VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Lyckad eller lycklig?

Av Carl-Göran Heidegren

Handlade mänsklig lycka bara om antalet valmöjligheter och mängden resurser av olika slag som man förfogar över, då vore det svårt att begripa varför människor i de rika delarna av världen tycks ha så svårt att uppleva just lycka, varför kriser och depressioner frodas med sådan yppighet just där.

Handlar frågan om det goda livet däremot om vår relation till världen – naturen, tingen, andra människor, oss själva – då ställer sig saken i ett annat ljus. Är det måhända så att vår relation till världen är i grunden störd och att det är detta som gör att det goda livet för oss ofta blir till en undflyende skugga, så nära men också så svår att få fatt på? Ett jakande svar på denna fråga kan sägas vara grundtesen i den tyske sociologen Hartmut Rosas bok Resonanz. Boken utgör ett försök att formulera en sociologisk teori om det goda livet och dess motsats utifrån begreppen resonans och främlingskap. Det är en översvallande rik bok. Det är även en djärv bok: få sociologer vågar ta sig an den klassiska filosofiska frågan om det goda livet på bred front. Såtillvida är det en bok som går mot den sociologiska strömmen.

Resonans innebär att två entiteter ömsesidigt berör varandra, så att säga anropar och svarar varandra. Men var och en måste tala med en egen röst. Resonans handlar inte om vår egen röst som ekot kastar tillbaka, utan om tilltal, gensvar, dialog. En äkta dialog rymmer ett inslag av oförutsägbarhet, varken tilltal eller gensvar är förutbestämt. Resonans är ett sätt att erfara världen, men också ett sätt att tillägna sig världen, och rymmer därför både en passiv och en aktiv komponent. Att uppleva resonans är enligt Rosa en mänsklig grundförmåga och ett mänskligt grundbehov. Man finner denna förmåga hos barn, men någonstans på vägen in i vuxenlivet går den alltför ofta åtminstone delvis förlorad.

Resonans är för Rosa tillika ett kriterium på det goda livet, och det är därför både ett deskriptivt och ett normativt begrepp. Att göra resonanserfarenheter, att ha tillgång till stabila resonansaxlar i form av praktiker och institutioner som möjliggör utan att för den skull garantera sådana erfarenheter och att vår relation till världen är präglad av resonans – det är vad som gör livet värt att leva. Resonans innebär att världen upplevs som inbjudande och välkomnande, som en plats där jag tillsammans med andra kan växa som människa.

Motbegreppet till resonans är främlingskap. Det senare har i motsats till det förra en lång tradition inom sociologin, från Marx och framåt. Den som upplever främlingskap i sin relation till världen upplever denna som avvisande och kall, som en plats där man inte känner sig hemmastadd eller välkommen. Detta innebär inte att till exempel alla svåra känslor sorterar under rubriken främlingskap. Den som upplever sorg och fäller tårar befinner sig i dialog med världen. Först för den som sjunkit ner i en bottenlös depression, då tårarna sedan länge har tagit slut, framstår världen däremot som likgiltig eller rentav som kyligt avvisande och fientlig. Resonans och främlingskap utgör de båda polerna i vår relation till världen och vi rör oss hela tiden mellan dem.

Moderna tillväxtsamhällen tenderar, enligt Rosa, att frambringa upplevelser av främlingskap snarare än resonanserfarenheter. Tillväxtsamhällen kännetecknas av att de följer en stegringslogik, som innebär att mer, större och snabbare (nästan) alltid framstår som eftersträvansvärt och som ett steg i rätt riktning. På det individuella planet tar sig detta uttryck i att fokus riktas mot att öka våra valmöjligheter och förmera de resurser som står till vårt förfogande, alltifrån pengar till vältränade kroppar, och som gör oss alltmer konkurrenskraftiga. Denna strävan leder snarare bort ifrån möjliga resonanserfarenheter och in i ett ekorrhjul av mer eller mindre kronisk otillfredsställelse där vi aldrig är nöjda med vad vi har. Att denna problematik hänger samman med kapitalistiska samhällens själva funktionssätt gör att Rosas ansats formar sig till en grundläggande samhällskritik, till vad han kallar en kritik av de samhälleliga resonansförhållandena. Rosas bok blir på så sätt en fortsättning på det stora arbete kring temat social acceleration som han publicerade för ett tiotal år sedan, Beschleunigung (2005).

Redan den mänskliga huden är ett resonansorgan varmed vi relaterar till världen, och detsamma gäller in- och utandningen. Ett mer aktivt sätt att relatera till världen är genom intagandet av föda. Mat och dryck är intimt förknippade med föreställningar om vad som gör livet värt att leva. Att ätstörningar av olika slag i sin tur indikerar en deformerad relation till världen torde vara uppenbart. Ett grundläggande resonansorgan är vidare den mänskliga rösten. Men även den mänskliga blicken och ansiktets olika uttryck är viktiga kroppsförankrade sätt att träda i dialog med världen.

Stabila resonansaxlar utgör, som sagt, praktiker och institutioner som i hög grad möjliggör resonanserfarenheter. Traditionella sådana axlar utgör familjen, vänner, naturen, konsten och religionen. Rosa diskuterar utförligt i vilken mån dessa under samtida förhållanden förmår att ge upphov till resonanserfarenheter. Två andra områden som han menar rymmer en sådan potential är skolan och politiken.

Den som bara förnimmer ekot av sin egen röst, växer inte som människa – för detta krävs svar på tal, mothugg om man så vill. Detta gäller inte bara för livets skola utan även för den obligatoriska grundskolan. Ur Rosas perspektiv skulle skolans övergripande mål kunna beskrivas som att utveckla förmågan till resonans hos eleverna. Små barn är resonansvarelser, oändligt nyfikna på världen. Skolans uppgift blir då att vidareutveckla och ge riktning åt denna förmåga, inte att kväva utan att stimulera den. Och det görs inte genom ständig bekräftelse och klappar på ryggen, utan snarare genom lärare och läromedel som även bjuder motstånd, som inbjuder till dialog och talar med en egen röst. En skola som premierar resonanssensibilitet är inte någon kravlös skola.

Det löfte som den politiska demokratin bär på kan i sin tur sägas vara att utgöra ett resonansrum där både styrande och styrda ingår. Medan diktaturer endast talar med en röst och bara vill höra denna enda röst, så talar demokratier med en mångfald röster, med röster som tar spjärn mot varandra, som motsäger varandra, och som tillsammans bildar ett gemensamt rum där var och en har rösträtt (i dubbel bemärkelse). Diktaturer kan förvisso iscensätta resonansritualer, men då som oaser i en på det hela taget repressiv och repulsiv värld. Men även demokratiska samhällen uppvisar ofta ett underskott. Den vanligt förekommande upplevelsen av att politiker egentligen inte talar till mig och att vad jag säger inte når fram till dem, tyder på en avsevärd resonansförlust inom den politiska sfären.

Rosa beskriver moderniseringen kanske en aning överdrivet som en resonanskatastrof, men också som en tid av ökad längtan efter resonans, det senare bland annat som ett arv ifrån romantiken. Vad som framförallt skulle kunna förändra sakernas tillstånd är ingenting mindre än etablerandet av ett post-tillväxtsamhälle. Ett sådant skulle kunna bidra med stabilare resonansaxlar och på så sätt skapa utrymme för resonanserfarenheter. Två konkreta förslag som Rosa anför i sammanhanget är dels den även av andra framförda idén om en garanterad basinkomst, dels förstatligandet av vissa centrala områden som till exempel energiförsörjning, banker och kommunikationsväsende. Den verkliga boven i dramat är för Rosa stegringslogiken som är inbyggd i den kapitalistiska samhällsstrukturen och som mer eller mindre tvingar oss att spela med i spelet. Att upprätta områden och etablera förhållanden där det stegringslogiska imperativet är försatt ur spel, anger vägar mot ett post-tillväxtsamhälle. Olika medborgarinitiativ som medvetet ställer sig utanför konkurrenskampen pekar i samma riktning. Rosa är väl medveten om att han inte mer än antyder konturerna av en i hans ögon önskvärd samhällsutveckling.

Att argumentera för resonans som ett sociologiskt grundbegrepp är ett originellt grepp. Intressant nog finns det dock en föregångare i form av den svenske sociologen Johan Asplund, som emellertid nästan uteslutande publicerade på svenska och som därför är närmast okänd utanför Skandinavien. Jag tänker på hans bok Det sociala livets elementära former från 1987. Den är uppbyggd kring de båda begreppen social responsivitet och asocial responslöshet, som i stort svarar mot Rosas begrepp resonans och främlingskap. Men medan Asplunds bok till stor del kretsar kring originella nytolkningar av en serie berömda socialpsykologiska experiment, bland annat Milgrams lydnadsexperiment, så anknyter Rosas bok snarare till den klassiska sociologins moderniseringsteoretiska diskussioner. Mitt intryck är dock att en jämförelse mellan de båda skulle löna sig.

Rosas bok innehåller en mängd intressanta uppslag och tankegångar på vitt skilda områden. Det är närmast förbluffande hur ett begrepp som resonans förmår kasta ett intressant ljus över så mycket. Man saknar likväl utförligare diskussioner av centrala sociologiska teman, som till exempel social ojämlikhet, makt och kön. Jag ser dock inget principiellt hinder för att integrera även dessa teman i framtida analyser. Vad som redan gjorts är under alla omständigheter gott nog. Sociologin som disciplin och forskningsområde skulle vara betydligt fattigare utan sociologer som Rosa.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...