VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Blott alltför mänskliga

Av Tommy Olofsson

Du måste förändra ditt liv - "Du musst dein Leben ändern".

 I den maningen utmynnar en tidig sonett av Rainer Maria Rilke. Dikten utgör en meditation över en staty föreställande Apollon, närmare bestämt en senantik torso som Rilke förmodas ha sett på Louvren i Paris. Den ingår i diktsamlingen Neue Gedichte (1907).

You Must Change Your Life heter en ny bok av amerikanskan Rachel Corbett. Undertiteln anger ämnet: The Story of Rainer Maria Rilke and Auguste Rodin. Den är livfullt och medryckande skriven, stundtals skvallrig på ett sätt som knappast kan sägas vara illvilligt utan snarare ganska uppfriskande, eftersom vi får ta del av biografiska detaljer som gör att de båda kanoniserade kulturheroerna framstår som bara alltför mänskliga mitt i all framgång inom sina respektive konstnärliga områden.

Båda var bedrövligt futtiga som fäder. Rodin hade en son som han behandlade riktigt illa. Rilke hade en dotter som sällan fick se skymten av sin far. Det är ledsamt att få en inblick i den känslokyla och likgiltighet som dessa självupptagna herrar visade som föräldrar.

Mer skrattretande är att följa hur deras relationer till kvinnor skildras. Rodin var en totalt ansvarslös vällusting som, med den ena kvinnan efter den andra, år efter år bedrog sin trofasta livsledsagarinna, henne som han på ålderdomen och efter drygt 50 års samvaro slutligen gifte sig med, av huvudsakligen juridiska skäl – möjligen också i kraft av åtminstone ett uns tacksamhet.

Rilke gifte sig 1901 med skulptrisen Clara Westhoff och flyttade med henne till den välkända konstnärskolonin i Worpswede i Niedersachsen. Formellt kom äktenskapet att vara i 20 år, men lyckan blev kort. Några månader efter att paret fått en dotter, 1902, bröt den rastlöse maken upp från familjens lantliga hus och begav sig till Paris för att uppsöka Rodin, i förhoppningen om att kunna skriva en monografi om hans konst. Rilke blev kvar i bildhuggarens hus i två år, till en början sysselsatt med att skriva en hagiografisk bok om Rodin, så småningom i rollen som mästarens anställde sekreterare och som en medlem av hushållet.

Visserligen lockade han så småningom sin hustru till Paris (dock inte den lilla dottern, som lämnades i andras vård) för att hon en tid skulle gå i lära hos Rodin. I rättvisans namn bör sägas att han i många år tycks ha gjort vad han kunde för att befrämja sin hustrus framgångar som konstnär, men äktenskapet och familjelivet och den lilla dottern Ruth drog han sig undan.

Den första kvinnan i Rilkes liv hade varit den ryktbara Lou Andreas-Salomé, henne som en gång Nietzsche var förälskad i och som till sin stora skara av mer eller mindre tillfälliga älskare kunde räkna exempelvis svensken Poul Bjerre. Den glansfulla Lou Andreas-Salomé, så småningom en i kretsen kring Sigmund Freud, var några år äldre än Rainer Maria Rilke och tycks ha blivit ett slags modersfigur i hans liv, en kvinna som han höll kontakt med i livets alla skeden och vars godkännande han ville inhämta när han företog sig något av vikt.

I den bullrige bildhuggaren Auguste Rodin fann Rilke sin fadersfigur, en man som han beundrade inte bara för den konst han skapade utan också för hans vitalitet och för den beredskap han visade att uppoffra praktiskt taget allting, även personlig lycka, för sin konst. Travailler, toujours travailler; det var Rodins mantra och den levnadsvisdom han ville inpränta i den unge svärmiske poeten, som kunde misstänkas ha romantiska griller om inspirationens primat.

Att fullödig konst skapas genom idogt dagligt arbete och inte tack vare tillfälliga ingivelser, var en föreställning Rilke gärna tog till sig. Han hade redan haft perioder av plågsam skrivkramp, och dessa perioder skulle bli värre med åren, men under inflytande av Rodins handfasta arbetsestetik och hans förklenande tal om inspirationens nyckfulla spasmer underkastade sig Rilke under de närmast följande åren en sträng arbetsdisciplin, som också gav resultat och ledde till det mest produktiva skedet i hans författarskap. Han levde munklikt, nyttjade aldrig alkohol eller tobak, var noga med sin vegetariska kost, odlade inga parisiska kärleksaffärer och brydde sig alltså heller inte om sin egen familj. All sin själskraft ville han ägna diktkonsten.

Medan läromästaren Auguste Rodin både åt och drack rikligt samt osovrat tycks ha lägrat de damer som satt modell för honom, och även sprungit efter kvinnor som ännu hade kjoltyget på sig, verkar hans lärjunge ha tagit honom alltför strikt på orden. Han blundade för Rodins sybaritiska brist på moral och tyckte sig i honom se en skymt av sin störste idol, Leo Tolstoj, en man som strävade efter att leva enkelt och utan att fästa vikt vid världslig fåfänga.

Efter att ha vistats en tid under Rodins vingar skriver Rilke i ett brev till sin stackars hustru i konstnärskolonin, att en verklig konstnär måste avstå från världslig lycka. Man måste välja att satsa på ettdera, slår han fast, lycka eller konst. Det är det besked som den 27-årige Rilke har att ge sin hustru, som är lämnad ensam hemma med ett spädbarn i famnen i den hyrda stugan i Worpswede, medan maken är i Paris och hänger sig åt sin diktning och verkar vara förblindad av beundran för Auguste Rodin.

Vad Rodin fick ut av Rilke fångar Rachel Corbett mycket klart. Han fick, och det var nog det viktigaste ur hans synpunkt, en monografi skriven om sitt konstnärskap. Visserligen kunde Rodin inte läsa den, eftersom han inte kunde tyska, men han gladdes åt möjligheten att tack vare Rilke bli mer omtalad i Tyskland. Efter ett tag fick han i Rilke även en duglig sekreterare och, till på köpet, en ung beundrare som villigt följde med honom som sällskap på de många vallfärderna till de katedraler han älskade att titta på, mest för det imponerande hantverkets skull.

Dock kom det till en brytning mellan dem. Upphovet till denna var att Rilke hade skrivit en liten personlig hälsning till en av Rodins viktigaste gynnare på konstmarknaden i London, William Rothenstein, efter att denne varit och besökt Rodins ateljé och därvid första gången träffat Rilke. Rothenstein besvarade Rilkes artiga rader med ett vänligt brev, som sekreteraren var oförsiktig nog att visa sin arbetsgivare. Rodin fick ett vredesutbrott för att Rilke tagit sig friheten att skriva ett personligt brev till en av hans vänner – och avskedade sin sekreterare på stående fot. Ut ur mitt hus!

I sitt tålmodiga arbete med sina skulpturer var Rodin rofylld men ändå häpnadsväckande snabb och effektiv. Den sidan av Rodins väsen dyrkade Rilke, som älskade att under tystnad se på när mästaren arbetade. När bildhuggaren inte hängav sig åt sitt travaille, kunde han emellertid vara oberäknelig och kolerisk. Redogörelsen för hur Rilke fick sparken och samma dag kastades ut ur Rodins hus är både skrattretande och tragisk. Skrattretande är den för att Rodin reagerade så besinningslöst inför en händelse som ter sig fullkomligt bagatellartad och knappast ens kan anses utgöra en försummelse från sekreterarens sida. Tragisk är den därför att Rodin i denna sak kom att behandla den unge Rilke lika hänsynslöst som han behandlade sin egen son, med oinskränkt ringaktning och grymhet.

Vad fick då Rilke ut av Rodin? Även på den punkten är Corbett tydlig. Det var inte bara arbetsestetiken och frigörelsen från föreställningen om den gudabenådade inspirationens välsignelser som kom att betyda något för Rilke. Han lärde sig också att se och att över huvud taget ta till sig yttervärlden på ett nytt sätt. De två volymerna av Neue Gedichte innehåller vad Rilke själv kallade ”Dinggedichte”, alltså tingdikter, och består ofta av en sorts meditationer över föremål eller djur. En av hans mest kända dikter, den om pantern i sin bur på ett zoo i Paris, är tillkommen i samband med att Rilke har fått klart för sig att Rodin ofta uppsökte djurparker och där kunde sitta i timmar för att betrakta hur ett eller annat djur rörde sig. Rodins ambition var att kunna ingjuta en illusion av rörelse i sina skulpturer.

Detta är förklaringen till att Rilke skrev en rad dikter om djur. Han satt på zoo och tittade, liksom Rodin gjorde. Att han låter sina djurdikter ingå i den kategori han kallar ”tingdikter” är en sak som kanske kan förvåna, men när man får bakgrunden klar för sig, förklarar denna det drag av objektifiering som finns i Rilkes sätt att betrakta djuren. Han vill i första hand se dem objektivt, som något främmande och outgrundligt, inte som projektionsytor för sin egen själ. Jag har inte påverkanstrafiken klar för mig, men gissar att en senare tingdiktare som fransmannen Francis Ponge har kunnat lära sig en del av Rilkes sträva observans och strängt återhållna lidelse i Neue Gedichte, som innebar ett rejält uppbrott från hans tidigare andligt orienterade lyriska innerlighet, den som totalt dominerar i exempelvis Stundenbuch. Om Rilke i något avseende kan sägas förebåda den poetiska modernismen, måste det rimligen vara just i sin ”tingdiktning”, och impulsen till denna kom från Rodin.

Att Rilke fick sparken och blev utdriven ur Rodins hus hade trots allt en god effekt på honom. Han blev plötsligt tvungen att försöka stå på egna ben och insåg att han av Rodin aldrig skulle kunna få det faderliga beskydd han suktade efter. Hans egen far, verksam som föreståndare vid en järnvägsstation, var den som hade sett till att hans ende son hade fått komma in vid en militärakademi. Att vara järnvägsman var på den tiden ingen civil syssla utan rent formellt var fadern anställd av den österrikiska armén. Att sända sonen till en militär skola låg därför nära till hands. Dessutom var en sådan utbildning mindre kostsam för familjen. Säkert hade fadern också förhoppningar om att det skulle kunna bli karl av den spenslige pojken. Tiden på militärskolan blev dock katastrofal för den unge Rilke. Hans vekhet gjorde honom till mobbningsoffer.

Vekheten kom sig inte bara av att Rainer Maria Rilke föddes två månader för tidigt, vilket år 1875 var ett större problem och ledde till mer varaktiga konsekvenser än sådant gör i vår tid. Den kom sig också av att hans mor, i missriktad sorg över ett flickebarn som hon hade förlorat i barnsäng ett år före sonens födelse, behandlade sin pojke som om han vore en liten flicka. Hon klädde honom helst i flickkläder. Det finns fotografier av den lille gossen i klänning med spets och volanger. Därtill såg modern till att han gavs ett feminint klingande namn, René Maria. Först inför inträdet i militärskolan ändrades det första namnet till det mer manbara Rainer, men hans dopnamn var alltså René Maria.

Diktarens mor må ha haft en eller annan personlighetsstörning, men om faderns försök att uppfostra sonen ledde till katastrofen på militärskolan, så kom han så småningom att få stor nytta av något som modern hade inpräntat i honom, nämligen fina manér och ett belevat sätt. Modern hade starka arrivistiska böjelser och kände sig närmast förolämpad av att hennes make inte avancerade från sin i hennes ögon alltför påvra postering som föreståndare för en järnvägsstation. Hon hade velat se honom stiga i graderna och få en finare uniform. Hon närde också fantasier om egna adliga anor, fantasier hon gärna delgav sin son. Hennes besvikelse över att finna sig vara gift med en karl som aldrig blev annat än stationsföreståndare ledde till att hon så småningom begärde skilsmässa.

Som vuxen såg Rilke till att ha ännu mindre kontakt med sina föräldrar än han hade med sin hustru och sin dotter. Men när han efter Rodins brytning med honom själv började administrera sin tillvaro föll han tillbaka på kunskaper som hans bisarra mor hade förmedlat till honom. Han började odla kontakter med förnäma damer på allsköns slott och herresäten runtom i Europa och vagabonderade omkring som ett slags ombytlig huspoet av det slag som fanns i Sverige på 1600- och 1700-talet. Den trognaste av dessa gynnare var prinsessan Marie von Thurn und Taxis på slottet Duino vid Adriatiska rivieran, några kilometer från Trieste. Det var under en av sina många och långa vistelser på detta slott som Rilke under några veckor i februari 1922 skrev sitt kanske mest kända verk, Die Duineser Elegien, Duinoelegierna som de heter på svenska.

Rilkes märkliga levnadsbana som notorisk slottsparasit ledde honom för övrigt även till Sverige. I drygt ett halvår gästade han oss, först på Borgeby slott strax nordväst om Lund, sedan Jonsereds herrgård i Partille öster om Göteborg.

Möjligen kan Rodins föredöme ha spelat en viss roll för Rilkes noga taget ganska förslagna inriktning på att skaffa sig rika mecenater, men att det var till slott och herresäten han satte sin håg var antagligen ett arv från modern och hennes närmast hysteriska klättrarmentalitet. Rachel Corbett dristar sig inte till några funderingar beträffande den saken. Hon nöjer sig med att i detalj beskriva den betydelsefulla relationen mellan Rilke och Rodin. Det gör hon med stor bravur. Som läsare gläds man även åt att boken har ett riktigt användbart namn- och sakregister. Det enda som framstår som besvärande är att läsa en utmärkt bok om Rodin och Rilke utan att stöta på mer än högst ett tiotal ord på franska eller tyska. Att läsa diktcitat av Rilke i engelsk översättning känns konstigt. Det är på tyska, bara på tyska, som hans poesi visar all sin kraft och vingbredd.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...