VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Krönika

Detta är inte normalt

Av Annika Borg

Januari var smällkall i Rom och visade sig vara den perfekta månaden att besöka den eviga staden. Inga köer till de stora sevärdheterna som Colosseum och Peterskyrkan, på Forum Romanum var det så ödsligt att det nästan gick att höra historiens vingslag.

Särskilt påtagligt blev det i resterna av Vestalernas hus, som utgörs av ett stort område. Runt gården står statyer av särskilt framstående vestaler, en korridor av kvinnor. Utvalda, men instängda. Tankarna frigjorde sig från nuet och frammanade bilder av hur prästinnornas liv kunde ha tett sig. Jag drogs till platsen flera gånger under min korta vistelse i Rom, som om den heliga elden de var satta att vakta fortfarande brann där i kylan.

Rom må vara evig, men nuet är högst påtagligt i staden. Vid vandringarna upplevde jag det som att det fanns lager på lager av polis och militär. Det finns det också, organiserade på skilda vis och med olika namn som låter som allt gör på italienska: vackert. En dryg kilometer från Colosseum finns den första militära avspärrningen. Säkerhetsbågar undersöker väskor och kläder innan besökare får träda in i Colosseum, en plats som för den med ett uns empati blir för ångestladdad att stanna på en längre stund. Det är som om brutaliteten, tortyren och lidandet som människor och djur tvingats utstå på arenan kondenserats ned mellan väggarna och förblivit där.

Militären, polisstyrkorna och säkerhetsarrangemangen i dagens Rom påminner om vår egen tids brutalitet. 2015 pekades Rom ut som Islamiska statens nästa mål. Rom, ett koncentrat av Västerlandets kultur och ett av kristendomens viktigaste centrum. Om en väst- och kristendomshatande terrororganisation vill slå mot västvärldens hjärta, är Rom den givna måltavlan. Då pulveriseras mänsklighetens kulturarv, precis som i Nineve eller Palmyra. Rom idag präglas av den vetskapen.

I de judiska kvarteren är bevakningen särskilt skärpt, detsamma gäller vissa kyrkor. Mellan varannan pelare som ramar in Petersplatsen finns en säkerhetsbåge, inne på platsen kör polisbilar i cirklar. In i Peterskyrkan kommer ingen utan att först ha fått sin väska och sig själv undersökta.

Poliser och militärer är ett påtagligt inslag i hela gatubilden i Rom. Den som kommer från Sverige kan först tro att det råder undantagstillstånd. Men efter ett tag infinner sig en känsla av trygghet. Insikten om att detta är en normal respons från en rättsstat, inte ett undantag, letar sig fram.

Här hemma kommer vi istället ihåg den ovanliga dag vi ser en polis i våra kvarter. Det spelar ingen roll hur många upplopp, bilbränder, våldsdåd eller varningar för återvändande IS-terrorister som uppmärksammas, det tycks ändå inte innebära en rejäl uppgradering av säkerheten. Det finns något självföraktande och självdestruktivt i det valet.

Istället talar vi om organisationsfrågor och ojar oss över ytterligare en rapport om att det som varit känt i decennier fortfarande pågår och dessutom förvärras. Vi går till och med så långt att vi härjar med utländska medier som häpet, och aningen valhänt, försöker beskriva ett land som inte längre stämmer överens med bilden av fäbodjäntor och trygga röda stugor. Vår regering tar sig till och med för att i Nordkoreastil använda skattemedel för att kommunicera till omvärlden att allt är tindrande och skimrande i det avlånga blågula landet. I utländska medier drog sig en minister inte ens för att fara med osanning om otryggheten för flickor och kvinnor.

En vän från Nordafrika frågade mig, efter en tid i Sverige, varför även poliserna i Sverige talar som om de vore människorättsaktivister. Är de inte poliser? frågade vännen. Polisen gör så gott de kan utifrån en absurt liten skärv av samhällets resurser, svarade jag. Men frågan dröjde sig kvar och satte fingret på en problematisk företeelse: Vi beter oss alla som människorättsaktivister, även i våra professionella positioner. Det fungerar inte i alla yrkesroller, milt uttryckt.

Vad som ska behöva hända innan någon beslutsfattare får för sig att sätta stopp för den svenska våldsspiralen och sända övertydliga signaler till potentiella terrorister, vet inte jag. Men vad jag däremot vet är att den svenska modellen inte är normaltillståndet, utan en avvikelse. Det kan komma att stå oss dyrt.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...