VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

I korthet

Vad trodde de?

Av Tor Billgren

Ekvationen måste ha varit svår att få ihop redan på 1970- och 1980-talen. Att ge miljarder i stöd till motståndsrörelser i södra Afrika för att hjälpa dem att kasta av sig kolonialismens ok, och bygga upp demokratiska rättsstater.

 Rörelser med marxistleninistisk eller kommunistisk agenda. Rörelser som skickade sina aktivister, militärer och ideologer på skolning i Sovjetunionen och DDR och gjorde sig ekonomiskt beroende av dessa länder. Vad trodde de svenska biståndsideologerna egentligen? Kunde de ens i sina mest välvilliga fantasier tro att det skulle bli demokratisk utveckling av dessa ingredienser?

Att utse en ”autentisk” organisation i ett land, som var populärt bland de biståndsgivande staterna under kampen mot kolonialism och apartheid, kan i förstone verka praktiskt, eftersom själva distributionen av pengarna och kommunikationen blir lättare då. Dessutom blir narrativet kring konflikten enklare att kommunicera på hemmaplan, vilket leder till att det blir lättare att få ett helt land att sluta upp bakom stödet.

Men det var också ett problematiskt tillvägagångssätt:

1.Det medförde nämligen att vi tog oss friheten att lägga oss i vilken typ av samhällssystem och politik som skulle råda i landet efter befrielsen. Borde inte uppdraget för främmande makt stanna vid att bidra till att avskaffa det rasistiska och förtryckande systemet? Varför skulle vi lägga oss i om det sedan till exempel skulle bli en centralstyrd eller federal stat?

2.Det innebar också att vi underkände andra rörelser och därmed bidrog till polarisering och konflikter (ofta väpnade) mellan olika intressen.

3.Detta ledde i sin tur till en urholkning av den blivande oppositionen – eftersom vi ju redan på förhand slagit fast att alla organisationer utom en är illegitima. Men det går inte att bygga en demokrati utan en fungerande och trovärdig opposition.

4.Finns det förresten inte något motsägelsefullt med begreppet ”regering-i-vardande” (government in waiting), som de favoriserade motståndsrörelserna ofta kallades? Vad säger det om vår demokratisyn om vi högtidligt förkunnar: ”Vi vill att ni ska hålla val och att så många partier som möjligt ska ställa upp!” och sedan genast infogar parentesen: ”… men vi vill att just det här partiet ska vinna, för vi har gett det hundratals miljoner i bidrag. Lycka till allihop!”

En annan relevant fråga är vem kampen egentligen gäller. Att det i Sydafrika var ANC som anammades av antiapartheidrörelsen berodde till stor del på att denna sympatiserade med ANC:s socialistiska agenda. Sydafrikafrågan blev en fortsättning av denna vänsterrörelses kamp dels mot Wallenberg, dels mot konkurrerande vänsterrörelser på hemmaplan (för ANC-förespråkarna var det maoisterna som var motståndarna). Sydafrika blev därmed ett andra slagfält för europeisk antikapitalistisk och vänstersekteristisk kamp.

När det gäller just Sydafrika kan man förresten spekulera kring huruvida Sveriges gunst verkligen hade hamnat hos ANC idag, när vi har ett debattklimat som präglas av identitetspolitik, vithetsstudier och postkolonial teori. ANC hade (och har) inget av detta. Idag är den ”färgblindhet” som ANC stod för snarare något obsolet som i bästa fall stämplas som naivitet. Om kampen mot apartheid hade ägt rum idag, gissar jag att det hade funnits en stark opinion för att spola ANC till förmån för separatistiska Pan-Africanist Congress (PAC) eller någon av rörelserna sprungna ur Steve Bikos Black Consciousness-ideologi.

Det är förstås inte svårt att förstå att ett rikt land som Sverige ville hjälpa befolkningar som förtrycktes av rasistiska kolonialmakter. Det var en moralisk plikt. Men som Bengt G Nilsson visar i Axess (nr 2/2017) utfördes mycket av det här stödet utan demokratisk förankring eller insyn. Historiens facit – det vill säga förtryckande enpartistater och massiv korruption i de flesta av de länder som vi stöttade – påkallar en självkritisk granskning av biståndskampanjerna. Inte för att peka finger åt någon, utan för att världen fortfarande är full av länder med förtryckande regimer, väpnade konflikter och bidragsbehövande motståndsrörelser.

Tor Billgren

Frilansskribent

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En tid lik Luthers av Gunilla Kindstrand

2) Fältet ligger fritt av Widar Andersson

3) Förödande flathet av PJ Anders Linder

4) Grunden är alltid instabil av Mats Wiklund

5) Varning för generaldirektörer av PJ Anders Linder

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...