VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Det stannar i familjen

Av Karin Stensdotter

I presidentvalskampanjen framstår socialisterna och den republikanska högern som uträknade i förtid. Men det finns väljargrupper som inte byter åsikt. Karin Stensdotter bjuder in oss till den traditionella högerns söndagsmiddagar.

När den franska republikanska högerns presidentkandidat, François Fillon, vald i partiets primärval med acklamation, trädde fram ur skuggorna hände något märkligt. Det var som om den här konservativa gruppens ande hade förkroppsligats. Där stod han, välklädd och proper, en (vad det verkar lyckligt gift) fembarnsfar, slottsägare och en erfaren politiker. En fläckfri birollsinnehavare redo att ställa nu ställa sig i rampljuset. Som ny. Glömda var åren med diverse ministerposter, senast som Sarkozys premiärminister. Alltsedan dess hade denne man rest land och rike runt och träffat folk, resultatet var ett väl genomarbetat valprogram.

Och när han tog till orda var det ungefär som att höra en svåger (även om han är en bättre retoriker). Hans program kunde sammanfattas med bantning av statens åtaganden, ekonomisk liberalism och traditionell, katolskt påverkad konservatism i livsstilsfrågor, åtminstone på det personliga planet. ”Rätten till fri abort är inte förhandlingsbar. Även om jag personligen inte tycker att det är den bästa lösningen.”

Under söndagslunchen hos svärmor jublade svågrar och svägerskor. Äntligen! Och var han inte parlamentets mest välklädde politiker dessutom? En svåger bekräftade att man kunde stöta på Fillon tidiga lördagsförmiddagar på Le Bon Marché, vänstra strandens flottaste varuhus.

Jag måste säga att jag förstår dem; jag tillhörde en gång i tiden Bengt Westerberg-effekten. Det är något väldigt säreget, och framför allt ovanligt att ha känslan av att en politiker talar direkt till en. I mitt fall har det aldrig hänt sen dess. Och i deras fall tror jag att det var första gången. Chirac var utöver att han klantade sig, trots allt charmad av vänsterns intellektuella och Sarkozys frenesi och bling-bling var också tecken på något annat.

Ett par veckor senare var stämningen kring söndagslunchen rejält förändrad. Tidningen Le Canard Enchaîné hade släppt nyheten att Fillon under tio år hade betalat sin hustru för att vara hans assistent, ett jobb hon enligt tidningen inte gjort. Droppvis släppte tidningen fler nyheter och snart framkom att två av parets barn också hade assisterat parlamentarikern under studietiden. Mot en rejäl, enligt en del hutlös, ersättning.

En svägerska hävdade den allmänna opinionen: Även om detta var lagligt så var det oacceptabelt. Och ett allmänt mummel av bifall hördes då hennes man suckade ”Tja, han har väl levnadsomkostnader som alla andra”. Fem barns högre studier i ett land där det inte finns några studiemedel kostar en slant. Själv har svågern fyra nu färdiga jurister och civilekonomer, så han vet vad han talar om.

Affären Fillon, döpt till Penelopegate efter hustrun, fortlöpte och förvärrades. Fillon själv bytte taktik och bad om ursäkt. Han hade inte fattat den snabba opinionsförändringen. Hade han vetat, hade han gjort annorlunda. Ursäkten ansågs komma på tok för sent. Hans och även andras politiska program kom helt i skymundan i mediabevakningen och kanske värst för honom själv: hans valmöten ute i landet stördes av folk som skramlade med kastruller och stimmade. Han nådde inte fram.

Ytterligare några söndagar senare konstaterade svågrar och svägerskor att de, trots allt tänker rösta på Fillon, liksom arton procent av den franska valmanskåren enligt pressen. Och i och med det får vi en siffra på hur stor del av fransmännen som utgör traditionella högerns kärnväljare.

Så vilka är de, och vilka värderingar hyser de? Statistiskt sett så är de välbärgade och i övre medelåldern. De är välutbildade och har ofta eget företag. De är utövande katoliker och jag skulle nog påstå att de har två passioner i livet: familjen (som är en betydligt mer utsträckt variant än den svenska modellen, här ingår kusiner och bryllingar) och stenen, la pierre. Huset, slottet, jorden och människorna i ett landskap där man har sina rötter ofta sen många, många generationer.

Det tydligaste exemplet jag kommer på är bekanta till familjen.

En syskonskara om åtta vuxna barn ärvde två ”slott” med tillhörande ekonomibyggnader och lite annat i Gard i södra Frankrike. Landskapet är kargt och torrt och vinet blir för dåligt så vinstockarna försvinner sakta till förmån för skog. Närmaste stad är Alès som präglas av nedlagd gruvindustri, tags och är ett av Front Nationals fästen.

Det ena slottet ligger i ett kompakt kluster av stenhus. En syster som på sin lott fått ett gammalt fårhus, ett vinmagasin och ett öppet traktorstall bad mig göra en studie på hur husen kunde användas. Råa stenmurar, oisolerade tak och i bästa fall betonggolv, oftast jord. Om man där det saknades lade in bjälklag kunde man få nästan 600 kvadratmeter bostadsyta, tillräckligt för fyra ”lägenheter” - hon och hennes man har fyra barn. När detta utretts ordentligt blev det bygglov på en första etapp som nu till stora delar är förverkligad. Ett hus för barn och barnbarn.

Hennes syskon har gjort samma sak med sina stenlador. Och det är så här man håller på. En i stort sett övergiven minimal by i ett avfolkningsområde blir i princip en bostadsrättsförening på vilken ägarna lägger en stor del av sina pengar och enorma mängder tid och arbete. Stenen förädlas. Man släpper den aldrig. Man vet att den är en säker investering, för även om ”socialisterna” kan beskatta den, så kan de inte rimligen konfiskera den. ”Inte en gång till.” 1789 förefaller ibland ha varit i fjol.

Att även François Fillon hör hemma i den här miljön är uppenbart. Ingen kan påstå att hans väljare förlåter honom allt, men man är i varierande grad indignerad. Åsikterna går från att om någon följer reglerna och folk inte gillar resultatet så är det reglerna det är fel på, till besvikelse med tillägget att Fillon trots allt är den ende statsmannen. Det finns även fortfarande en utbredd uppfattning, just i den här miljön, att politiker inte kan vara fläckfria. Man fnyser fortfarande åt den nordeuropeiska moralism som resten av fransmännen tagit till sig och som gör att en minister faller på blöjköp med statens kontokort. Istället för ren eller korrupt ser man en gråskala där Fillons presumerade brott är obestridligt men otillräckligt för att vara avgörande.

själv säger Fillon att medier, avhoppande partikamrater och rättsväsendet är strunt samma. Den enda dom han erkänner är det franska folkets, det vill säga valresultatet, Så vem röstar då kärnväljarna på om Fillon förhindras att fullfölja sitt åtagande? Det beror förstås på. Om vi, likt opinionsinstituten då detta skrivs, antar att det i andra valomgången återstår Le Pen och socialliberalen, ”socialisten” Macron, så skulle Fillons arton procent kunna avgöra valet. Särskilt om de gick i en och samma riktning, vilket de så klart inte gör. Statistiskt sett tappar den här gruppen mindre till Le Pen än många andra, men arga väljare är oförutsägbara. En del kommer säkert att rösta på Macron, av republikansk plikt om inte annat. Men för många gissar jag att valet framstår som mellan pest och kolera.

Då blir soffan det minst dåliga alternativet.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

3) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Grunden är alltid instabil av Mats Wiklund

2) Förödande flathet av PJ Anders Linder

3) Vad trodde de? av Tor Billgren

4) Den nya pragmatismen av Paul Collier

5) Annorlunda men lika av Peter Santesson

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...