

Redan i upptakten finner man de för episteldiktningen så typiska uppmaningarna: ”Ur vägen och vik, / Se på ståten/Och hör på låten/Utaf trompeten för Bacchi lik”. Med utrop som ”se” och ”hör” dirigerar Bellman den scen han målar upp. Presensformen ger känsla av närvaro och delaktighet. Det är som om hela sången utspelas i ett här och ett nu framför våra ögon. I ”Fredmans begravning” förekommer också de kända Bellmanska instrumentimitationerna, som epistlarna skulle komma att överflöda av.

I episteldiktning gestaltas medvetenheten om den annalkande döden. Ofta kommer denna insikt till uttryck när yran är som störst, när balen eller dryckesgillet går mot sin kulmen. ”Full och våt står jag i Charons båt”, heter det till exempel i en av de tidiga epistlarna. Men redan i ”Fredmans begravning” fanns temat med.

Fredman lefde och dog!Bröder allaVi kunna kallaHans själ et urvärk, hans kropp en krog.Vår lefnad är kårt,Bäst vi rustaOch oss förlustaSå kommer döden och tar oss bort.

När Bellman skrev visan om Fredmans begravning kunde han koppla personen och situationen till ett mönster som hade etablerats i Bacchi orden. Vad han ännu inte visste var att han med Fredmansgestalten stod på tröskeln till en mycket rikare sångdiktning än vad han hittills åstadkommit. ”Fredmans begravning” rymmer själva fröet till Fredmans epistlar. Därför kan man förvånas över att Bellman inte tog med den när samlingen gavs ut 1790. Kanske tyckte han att den formmässigt var alltför förankrad i Bacchi ordens-diktningen. Eller ansåg han kanhända att den inte höll måttet. Istället togs den med i samling nummer två, Fredmans sånger, som kom ut året därpå, 1791.

Bellmans visor blev snart populära. Långt innan de kom ut i tryck cirkulerade de i avskrifter och förmedlades som skillingtryck och spreds över landet. Bellman drömde emellertid om att han så småningom skulle få se dem i tryck. Vänner till skalden tog initiativet och nu påbörjades arbetet med att insamla underlag för tryckning. Diktaren hade inte alltid varit så noga med att spara och registrera. Tidens mest uppburne skald och smakdomare, Johan Henric Kellgren, såg över urvalet och författade ett förord. Detta var anmärkningsvärt eftersom han några år tidigare hade gått till angrepp mot Bellman i dikten ”Mina löjen”. Från Gustav III inhämtades trycktillstånd. Den 16 oktober 1790 förelåg Fredmans epistlar i tryck.

När Bellman äntligen såg att en samlad epistelutgåva skulle bli verklighet kom inspirationen åter över honom. Bellmanforskarna är överens om att några av de skönaste styckena i hans lyriska tradition har kommit till i anslutning till att utgivningen närmade sig. Hit hör ”Vila vid denna källa”, ”Ulla, min Ulla” och ”Liksom en herdinna”, liksom den suggestiva epistel 81: ”Märk hur’ vår skugga, märk Movitz, Mon Frere!”

Fem år senare var Bellman död. Han dog utblottad och lämnade efter sig en sörjande änka och tre barn. Liksom Fredman fick han en fattigbegravning.

Efter sin död gjorde Bellman en enastående karriär. De unga romantikerna såg i honom det förbisedda geniet, en ”Nordens Shakespear”, som en av dem kallade honom. En höjdpunkt inträffade när Bellmanbysten på Djurgården invigdes den 27 juli 1829 – det var första gången som bilden av en person utan religiös eller kunglig anknytning restes i det offentliga rummet. En av de många tusen personer som var närvarande vid invigningen var biskopen i Växjö, skalden Esaias Tegnér. I sin Akademisång från 1836 har han i innebördsrika versrader utgått från händelsen och vittnat om diktens odödlighet: ”I Djurgårdsekar, susen vänligt öfver / den störste sångarns bild som Norden bar! / Det finns ej tid som dessa toner söfver”.

Tegnérs profetia om den Bellmanska diktens odödlighet skulle visa sig sann. Än i dag kan de flesta svenskar sjunga ett stycke ur någon av hans visor. En väsentlig orsak till detta är en förfallen urmakare som dog för 250 år sedan.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

3) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

4) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

5) Den femte drottningen av Carina Burman

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...