VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Den nya pragmatismen

Av Paul Collier

Frågan är inte kapitalism eller något annat system. Frågan är vilken kapitalism vi ska ha. Paul Collier hoppas på en praktisk variant, som lämnat ideologierna bakom sig.

Socialdemokratin tog framgångsrikt itu med tidens stora problem. Sedan dess har dock nya problem uppstått för vilka man saknar en trovärdig beskrivning, liksom trovärdiga lösningar. Socialdemokratin ligger i spillror, dess virrvarr av politiska program ratas av väljarna. Rörelsens glansdagar var les trente glorieuses, 1945–1975, men som Marc Levinson visar i sin bok, An Extraordinary Time, kan inte de lysande resultaten under de här åren i första hand tillskrivas goda ekonomisk-politiska val. Snarare var det tillfälliga teknologiska förändringar och strukturella engångsföreteelser som sammanföll och på så sätt förbättrade levnadsstandarden i väst. I dagens mycket annorlunda förhållanden skulle en återgång till 1960-talets socialdemokratiska keynesianism och omfördelande skattesystem sannolikt inte få paradiset att återuppstå. Levinsons bok, som skildrar den ekonomiska vanskötseln fram till 1990, är ett värdefullt motmedel mot alla lågande hyllningar till ekonomiska ideologier. Levinson visar att den keynesianska ”finjusteringen” av efterfrågan övergavs av mycket goda anledningar; men att ersätta den med skattesänkningar för de rika och monetarism fungerade inte bättre. För den som intresserar sig för ämnet kan jag rekommendera att man kombinerar denna studie med Paul Romers lysande essä ”The Trouble with Macroeconomics”. Den kullkastar de senaste tjugofem årens makroekonomiska teorier (och kan dessutom laddas ner gratis på internet). Om man läser båda parallellt blir det tydligt att det inte finns några snillrika ekonomiska teorier som kommer att återupprätta det allmänna välståndet.

Samtidigt består vänsterns enda eruptioner numera av en teatralisk form av marxism. Under årtiondet som föregick kommunismens död förutsåg en våg av böcker kapitalismens undergång och minnena har nu tydligen bleknat tillräckligt för att ge upphov till en renässans. Det ideologiska avantgardet kommer antagligen att tycka att Wolfgang Streecks bok How Will Capitalism End? är tillräckligt svulstig och pretentiös, medan jag rekommenderar de nyttiga idioterna att läsa Peter Frases engagerande och inspirerande bok Four Futures. Life after Capitalism. Den som tycker om de här böckerna kommer antagligen, som det brukar heta, även att gilla Harry Potter. Men trots att kapitalismen äntligen står som segrare bland väljarna och ideologiskt saknar någon egentlig konkurrens har dess prestationsförmåga blivit uppenbart otillfredsställande. Kärnbudskapet, ständigt förbättrade allmänna levnadsvillkor, har kommit rejält på skam – en majoritet förväntar sig nu att deras barn ska komma att få det sämre än de själva haft det. Det har blivit dags för ”Kapitalismens framtid”. Tyvärr har ingen ännu skrivit en lyckad version av den boken. I brist på detta hade jag tänkt försöka få ihop ett bidrag byggt på de senaste rönen i ämnet.

Vad detta än ger upphov till kommer det inte att vara en ny ideologi. Om det inte räcker med Levinson för att övertyga kan den intresserade prova på Jonathan Teppermans bok The Fix. Titeln anspelar inte på den nuvarande röran utan på tio fallstudier om hur vissa politiska ledare verkligen har förändrat saker och ting till det bättre. Tepperman letar efter formeln som de använde för att lösa svåra problem. Fallen är värdefulla i sig – många ledare skulle kunna lära av hur Lee Kuan Yew utrotade korruptionen i Singapore, hur Pierre Trudeau tog udden av separatismen i Quebec och hur Paul Kagame åter stärkte de kulturella identiteterna i Rwanda. Men i detta sammanhang är det Teppermans slutsats som är värdefull: undvik det ideologiska, fokusera på pragmatiska lösningar, på kärnproblemen, anpassa dig efter situationen, men var så tuff som du måste vara. Skall kapitalismen få en livskraftig framtid kommer vi att tvingas överge 1900-talets ideologiska bagage – glöm vänstern mot högern, bortse från det vanliga skenheliga moraliserandet och utgå från problemen. Som Tepperman visar mötte ledarna som benhårt höll fast vid denna taktik inledningsvis hård kritik. Pragmatism kommer garanterat att väcka anstöt bland ideologer av alla slag, det är dessutom de som dominerar medierna. Att identifiera sig som ”vänsteranhängare” har varit ett slappt sätt att känna sig moraliskt överlägsen, att identifiera sig som ”högeranhängare” har varit ett slappt sätt att känna sig intellektuellt överlägsen. Välkommen till pragmatismen – den hårda mitten.

De nya problem som pragmatismen måste lösa visar sig i det nya ursinnet mot eliterna. Orsakerna till detta ursinne har med geografi, utbildning och moral att göra. Landsbygden gör uppror mot de jättelika tätorterna – norra England mot London och södra England, inlandet mot kusterna. De mindre välutbildade gör uppror mot de mer välutbildade. De som kämpar och nätt och jämnt klarar sig gör uppror mot de hjälplösa. Den lågutbildade, hårt slitande landsortsbon har ersatt arbetarklassen som den revolutionära kraften i samhället – inte les sans culottes utan snarare les sans cool. Så vad är dessa människor arga på? Till viss del har deras klagomål med ekonomi att göra. De nya eliternas tillgångar har växt, ofta oförtjänt, medan les sans cool har fått se sina minska. Ilskan har en bismak av rädsla – den ekonomiska tryggheten håller på att rämna för les sans cool. Men ilskan och rädslan sträcker sig bortom det ekonomiska. Folk ser att medlemmarna inom eliten gifter sig med varandra (”homogami”) och anammar en globaliserad identitet samtidigt som de gör anspråk på att vara moraliskt överlägsna genom att stödja en prioriterad grupp som man gynnar i syfte att upphöja särdrag som etnicitet eller sexuell läggning till exklusiva ”gruppidentiteter”. Les sans cool inser att när eliten drar sig tillbaka samtidigt som det dyker upp nya prioriterade grupper som ser ut att kunna plocka russinen ur kakan innebär det att deras anspråk på hjälp försvagas just då deras behov av stöd ökar. Att effektivt – och pragmatiskt – ta sig an dessa problem för les sans cool är den utmaning som våra ledare står inför.

Jag börjar med det historiska slagfältet mellan vänstern och högern – skatterna. Den traditionella striden har handlat om hur hög skatt de med goda inkomster skall betala. Skatterna är viktiga, men det är fel fråga. I framtiden måste beskattning ha mer att göra med hur någon har tjänat sina pengar och mindre med hur mycket denne har tjänat. Ruchir Sharma betonar just detta i sin bok The Rise and Fall of Nations genom att helt enkelt gå igenom listor över miljardärer och, från det ena landet till det andra, jämföra antalet som tjänat sina förmögenheter genom innovationer med antalet som fått in dem via ”privilegier” från staten eller marknader som inte fungerar bra. I framgångsrika länder är det de förra som dominerar – i illa styrda samhällen frodas de som jagar privilegier. Men den allt större komplexiteten i våra ekonomier har skapat nya möjligheter att fånga privilegier. På en del marknader börjar det nu saknas förmåga att allokera resurser på ett effektivt sätt utan nya regleringar, något som Raghuram Rajan och Luigi Zingales skickligt visar i boken Saving Capitalism from the Capitalists. Som svar på denna komplexitet måste skatterna bli sammanhangs- istället för inkomstrelaterade. Den nya strategin blir att beskatta privilegierna.

Vad är det mer som gör landsbygden ursinnig på storstäderna? Genom att föra samman arbetare, kunder och leverantörer kan en storstad låta sina invånare skörda frukterna av stordrift och specialisering. I London är exempelvis kommunikationerna oerhört väl utbyggda. Nationellt är staden knutpunkt för både järnvägs- och motorvägsnäten. Man har de två största internationella flygplatserna i Storbritannien. Staden är dessutom sammanlänkad med kontinenten genom tunneln under Engelska kanalen. I och med att den är hemvist för regering och olika myndigheter erbjuder London privilegierade förbindelser till den politiska världen. Detta innebär att den här sortens storstad utgör en mäktig drivkraft för ojämlikhet. En särskild beskattning är rättfärdigad eftersom bara en del av de stora inkomster som genereras i en storstad kan hänföras till det fåtal som förefaller tjäna dem. Resten kan hänföras till alla andra som bidrar till förbindelserna, bland dem ett stort antal som inte utnyttjar dem. Ett lättfattligt exempel är markpriser. Eftersom lokaliseringen i staden innebär att företagen och arbetarna kan bli mer produktiva blir marken värdefull. När London utvecklades blev hertigen av Westminster den rikaste mannen i Storbritannien genom att han ägde mark: pengar utan ansträngning. London vimlar av den här sortens ”oförtjänt rika” eftersom beslutsfattarna har varit långsamma med att använda skattesystemet som motvikt mot dem. Trots Storbritanniens beslut att lämna EU är London en jättelik reservoar av outnyttjade skattemöjligheter – det är den nya oljan. Landsbygden har all rätt att vara arg.

Storstaden gynnar de högutbildade på ett segregerande sätt. Möjligheterna att specialisera sig låter dem använda färdigheter som blir mycket värdefulla. En person med den intellektuella förmågan och möjligheten att förstå sig på det komplicerade finansväsendet blir oerhört värdefull i Londons affärskvarter och kommer följaktligen att tjäna en förmögenhet. Men denna produktivitet kommer sig delvis av fördelar som hederliga myndigheter och engelsk lagstiftning, arv efter generationers nationella ansträngningar. Denna superavkastning på att vara placerad i London tillfaller, helt naturligt och oproportionerligt, den högkvalificerade arbetaren, men det finns ett bra normativt argument för att den borde fördelas mer rättvist, och därmed är de högutbildade Londonborna mindre välförtjänta än de själva anser. De mindre välutbildade har också all rätt att vara ursinniga.

Till sist kommer vi till skillnader mellan sektorer. Den moderna teorin kring ekonomisk tillväxt bygger på tanken att teknologiska innovatörer inte fullt ut kan tillägna sig vinsterna från sina upptäckter – innovatörer gynnar oavsiktligt samhället liksom sig själva. Tjusigare uttryckt är den privata vinsten mindre för smarta innovatörer än samhällets vinst. Men om samma smarta person hade valt att använda sin intelligens inom någon annan sektor så skulle det motsatta gälla. Kapitalförvaltare och advokater spelar i stort sett ett nollsummespel mot varandra. En del kan till och med beskrivas som samhällsplundrare. Kostnaderna de orsakar andra överstiger de betydande privata vinster de själva gör. Det här är inte marxismens ytterkanter – i boken Phishing for Phools från 2015 förklarade de två ekonomerna och Nobelpristagarna George Akerlof och Robert Shiller detta inom ramen för den globala finanskrisen. Om marknaden inte justeras, kommer den att skapa alltför många kapitalförvaltare och advokater och alltför få innovatörer. Det som behövs istället är en förändring av bolagsbeskattningen. Socialdemokratin föreställde sig att bolagsbeskattningen fanns till för att få fram medel till de offentliga utgifterna. Detta var illusoriskt eftersom företag har en tendens att vältra över beskattningen på konsumenterna. Men en smart bolagsbeskattning skulle flytta resurserna från de aktiviteter där det finns för mycket folk till dem där det inte finns tillräckligt. Den skulle därmed bli ett verktyg för att leverera tillväxt, inte samhällstjänster. Alla skatter undergrävs successivt av ”fiffigt” undvikande. Detta innebär inte att utnyttjandet av skattesystemet för att få ner privilegier är något som är dömt att misslyckas. Istället är det, på samma sätt som i kampen mot sjukdomar, ett ständigt slag utan någon slutgiltig seger.

Under sina glansdagar hade både den socialdemokratiska politiska eliten och den teknokratiska eliten med sina marknadsvänliga ekonomer en nonchalant inställning till globaliseringen. Globaliseringen undergrävde dem båda genom att förleda deras anhängare att räkna med en postnationell framtid. Socialdemokratin övergav ett välgrundat motstånd mot rasism för att istället hylla det mångkulturella samhället och världsmedborgarskapet. Ekonomerna övergav ett välgrundat motstånd mot höga handelshinder för att istället hylla obegränsad rörlighet för arbetskraft och kapital. Globaliseringen spänner dock över två mycket olika aktiviteter. Handelsflöden drivs av komparativa fördelar, medan kapital- och arbetskraftsflöden drivs av absoluta fördelar. Denna åtskillnad får stora konsekvenser för fördelningen av vinsterna. Trots att handel inte gynnar alla inom varje land så gynnar det varje land tillräckligt mycket för att vem det än blir som får vinsten så kompenseras förlorarna fullt ut och får det ändå bättre ställt.

Det som gäller för handeln stämmer också på teknikskiften. Ekonomerna var slarviga som övergav distinktionen mellan det som kan komma att ske och det som faktiskt sker: om det inte finns en effektiv mekanism som tvingar vinnarna att kompensera förlorarna finns det ingen analytisk grund för att på förhand hävda att handel och teknikskiften är fördelaktiga.

Vad gäller den andra sidan av globaliseringen, kapital- och arbetskraftsflöden, finns det ingen motsvarighet till premissen att handel genererar ömsesidiga vinster. Tvärtom är det högst osannolikt att privata kapital- och arbetskraftsflöden kommer att gynna både avsändar- och mottagarlandet, och det kan mycket väl vara så att det inte gynnar något av dem. Det enda vi kan förmoda är att de gynnar de enskilda ägarna. Båda flödena måste regleras. Den korta period då det förhärskande mantrat löd att kapitalflöden inte skulle begränsas övergavs snabbt efter kriserna – till och med Schweiz, den globala kapitalismens förebild, begränsar nu periodvis kapitalinflödena. Det finns inte någon moralisk grund för en global ”rätt att migrera”. I själva verket är det migranterna som får de huvudsakliga effektivitetsvinsterna från migrationen – de ekonomiska effekterna för befolkningarna i mottagarländerna är vanligtvis överdrivna. Tanken att en given statsskuld exempelvis kan smetas ut över en större befolkning bortser från det uppenbara, nämligen att fler människor behöver mer infrastruktur, som finansieras genom större skulder. Som de ledande forskarna Frédéric Docquier och hans kolleger kommit fram till är noll den bästa uppskattningen av i vilken utsträckning migrationen har påverkat lönerna i Europa. Så de största konsekvenserna kommer sannolikt att bli sociala.

Den internationella handeln och införandet av ny teknik kommer att inskränkas av regleringar om inte den enorma potentialen för ömsesidiga vinster förvandlas från det som kan komma att ske till det som faktiskt sker. Folk som påverkas av förändringarna skulle kunna få laglig rätt till betydande summor i ersättning, pengar som skulle kunna användas till en nystart i deras arbetsliv. Som Rajan och Zingales föreslår skulle en sådan rätt exempelvis kunna finansiera en omskolning mitt i karriären. Per capita har Storbritannien den bästa högre utbildningssektorn i världen, men hittills har den haft bättre ekonomiska incitament att expandera genom utländska doktorander än mogna egna medborgare. De förändringar som orsakar mer omfattande störningar – såsom Uber och den nära förestående övergången till förarlösa fordon – skulle kunna beskattas, inte så mycket att de förhindras utan för att se till att de betalar för de kostnader som de orsakar samhället. För närvarande är skattesystemen så föråldrade att samma transaktion beskattas mindre i ”uppdragsekonomin” än i den vanliga handeln: Uber, Airbnb (och Amazon) är delvis skattemässiga lurendrejare.

Rätt till ersättning för ekonomiska förändringar skulle kunna bli del av en större rättighetsagenda. För närvarande koncentreras en enorm ekonomisk makt till de verkställande direktörerna, det enda som kan tukta dem är om kapitalförvaltarna dumpar deras aktier. Det här har lett till två allvarliga sorters missbruk. Det ena tar oss tillbaka till privilegier: de verkställande direktörerna i Storbritannien bestämmer praktiskt taget sin egen lön, de enda begränsningarna är normerna i Londons finanskvarter. Samtidigt som anständigheten har urholkats har deras löner stigit med 80 procent under det senaste årtiondet, med obetydliga bevis på förbättrade prestationer. De är de bäst betalda verkställande direktörerna i Europa. Det andra missbruket är kapitalförvaltarnas bonusdrivna kortsynthet som har gjort företag avogt inställda till långsiktiga investeringar, inte bara i utrustning utan också i sin egen arbetskraft. Samtidigt som arbetsmarknaden har blivit mer ”flexibel” har den låga arbetslösheten som denna flexibilitet har resulterat i haft ett pris i form av minskad kompetensutveckling. Kompetensutveckling är ett klassiskt ”marknadsmisslyckande”. Tyskland har tagit itu med det genom branschtäckande koordinering, Frankrike genom anställningstrygghet medan Storbritannien har låtit det hela gå i stöpet. I delar av ekonomin har den arbetsglädje som kunnande och lagarbete innebär ersatts av planlöst, splittrat arbete. Kompetensutveckling och anställningstrygghet har ett egenvärde som är viktigare än den ekonomiska avkastningen och borde därför uppmuntras, till och med utan hänsyn till den långsiktiga finansiella lönsamheten för företagen. Styrelsesammansättningen i företagen skulle kunna avspegla samhällets intressen för bredd i sådana beslut, antingen genom att man tillsätter medlemmar som representerar särskilda intressen eller genom juridiska krav på samtliga styrelseledamöter att ta vederbörlig hänsyn till icke-kommersiella intressen. Båda skulle tvinga styrelsen att överväga svåra kompromisser. De skulle dock komma att fattas internt istället för att tvingas på utifrån genom regleringar som styrmedel. Den genomsnittliga tiden för aktieägande i ett företag är två månader. Det är skrattretande att detta är den enda intressegrupp som representeras i styrelser. Ordentliga regleringar skulle kunna hjälpa till att få företag att respektera samhällets bredare intressen, men att uteslutande förlita sig på regleringar stupar gång på gång på den överlägsna kunskap som insider förfogar över.

I liberala kretsar har en gemensam identitet ersatts av ett skenbart omfamnande av mångfald. Men den godtagbara mångfalden begränsas till de utvalda grupperna. En gemensam identitet byggd på nationalism är något som har blivit så allmänt fördömt att den blivit oacceptabel. Det liberala föraktet drivs av farhågor att nationalismen kommer att sporra en återgång till majoritetens våld mot minoriteter och av förhoppningen att det nationsbaserade styret skall ersättas av mångkultur och världsmedborgarskap. Varken farhågorna eller förhoppningarna är välgrundade.

Majoritetens antipati gentemot minoriteter är inte något som automatiskt följer av nationalism utan beror på vilken form nationalismen tar. I sin godartade form är nationalismen inkluderande. Ett bra praktiskt exempel är vad det skotska nationalistpartiet (SNP) åstadkommer i styret av Skottland (till skillnad från dess dödsdömda program för att nå självständighet från Storbritannien). Som dess namn antyder är SNP ett nationalistiskt parti som använder sig av den vedertagna samlingen av nationalistiska symboler som flaggor och firanden av historiska strider. Men samtidigt som partiet har lockat många etniska skottar som bor utanför Skottland har det på hemmaplan varit inkluderande, man har i princip välkomnat alla som bor där. Dessutom har det varit förvånansvärt effektivt på att överbrygga de historiska klyftorna inom landet. Med 50 procent av rösterna är SNP Europas mest framgångsrika mittenparti. Precis som i all form av nationalism drar man en gräns, men SNP har varit noggrant med att dra den geografiskt – alla som bor i Skottland har möjlighet att bli skottar, ”den andre” är naturligtvis engelsmännen. Många engelsmän tycker att den ständigt fientliga inställningen är irriterande, men den kommer antagligen aldrig att få några allvarliga följder: utträdet ur Storbritannien kan för SNP:s del liknas vid Labours ”artikel IV” (med partiets mål och löfte att hålla sig till socialistiska värderingar) – en ideologiskt splittrande form av underhållning. Även om inkluderande nationalism historiskt sett har bidragit till krig har den risken i stort sett helt försvunnit i de moderna västerländska samhällena.

I sin elakartade form är nationalismen splittrande inom samhället. En grupp medborgare hävdar att de har exklusiv rätt till nationen och nedvärderar andra medborgare för att de saknar de utmärkande egenskaper som ger dem rätt att tillhöra den nationen. Skillnaden mellan inkluderande och exkluderande nationalism kan exemplifieras av det skotska nationalistpartiet och franska Nationella fronten. Farorna med exkluderande nationalism är tillräckligt uppenbara för att inte behöva beskrivas i detalj. Men i praktiken är våldsamheter från majoritetens sida gentemot minoriteten någonting ovanligt, detta trots att stora delar av Västeuropa har jättelika problem med integreringen av vissa minoriteter i samhället. Vänsterns antagande att varje ifrågasättande av fördelarna med ytterligare snabba migrantströmmar skulle rättfärdiga fientlighet gentemot tidigare invandrare är antagligen fullständigt fel. Bara genom att göra sig av med den senaste tidens farhågor om framtida okontrollerad invandring kommer de infödda återigen att känna sig avslappnade inför dem som redan är här.

Medan mångkulturen och ”världsmedborgarskapet” är lockande tankar som tillägg till den nationella identiteten är de som alternativ önskedrömmar. Det måste sättas gränser för mångkulturen – den västerländska kulturen är värdefull och förtjänar vårt stöd mot mindre välfungerande konkurrenter. Ekonomhistoriker har nyligen konstaterat att det var oerhört viktigt att en ny kultur framträdde i 1700-talets Europa. Deidre McCloskeys bok Bourgeois Equality. How Ideas, not Capital or Institutions, Enriched the World och Joel Mokyrs bok A Culture of Growth. The Origins of the Modern Economy är rena släggorna mot den vedertagna västfientliga politiska korrektheten – Sean Meighoos bok The End of the West är ett färskt slående exempel på det senare. McCloskeys bok, den avslutande delen i en trilogi, visar hur den moderna industriella ekonomiska aktiviteten släpptes loss när den väl undkommit medeltidens värderingar. Mokyr fokuserar mer uttryckligt på framväxten av nya skildringar av innovationer. Meighoo kommer tydligen fram till att det vore en förolämpning att behöva erkänna ett intellektuellt arv från personer som han inte härstammar från genetiskt. Den sortens aversion är fördummande.

På samma sätt skulle ett världsmedborgarskap utan ett nationellt medborgarskap vara ogenomförbart – nationstillhörigheten är den enda kraft som har visat sig vara tillräckligt stark för att binda samman miljontals människor i en gemensam identitetskänsla. Trots att en nation är en ”inbillad gemenskap” medför inte dess fiktiva grund att den kan ogiltigförklaras. I och med att den är ”inbillad” innebär tvärtom en gemensam identitet ett bräckligt mirakel. Utan det skulle det inte finnas någon föreställning om ”det gemensamma bästa” – utan ett ”vi” finns det ingenting ”gemensamt”. Utrymmet för en allmän politik inom detta område inskränker sig till förvaltningen av individens rättigheter. I bästa fall kan den gemensamma identitetens ömsesidiga aktning ersättas av en nedslående ömsesidig respekt. Den ömsesidiga aktningen som en gemensam identitet innebär är den praktiska grunden för de välbeställdas generositet gentemot de mindre lyckligt lottade. En värld som består av ”världsmedborgare” skulle inte resultera i det universalistiska utilitaristiska paradis som liberalerna lättsamt föreställer sig, utan den otyglade individualismens brutalt atomistiska värld. Gemensamma nationella identiteter har globalt sett inneburit en aldrig förut skådad generositet från de välbeställda till de fattiga. Bortom en viss punkt undergräver mångkulturen den generositeten och hotar på så sätt de fattiga. En färsk studie av David Rueda visar att ju högre andelen invandrare är desto mindre beredda är de förmögna att betala omfördelande skatter, något som gäller över hela Europa.

Även om den liberala mitten erkänner att det finns en nationell identitet innebär inte det återupplivade drömmar om en gemensam etnicitet eller en gemensam religion. Men det fordrar en tydlig omorientering av målen. Nationalismen medför i sig att man sätter de egna medborgarnas intressen framför utlänningars. Detta förklarar faktiskt SNP:s framgångar. Ny forskning av Kai Gehring och Stephan Schneider visar att partiets framgångar till övervägande del är ett resultat av vädjanden till skottarnas materiella egennytta snarare än ett återupplivande av historiska tankar om en utpräglad identitet. De visar klart och tydligt att väljarstödet drevs fram av upptäckten av stora oljefyndigheter i skotska vatten och de periodiska uppgångarna i världsmarknadspriset på olja: ”det är Skottlands olja” var föregångare till ”ta tillbaka kontrollen”. När oljefälten sinar kommer SNP:s fortsatta makt att vara beroende av att man utvecklas till ett pragmatiskt hårt mittenparti.

Den västerländska liberala avskyn för nationalismen har i praktiken varit katastrofal. Som Darrell M West dokumenterar i boken Megachange borde det, med tanke på uppgången för extrema religiösa och ideologiska identiteter, vara uppenbart att det överhängande samhällshotet är splittring i motsatta identiteter med understöd från de sociala mediernas ekokammare. Efter brexit och Donald Trumps framgångar borde det vara uppenbart att det överhängande politiska hotet är den exkluderande nationalismen. Nya studier av statsvetarna Sergi Pardos-Prado och Jordi Muñoz visar att överallt i Europa där mittenpartierna har blivit invandrarvänliga har den exkluderande nationalismen ökat markant i popularitet. Efter att ha identifierat dessa problem saknar West idéer för hur de borde hanteras. Men genom sin motvilja mot den inkluderande nationalismen har liberalerna överlämnat den enda kraft som kan ena våra samhällen till charlataner och extremister.

Socialdemokratin kan med rätta anklagas för att ha varit socialt patriarkalisk. Staten förmodades veta bäst, men tyvärr gjorde den inte det. I brist på ett bättre uttryck tänker jag på den pragmatiska politik som jag här har lagt fram som socialt matriarkalisk. I den här modellen skulle staten vara aktiv på både det ekonomiska och det sociala området, men den skulle inte öppet ge sig själv makt. Dess skattepolitik skulle hindra de mäktiga från att lägga beslag på privilegier hellre än att mjölka de rika på deras inkomster för att hjälpa de fattiga. Dess regler skulle ge dem som blir lidande av den ”kreativa förstörelsen” makt att kräva ersättning hellre än att försöka motverka just den process som gör kapitalismen så oerhört dynamisk. Dess inkluderande nationalism skulle vara en sammanbindande kraft som ersätter betoningen av det ständiga missnöjets splittrande identitet. Dess samhällsingripanden skulle försöka hjälpa till att stötta stressade familjer hellre än att själv anta rollen som förälder.

Den sortens pragmatiska politik skär tvärs över vänster–högerskalan som präglade det förra århundradet. Ytterkanterna kommer att försöka kritisera det pragmatiska i den socialt matriarkaliska politiken som en ulv i fårakläder. Men även om mitt utkast till ett genomförbart framtida politiskt program på det hela taget är korrekt kommer varken vänstern eller högern att tyna bort. Båda kommer att dra sig tillbaka till sina skyttegravar: socialismen och den exkluderande nationalismen. SNP, med sin inkluderande nationalistiska ideologi och sitt pragmatiska sätt att se på politiken, kan vara en förebild för en livskraftig socialt matriarkalisk politik. Men liksom inom all politik står de styrande inför påtryckningar från särintressen. Som Tepperman visar var ledarnas beredskap att säga nej till mäktiga grupper ett kännetecken för den framgångsrika pragmatismen – Lee Kuan Yew var beredd att kasta sina vänner i fängelse, Trudeau gav inte efter för kraven på specialstatus från invånarna i Quebec och Kagame lät inte tutsierna få det traditionella krigsbytet efter den militära segern. Nationalism i kombination med ängslig populism är en beprövad formel för fördärv. På samma sätt kommer Theresa Mays regering att sättas på prov när den skall kryssa mellan lobbyverksamhet från Londons finanskvarter och Ukips exkluderande nationalism. Pragmatism ger en regering den nödvändiga frihet från ideologi som den behöver för att ordna de aktuella problemen, men därigenom ökar den sin utsatthet för påtryckningar i jakt på popularitet och beskydd. Ett sista förslag från Jonathan Tepperman är att ledarskapets beslutsamhet stärks om problemen är så allvarliga att det inte går att bortse från dem. Mot den bakgrunden har vi all anledning att vara hoppfulla inför 2017. 

Texten publicerades ursprungligen i Times Literary Supplement.

Översättning: Martin Peterson

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...