VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

I folkets namn

Av Jonas Elvander

Av skäl som kan diskuteras tycks den omtalade populismen nu breda ut sig alltmer. Vad denna populism egentligen är, kan också diskuteras. Jonas Elvander gör exakt detta, diskuterar det diskutabla, utifrån ny litteratur i ämnet.

I kölvattnet av det senaste årets politiska omvälvningar i västvärlden har ett starkt behov av att förstå populismens natur uppstått. Det har snabbt blivit uppenbart att de som tidigare ofta avfär-dades som marginella missnöjesgrupperingar i själva verket är högst valbara. En bok som har fått stor uppmärksamhet är den tyske statsvetaren Jan-Werner Müllers Was ist Populismus?, som trots att den är pinfärsk ändå missade både brexit och Trump. Det säger något om ämnets angelägenhet.

Müller försöker ge en heltäckande definition av begreppet. Enligt den kännetecknas populistiska partier av att de säger sig vara folkets enda sanna företrädare. Detta anspråk på att ensamma representera ”det sanna folket” är det som skiljer populismen från andra antietablissemangsrörelser, som snarare kräver uppmärksamhet och inkludering för en specifik grupp eller minoritet, eftersom denna också är en del av folket.

Att säga sig kunna företräda ”folket” är förstås nonsens. Empiriskt är det omöjligt, eftersom populisterna redan skulle sitta vid makten sedan länge om de faktiskt företrädde hela folket. Den populistiska uppfattningen av folket är därför moralisk. För att kunna identifiera det ”sanna folket” inom ramen för en demokratisk statsbildning krävs en uteslutningsprocess. Alla de som inte ansluter eller tillåts ansluta sig till detta folk exkluderas och förklaras vara illegitima, vare sig det rör sig om etniskt, religiöst, socio-ekonomiskt eller på andra sätt avgränsade grupper. Detta innebär, enligt Müller, att populister per definition är antidemokrater eftersom de förkastar pluralism.

Problemet är att Müller hävdar att detta gäller för såväl höger- som vänsterpopulism. Men att likställa Nationella fronten, Viktor Orbán och Donald Trump med Syriza och Bernie Sanders är nog för de flesta ganska magstarkt. Det blir också tydligt under läsningens gång att Müller har problem att klämma in alla dessa rörelser i samma mall. Betecknande nog nämns vare sig Syriza, Podemos eller Bernie Sanders knappt alls. Som exempel på vänsterpopulism framhålls istället Hugo Chávez, det mest auktoritära och polariserande uttrycket för den vänsterpopulistiska ”rosa vågen” i Latinamerika.

När Müller analyserar hur populister hanterar makt, gäller det Orbáns Ungern, Erdo?gans Turkiet och Putins Ryssland. Det faktumet att Syriza har styrt Grekland i över två år nämns överhuvudtaget inte. Förmodligen för att inget av det som, enligt Müller, kännetecknar populistisk maktutövning stämmer in på partiet: politisering av statsapparaten, klientilism och diskreditering av all opposition som illegitim. Vid flera tillfällen tvingas Müller nyansera sin, även i hans egna ögon, starka åsikt om all sorts populism. Till exempel tenderar vänsterpopulistiska väljare att vara mer öppna för avvikande åsikter än högerpopulistiska. Till och med i fallet Venezuela tillstår han att man måste ta den ekonomiska ojämlikheten i Latinamerika och det faktum att författningarna historiskt har gynnat en liberal oligarki i beaktning för att förstå det polariserade klimatet och regeringens auktoritära politik.

Går det att likställa Podemos folk med Sverigedemokraternas? Müller hävdar att det inte nödvändigtvis finns en koppling mellan högerpopulisternas folk och rasism. Det må så vara. Men det är samtidigt tydligt att det finns en kvalitativ skillnad mellan de vänster- och högerpopulistiska folkbegreppen. När Podemos ledare Pablo Iglesias talar om la gente (det spanska ordet för folk i etnisk mening är el pueblo) betyder det inte samma sak som när Marine Le Pen, Geert Wilders eller Jimmie Åkesson talar om folket (Wilders använder konsekvent de holländska namnen ”Henk och Ingrid” för att antyda vilka hans folk inbegriper). Antielitismen har de gemensamt, men vänsterpopulister söker till skillnad från högerpopulister inte att en gång för alla utesluta sina motståndare från den politiska arenan genom moralisk diskvalificering. Det handlar snarare om att tydligt identifiera en fiende inom ramen för en demokratisk politisk kamp där folket motsvarar en, förvisso spretig, ekonomisk klass i likhet med Occupy Wall Streets 99 procent. Målet är att uppnå ”hegemoni” på det politiska fältet, det vill säga: en position från vilken man kan ta över problemformuleringsini-tiativet och diktera villkoren för det politiska samtalet, precis som dessa rörelser hävdar att den maktägande borgerliga eliten gör idag.

När högerpopulister som Sverigedemokraterna talar om folket har det genast en annan betydelse. Här aktualiseras föreställningar om ett etniskt, kulturellt och historiskt avgränsat folk (tänk på Björn Söders tankar om den svenska ”nationen” i förhållande till en samisk, romsk och judisk) vars renhet måste försvaras från såväl en korrupt liberal elit som förrått sitt land som från utländska minoriteter. Müller erkänner också att vänsterpopulister inte nödvändigtvis vill tvinga bort sina motståndare från den politiska scenen på samma sätt som högerpopulister. Till och med de franska revolutionärerna, urtypen för vänsterpopulister, hade inledningsvis en öppen inställning till aristokratin, som inbjöds att ge upp sina privilegier och ansluta sig till folket. För Müller är det dock symtomatiskt att denna inställning snart ersattes av Robespierres (en person som hävdade att han själv inkarnerade folket) terrorvälde.

Müllers populismbegrepp riskerar ständigt att falla isär i två. Det är tydligt att Amerikas ”progressiva” och Europas ”regressiva” populism, som han hävdar existerar, är svåra att jämka samman i ett entydigt begrepp. I slutet av boken gör han ett sista försök att överbrygga dessa skillnader genom att ta sig an den moderna vänsterpopulismens teoretiska föräldrar: Chantal Mouffe och Ernesto Laclau. Han erkänner att dessa har en helt annan förståelse av populism (baserad på Antonio Gramscis hegemonibegrepp) än högerpopulister, men vidhåller trots det att det alltid innebär en risk för demokratin att åberopa folket som politisk kategori. Han lovordar Mouffes (icke-populistiska) ovilja att utnämna enskilda personer till fiender för att istället tala om ”nyliberalismens krafter”, men avfärdar i nästa stund samma beskrivning som alltför vag. Samtidigt erkänner han problemet med den politiska ”alternativlösheten” i västvärlden och behovet av nya politiska krafter.

Inkonsekvenserna framträder tydligare ju mer krampaktigt han försöker klämma in dessa tänkares verk i samma fåra som högerpopulisterna. Det är tydligt att populism för vänstern snarare utgör en mobiliseringsstrategi än något annat, vilket Müller hårdnackat förnekar, och att den politiska logik som han hävdar är gemensam för all populism egentligen bara stämmer in på en högerpopulism. För Laclau och Mouffe är populism i själva verket inget annat än politik tout court, eftersom all politik går ut på att mobilisera en ”underdog” mot det styrande skiktet. Enligt dem är vänsterpopulismens uppgift heller inte att likt högerpopulisterna underminera den liberala demokratin, utan att se till att dess grundläggande motto om frihet, jämlikhet och broderskap faktiskt realiseras. Här blir svagheten i Müllers ansats tydlig. Han är alltför mån om att avfärda begreppet som sådant för att kunna hantera den nyansrikedom som existerar såväl teoretiskt som empiriskt.

En välbehövlig historieskrivning som komplement till Müllers moralism erbjuder John B Judis The Populist Explosion. Som undertiteln (How the Great Recession Transformed American and European Politics) antyder handlar det här om de materiella orsakerna till de senaste årens populistiska våg i västvärlden. I likhet med Müller hävdar Judis att populism är en politisk logik. Men till skillnad från Müller menar han att det inte går att samla vänster-, höger- eller för den delen centerpopulism under ett och samma begrepp. Skillnaden består i att vänsterpopulism utgår ifrån en vertikal logik där folket ställs mot eliten i ett antagonistiskt förhållande, medan högerpopulismen mobiliserar sitt folk mot en elit vilken de anklagar för att särbehandla en tredje grupp (som därmed också utesluts ur folket). Dessa kan vara invandrare, islamister, afroamerikanska aktivister et cetera. ”Vänsterpopulism är dyadisk. Högerpopulism är triadisk. Den blickar uppåt, men också ner på en extern grupp”, skriver Judis.

Dock hävdar han, än en gång i motsats till Müller, att alla populistiska partier och rörelser är sprungna ur samma tradition. Enligt Judis har utbrott av populism historiskt skett i tider av ekonomisk och politisk oro när människor börjar uppfatta de politiska normer som omfamnas av samhällets ledande skikt som fientliga mot deras egna intressen. Populism ska därför ses som en varningssignal.

Den västerländska populistiska traditionen (i motsats till den ryska) inleddes i USA på 1890-talet när en samling bönder och arbetare i Mellanvästern grundade The People’s Party. Orsaken var en rad händelser som hade förstorat klyftan mellan jordbrukare och arbetare å ena sidan och kapitalister och den politiska eliten i Washington å den andra. Mellan 1870 och 1890 föll de globala spannmålspriserna kraftigt. Samtidigt byggdes det monopoliserade järnvägsnätet ut, vilket ökade transportkostnaderna för småbönder. Därtill pressades lönerna av arbetskraftsinvandring från Kina, Japan, Portugal och Italien. Småskaligt jordbruk hotades av stora industriella gårdar, och de bönder som behöll sina gårdar skuldsattes. I Kansas hade hälften av marken övergått i bankers ägo. Under denna tid uppstod flera lokala rörelser såsom The Farmers’ Union och arbetarorganisationen Knights of Labor. Flera av dessa identifierade gemensamma intressen och gjorde gemensam sak. 1891 bildades så ovan nämnda People’s Party, som representerade bönder och industri-arbetare mot ”money power” och ”plutokratin” i Washington.

Under samma tid var de republikanska och demokratiska partierna rörande eniga i sin laissez-faire-politik och tron på den självreglerande marknaden. Grover Cleveland, som regerade 18841888 och en andra gång 18921896, kritiserade ”statspaternalismen” och hävdade att regeringens uppdrag bara var att upprätthålla en stabil valuta genom guldmyntfoten. The People’s Party ville införa priskontroller, progressiv beskattning, nationalisera järnvägen och stoppa markspekulationen. Enligt partiets manifest stals ”frukten av miljoners arbete för att bygga ett fåtals förmögenheter”. De anklagade regeringen och de båda statsbärande partierna för att vara delaktiga i denna stöld och sökte återbörda regeringsmakten till folket ”ur vars klass den är sprungen”.

Men trots denna vänsterprägel var The People’s Party inte socialister. De ville inte avskaffa utan reformera kapitalismen och talade sällan i termer av klass. Istället använde de det lösa begreppet ”folket”. Det socialistiska arbetarpartiet anklagade dem för att vara borgerliga.

En annan stötesten var rasfrågan. I Södern uppstod en spricka mellan dem i partiet som samarbetade med svarta bönder och dem som vägrade. Populisterna var dock eniga i sitt motstånd till kinesiska arbetare, som de ville deportera. Dessa hade importerats av storföretagen som billig arbetskraft, men populisternas motstånd var inte bara ekonomiskt motiverat. Ledare talade om ”mongolhorden” som spred ”moralisk och social spetälska”.

The People’s Party lyckades få ett par kongressledamöter valda och drog de andra partierna vänsterut i ekonomiska frågor. Men efter valet 1894 upplöstes det efter att som så många andra ”tredjepartier” ha sugits upp av det amerikanska tvåpartisystemet. Trots det är partiets arv enligt Judis av central betydelse för dagens populistiska rörelser. Det var det första partiet som sade sig företräda folket. Den dubbla vänster- och högerprägeln gav dessutom upphov till de två traditionerna av populism som genom historien har aktualiserats i tider av ekonomisk och social oro och som fortfarande existerar idag. Huey Longs vänsterpopulism tvingade Franklin D Roosevelt vänsterut under depressionen på 1930-talet och satte en radikal prägel på New Deal. George Wallaces reaktionära motstånd mot medborgarrättsrörelsen och desegregeringen på 1960-talet kom att prägla republikanerna för lång tid framöver. Idag är Bernie Sanders och Donald Trump de två huvudsakliga exponenterna för dessa två traditioner. Den progressiva traditionen exporterades även till Latinamerika redan på 1930-talet, med emblematiska exempel som Argentinas Juan Perón, innan den anlände till Sydeuropa i och med eurokrisen. Den reaktionära traditionen fann grogrund i Västeuropa på 1970- och 80-talen.

John Judis förtjänst är att han insisterar på den ekonomiska och politiska kontextens betydelse för förståelsen av populism. I det sammanhanget går det inte att förstå dagens populister utan att beakta den förskjutning inom kapitalismen som nyliberalismen har utgjort. Redan på 1990-talet tog sig kritiken mot avregleringen, frihandeln och inkomstklyftorna populistiska uttryck i USA till både vänster och höger i och med Ross Perot och Pat Buchanan. När Barack Obama valdes till president efter finanskraschen 2008, som hade möjliggjorts av den avreglering av finansmarknaden som Ronald Reagan inledde, mötte han snabbt motstånd från den nybildade Tea Party-rörelsen. Hans beslut att rädda bankerna med skattemedel utan att ställa någon bankchef inför rätta retade många. Men det var när han sjösatte planerna på en federal sjukvårdsreform som motståndet exploderade. The Affordable Care Act är i likhet med så många andra liberala välfärdsreformer riktad till de allra fattigaste. Det har gjort att de som befinner sig i inkomstskiktet precis ovanför har fått se sina sjukvårdspremier kraftigt stiga eftersom reformen finansierats på bekostnad av andra program såsom Medicare. Tea Party-rörelsen bestod till stor del av människor ur detta skikt som motsatte sig att de skulle betala för klassen under dem. I princip hela rörelsen skulle senare komma att stödja Donald Trump.

När Occupy Wall Street uppstod 2011 blev den populistiska kritiken mot det ekonomiska systemet explicit. Men Judis visar övertygande hur även den amerikanska högerpopulismen är en reaktion på nyliberalismen, om än på ett mer indirekt sätt. Trump vann presidentvalet i höstas med hjälp av vita arbetare i det historiskt demokratiska rostbältet – människor som tidigare hade röstat på Obama men som fått se jobben flytta utomlands, lönerna stagnera och levnadsstandarden stadigt sjunka. Sanders stöddes framförallt av unga och studenter vilkas framtid är inskränkt av skyhöga studieskulder. Trump och Sanders bör därför förstås som två populistiska reaktioner på samma nyliberalism, men från olika håll.

I Europa är dynamiken ännu tydligare. Här har partier som Nationella fronten och Dansk Folkeparti gått från att på 1960- och 70-talen bekämpa skatter och kommunism till att efter avindustrialise-ringen omfamna välfärdsstaten och ibland till och med positionera sig till vänster om socialdemokratin i ekonomiska frågor för att suga upp den prekariserade arbetarklassens röster, medan de utmålar invandrare som orsaken till deras problem. Det är symtomatiskt att främlingsfientlighet och högerpopulism först började gripa om sig i Europa när massarbetslösheten uppstod i slutet av 1970-talet. Så länge tillväxten under de föregående årtiondena garanterade alla jobb hade arbetskraftsinvandrare på det hela taget tolererats.

Om Müllers bok främst är en polemisk inlaga och Judis en materialistisk historieskrivning, är Benjamin Moffitts The Global Rise of Populism den akademiskt mest rigorösa och teoretiskt mest innovativa studien på temat från förra året. Moffitt börjar med en överblick över det existerande forskningsfältet och utvecklar sedan en egen definition av begreppet. Till skillnad från Müller och Judis uppfattar han inte populism som en politisk logik. Han avvisar även de tre andra huvudsakliga definitionerna inom forskningen: som ideologi, strategi och diskurs. Istället vidareutvecklar han en tradition som definierar populism som en politisk ”stil”.

På grund av de krympande ideologiska skillnaderna, klassupplösningen och människors alienering från politiska partier har politisk ”stil” fått allt större betydelse de senaste decennierna. När medborgare förväntas agera som välinformerade väljare och sätta sig in i komplicerade politiska frågor, uppstår ett behov av förenkling. I ett sådant klimat kan en representant som inte lindar in sina ord i floskler och politiskt teflon utan istället talar som ”folk gör mest”, vad man i USA kallar en ”straight shooter”, alltid vinna ett betydande stöd. Men Moffitt hävdar att denna antielitistiska stil inte bara tar sig diskursiva uttryck. Inspirerad av performativitetsteoretiker som Guy Debord hävdar han att populism främst är något som iscensätts. I dagens hypermedialiserade verklighet har yta fått en allt större betydelse inom politiken, och politiker måste vara extremt medvetna om hur de för sig i alla sammanhang, såväl retoriskt som estetiskt. Populism, som ofta beskrivs som en ”ytlighetsideologi”, frodas i detta klimat. Detta symbiotiska förhållande till medierna gör även att populistiska partier kan framstå som mer allestädes närvarande än de är eftersom deras stil passar den moderna medielogiken som hand i handske.

I motsats till den kyligt teknokratiska stilen utmärks den populistiska stilen, enligt Moffitt, av en mobilisering av ”folket” mot eliten, dåligt uppförande och krismentalitet. Även om populism inte alltid kräver en ledare (exempel: zapatisterna, Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street) tenderar de flesta rörelser att till slut få en i alla fall. Denna gestalt blir sedan ofta oumbärlig. På grund av att allt mer makt knyts till regeringschefen, samtidigt som den moderna politiken blir allt mer besatt och beroende av hög kändisfaktor, måste en populistisk ledare klara av konststycket att samtidigt framstå som en helt vanlig människa och en extraordinär kändis. Moffitt ger flera exempel på popu-lister som gör en poäng av att vara vulgära och bryta mot decorum. Femstjärnerörelsens Beppe Grillo ordnar regelbundet ”V-dagar” (V står för det italienska invektivet Vaffanculo) då deltagarna uppmuntras att skymfa etablissemanget. Bolivias president Evo Morales uppträder i alla offentliga sammanhang i en traditionell indiansk chompa, en tröja av alpackaull, medan Chávez gillade att ikläda sig en joggingdress. Det finns även ofta en poäng i att tala ovårdat, som Trump nyligen har bevisat.

Samtidigt måste ledaren framstå som närmast övernaturlig eftersom den fysiska kroppen är tänkt att inkarnera folket. Silvio Berlusconi beskrev sig själv som Jesus, och Chávez hävdade att han var den återuppstådde revolutionären Símon Bolívar. Detta fokus på ledarens kropp och de extraordinära krafter den förmodas besitta tar sig ofta även sexuella uttryck. Testiklarnas storlek har varit viktigt att framhålla för flera ledare i Latinamerika och Afrika. Vissa kvinnliga politiker som Sarah Palin spelar i sin tur gärna på sin kvinnliga sexualitet och framhåller sina moderliga egenskaper som symboler för nationell återfödelse. För Moffitt innebär detta fokus på ledarens fysiska gestalt att den demokratiska samhällskroppen, som till skillnad från den kungliga är ”halshuggen”, återfår ett ”huvud” där makten som utgår ifrån folkets suveränitet är koncentrerad.

Fördelen med att se populism som en stil är inte bara att den går att identifiera över hela det ideologiska spektrat, utan också att den går att gradera. Politiker och rörelser kan vara mer eller mindre populistiska vid olika tidpunkter. Ickepopulistiska ledare kan dessutom lägga sig till med populistiska attribut, dock ofta med tveksam framgång. På så sätt kan Jimmie Åkesson ofta framstå som mindre populistisk än till exempel Nicolas Sarkozy.

En stilistisk analys gör heller inga utfästelser om det politiska innehållet i populism. Till skillnad från Müller, som i likhet med de flesta forskare betraktar populism som något farligt, menar Moffitt att det inte går att säga något om populismens förhållande till demokratin. Det finns både demokratiska och antidemokratiska tendenser i de flesta populistiska rörelser. I själva verket är populister ofta mer demokratiska än många etablissemangspartier eftersom de insisterar på att den demokratiska pelaren i liberal demokrati, det vill säga: folkstyret, har satts på undantag till förmån för den liberala, som garanterar individuella friheter och rättsstat. Överstatliga institutioner med demokratiska underskott som EU är symtomatiska uttryck för denna snedvridning. Populister kräver majoritetsstyre på bekostnad av liberala friheter, som enligt deras synsätt bara förstärker eliternas makt och inskränker demokratin. Detta har ibland tagit sig högst konkreta uttryck. I Ecuador har Rafael Correa lyft stora grupper ur fattigdom och gjort politiska subjekt av dessa människor, medan Morales i princip har skapat en ny företagarklass av Bolivias förr så förtryckta ursprungsbefolkning. I Venezuela, där Chávez nationaliserade oljeindustrin och fördelade inkomsterna bland de de sämst ställda, har dock framstegen snabbt rullats tillbaka sedan ekonomin hamnat i fritt fall då oljepriset rasade och regeringen helt hade misslyckats med att diversifiera ekonomin .

Å andra sidan går det knappast att säga att vare sig dessa ledare eller de högerpopulister som sitter vid makten i världen idag har stärkt de demokratiska institutionerna i sina länder. I såväl Latinamerika som Östeuropa och på andra håll har populistiska regeringar infört ett mer eller mindre auktoritärt styre och underminerat de institutioner som den liberala demokratin vilar på. Principer om maktdelning och garantier för minoriteters rättigheter ses av många populister som hot mot den verkliga demokratin, som de uteslutande uppfattar som folkstyre. Det bör nog tilläggas att denna sanning ännu inte har prövats i västvärlden, där dessa institutioner är starkare än någon annanstans. Fallet Grekland verkar i alla händelser tyda på att västerländsk vänsterpopulism inte nödvändigtvis är antidemokratisk. Hur bunden USA:s nya regering känner sig av det institutionella ramverket får framtiden utvisa.

Moffitts bok tillför även ett välkommet globalt perspektiv på diskussionen. Figurer som Ugandas Yoweri Museveni, Australiens Pauline Hanson, Zambias Michael Sata och Filippinernas Joseph Estrada kan vara bra att bekanta sig med för den som vill sätta sig in i fenomenet på allvar. Denna globala utblick hade dock varit betjänt av en åtföljande diskussion om globaliseringen. Många av dagens populistiska rörelser, i varje fall i västvärlden, tycks nämligen vara reaktioner mot den. I världens mest globaliserade land Storbritannien var brexitomröstningen inte bara en fråga om att stänga ute flyktingar – även de föregivet positiva sidorna av globaliseringen såsom fri rörlighet och högutbildad arbetskraftsinvandring utmålades som hot. Det är uppenbart att det existerar ett mer subtilt obehag inför den globala sammanlänkningen utöver det som har med flyktingar att göra. I brist på ideologisk konflikt, tydliga klassidentiteter och ekonomisk trygghet lär detta obehag bara öka.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Det tar tio år av Nils Lundgren

3) Alternativ feminism av Eli Göndör

4) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

5) Ett förvirrat Europa av Fredrik Erixon

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Vilken roll ska staten spela? av Karin Svanborg-Sjövall

3) Ett förvirrat Europa av Fredrik Erixon

4) Det tar tio år av Nils Lundgren

5) 1947 - när världen reste sig ur bråten av Karin Svanborg-Sjövall

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...