Året är 1985. Olof Palme har ännu inte blivit skjuten på Sveavägen i Stockholm och Berlinmuren står stadigt. Till mitt barndomshem kom regelbundet Ivan från Tjeckoslovakien på besök. Ivan var läkare och kunde som sådan få utresetillstånd för att besöka läkarkonferenser i det ”dekadenta” väst. Men hela hans familj, dotter och hustrun Vera, fick aldrig utresetillstånd samtidigt, eftersom de då skulle kunna hoppa av sin ”drömtillvaro” i Tjeckoslovakien och söka politisk asyl.

Vid ett tillfälle var Vera med i Sverige. En dag kom hon tillbaka från en tur i småstadens centrum och satte sig vid köksbordet och började storgråta. Vera berättade att hon besökt stadens Domus-affär. Hon hade vandrat mellan raderna av varor och stannat vid tandkrämssorterna. Då brast det för henne. Inför möjligheten att välja mellan olika tandkrämer, blev hennes egen ofrihet blixtbelyst i all sin skoningslöshet. Det var i det ögonblicket, i vårt radhuskök någon gång i slutet av 1970-talet, som jag vaccinerades mot totalitära ismer. Veras tårar efter besöket på Domus gav en insikt om förtryckets väsen. Hela familjen hoppade sedan av till Österrike.

Men nu är året 1985 och jag har precis börjat läsa det religionsvetenskapliga programmet, eller teologi, vid universitetet i Uppsala. På en bild jag rotar fram står jag framför Dekanhuset vid Nathan Söderbloms plan, mellan Domkyrkan och Helga Trefaldighets kyrka. Den vita gamla byggnaden var en av institutionens hus. Här låg biblioteket, en av de större föreläsningssalarna och i seminarierummen tragglades grekiska verb när vi studenter skulle lära oss koiné, den grekiska Nya testamentet är nedtecknat på.

Ett av de mest fascinerande seminarierna under min studietid, i Gamla testamentets exegetik, närvarar jag vid i det här huset. Hebreiskans språkvärld var som en inträdesbiljett till ett helt universum av kulturhistoria. På seminariet beskrev docenten Sven Tengström hur det fanns flera lager av skapelseberättelser i 1 Mosebok. Berättelsen om revbenet är endast en, men det är den som traderats och fått stora konsekvenser för västerlandets kvinnosyn. För en ung kvinnlig student var det ett frö som såddes, grodde och växte. Religion och kvinnosyn blev sedan mitt forskningsämne.

När jag stöter på Sven Tengström i resultatet av idéhistorikern Johan Sundeens banbrytande forskning 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989, om hur en hel generation vänsterradikaler skaffade sig en kyrka, gjorde karriär där och inom universitetsteologin, svindlar det en aning. Nu var just Tengström inte tongivande inom den revolutionära och våldsförhärligande vänster som knådade kristendomen så den skulle bli geschwint kompatibel med marxismen, men han fanns med där. Det tycks som att nästan alla sveptes med av vänstervågen. Kyrkorna och den akademiska teologin blev ett nav för svensk vänster.

Därför går det inte att nog understryka vikten av att denna kyrkohistoria nu är utforskad och redovisad. Inte heller går det att tillräckligt understryka det remarkabla med att detta inte gjorts tidigare. Sverige sticker ut som ett land som inte gjort upp med sin vänsterradikala närhistoria. I vår konsensuskultur vänder vi blad och hittar något nytt att enas om. Vi har inte gjort upp med vad som hände i Sverige under Europas nattsvarta mörker under nazitiden heller. Frågan är vilken ism som förför och infiltrerar idag och hur den uppgörelsen kommer att se ut i framtiden.

I det svenska samhället fanns det inga andra organisationer som blev så anfrätta av de vänsterradikala idéerna och gav dess adepter sådana karriärmöjligheter som kyrkorna. Detta gäller i synnerhet Svenska kyrkan. I en intervju i Göteborgsposten så sent som förra året sa den tidigare ärkebiskopen KG Hammar, som fortfarande är en kristen vänsterpolitisk sändare av stora mått, att det var det politiska uppvaknandet som var det centrala för honom och att alla de likasinnade sedan blev biskopar. Det är riktigt. De blev biskopar, docenter, professorer, prästutbildare, opinionsbildare och kyrkliga makthavare. Sedan blev även deras lärjungar det.

Johan Sundeen kartlägger, fram till1989, hur kyrkorna blir ett opinionsbildande verktyg för socialismen. Han frilägger förtjänstfullt persongalleriet i denna vänsterradikala generationselit inom svensk kristenhet och analyserar skeendena ned till dess minsta idémässiga beståndsdel. Avgränsningen vid år 1989 är logisk, men det innebär inte att generationseliten och deras efterföljare inte fortsatte att använde kyrkorna som vänsterpolitiska plattformar efter det. Sundeen talar om ett successionsfenomen. Att följa spåren framåt är en angelägen forskning, som kan ta vid där Sundeen avslutar.

1989 är det år då den tidigare biskopen i Stockholm Lars Carlzon skriver deppiga ledare i Förbundet Sverige-DDR:s tidning. Han är förbundets ordförande och beklagar att Berlinmuren fallit. Hur skulle det nu bli med de trevliga resorna i och utbytena med DDR? Jag har själv suttit på Kungliga biblioteket i Stockholm och med stigande avsmak läst dessa ledare. Den tidigare biskopen i Stockholm var en missionär för DDR, dedikerad till uppgiften att övertyga människor i Sverige om landets och förtryckarregimens förträfflighet. Förklaringen att det skulle handlat om naivitet och aningslöshet hos biskopen har inte fog för sig. Sundeen visar hur Carlzon figurerade i Östeuropeiska sammanhang också när det inte stöddes av Svenska kyrkans officiella hållning och hur djupgående hans engagemang för det marxist-leninistiska samhällsbygget i Östtyskland var.

Svenska kyrkan, inte minst Växjö stift, hade många utbyten med DDR. I ett nummer av en församlingstidning från Växjö stift finner jag en artikel där en präst med tyskklingande namn skriver om de fantastiska resor han var med och arrangerade till DDR när det begav sig. Det märkliga är att prästen själv kommer från DDR. Han var således ingen vanlig avhoppare, eftersom han kunde fortsätta att resa ut och in i DDR. Med sig på resorna till det gamla hemlandet DDR hade han förtroendevalda och andra kyrkligt aktiva.

Bilden av Lars Carlzon engagemang som gavs under min studietid – och fortfarande är förhärskande inom Svenska kyrkan – var överslätande och ursäktande. Det är symptomatiskt för ett mönster: vänstern var normaliserad och tolkades till det bästa av många. I stort sett alla jag mötte som lärare under min utbildning, och senare i kyrkan, passerar revy i 68-kyrkan. Läsningen får existentiella dimensioner: Vad var det egentligen som hände? Vad var jag med om de där åren under 1980-talet och det tidiga 1990-talet? Jag märkte inte mer än undantagsvis konkret hur politiken var närvarande. Men däremot fanns en återkommande känsla hos mig, en upplevelse av att något skavde. En känsla av att vara, för att tala med Karl Marx, alienerad. Genom Sundeens bok får den erfarenheten konkretion och gestalt. Känslan får sin förklaring i faktiska förhållanden: Jag hade hamnat bland drivande företrädare för den revolutionära och bitvis våldsromantiserade vänstern. När jag trodde att det var teologi som var både medlet och målet, hade här pågått – och pågick – ett intensivt arbete för att sudda ut gränserna mellan kristendomen och marxismen. För en del stod den marxistisk-leninistiska doktrinen i centrum, andra, som – senare – biskopen Jonas Jonson, hade hängivet bekänt sig till kamrat Mao. Den tolerans de vänsterkristna visade mot förföljelsen av kristna i de totalitära regimerna är ett ytterst obehagligt faktum.

Det dyker upp kondenserade tillbakablickar under läsningen av 68-kyrkan. Jag är åter i ett seminarierum i Dekanhuset, denna gång är ämnet etik. Professor Carl-Henric Grenholms blick glimmar till bakom glasögonen och han säger att värnplikten är en härd för osunda attityder och idéer. Diskussionsämnet är feminism och jag minns de där orden. Själv var jag engagerad i jämställdhetsfrågor och satte inte omedelbart hans ord i samband med den kristna vänsterns kamp mot västvärldens försvarspolitik och deras krav på nedrustning – krav som gällde Väst-, inte Östeuropa.

Grenholm var en av de som gick mycket långt i en rad frågor. Bland annat menade han att man bör ge stöd till de våldsamma palestinska rörelserna och ansåg deras krav på att utradera Israel berättigade. ”Solidariteten” med ”befrielserörelser” runt om i världen och glorifiering av våld i revolutionens namn är och förblir vänsterns signum. Sundeen påpekar att Grenholm i sina texter ifrågasätter den representativa demokratin som styrelseform och uppmanar till flaggbränning på Svenska flaggans dag. Grenholm var upptagen med att rycka loss några av den lutherska teologins viktigaste beståndsdelar, distinktionen mellan det andliga regementet (kyrkan) och det världsliga (som politiken) samt den mellan lag och evangelium. Det var logiskt, eftersom revolutionen inte kan bli verklighet i kristen tappning om de gränserna inte rivs ned. Det här är något som sysselsätter honom fortfarande. Senast häromåret utkom han med en bok om hur Kristus kan bli användbar i den politiska etiken.

Vid ett annat tillfälle, under en föreläsning i Regnellsalen, i institutionens dåvarande hus vid Trädgårdsgatan, ville föreläsaren idémässigt leda i bevis att det var fel med fängelser. Staten har inte rätt att utdela sådana repressalier. Vi är alla skyldiga till att brott begås, det beror på ett orättfärdigt politiskt system som straffar människor som redan är offer, fick vi studenter veta. Det fanns – och finns – naturligtvis outsinliga tillfällen att förmedla politiska åsikter i ämnen som till sin karaktär är så resonerande som inom de religionsvetenskapliga – eller humanistiska – ämnena. Det är likadant med en predikan, den som vill kan använda den för politisk påverkan och kalla det kristendom.

Fusionen mellan marxism och kristendom sysselsatte 68-kyrkan. Kristendomen har för ändamålet fruktbara begrepp. Hoppet, exempelvis. Hoppet kan handla om livets seger över döden, Kristi återkomst, frälsningen, om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Men det kan lika gärna stå för det vänsterradikala hoppet om revolutionen som transformerar våra samhällen. Den kristna fridstanken kan transformeras till ställningstagandet att fred endast är möjlig genom västvärldens nedrustning.

En av de tongivande teologerna på området var Jürgen Moltmann, verksam vid universitetet i Tübingen. Uppgifter ger vid handen att vänstervinden blåste så hårt där att de katolska forskarna inte stod ut. Moltmann utformade hoppets teologi med klar förankring i en vänsterpolitisk våg. Det är inte en slump att vår nuvarande ärkebiskop talar om hoppets teologi och skriver en bok om hoppet. Hon studerade i Tübingen och är tydligt influerad av Moltmann. När kristna företrädare börjar tala om hoppet behöver man därför fråga: Är det ett kristet hopp eller ett marxistiskt? En del av dem ser fortfarande inte skillnaden.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Antje Jackelén finner jag i mina egna djupdykningar i material om den kristna studentrörelsen, den rörelse som formeras till den svenska kristna vänstern. Vi befinner oss då i slutet av 1970-talet och inom den svenska vänstern generellt fanns en stor besvikelse över att revolutionen inte förverkligats. För den kristna vänsterns del väcktes (det marxistiska) hoppet under Världskyrkomötet 1968 i Uppsala, de vänsterradikalas himmelrike tycktes nära. Men så blev det inte och den pendelrörelse som präglar vänstern – aktivism och revolutionshopp byggs upp och kulminerar för att sedan plana ut till en tid av besvikelse och byggs sedan upp igen – gjorde sig påmind. Besvikelsen över den uteblivna revolutionen präglade stämningen.

1979 startade KG Hammar och Caroline Krook, senare biskop i Stockholm, en ny rörelse för förändring, rörelsen Exodus. Sundeen skriver att ”till utflödet av 1968 hörde organisationen Exodus-samling för uppbrott”. Det var det manifestet paret Jackelén hade undertecknat, man finner deras namn i listan över sympatisörer, de och många andra i det som var – och framförallt kom att bli – den kyrkliga maktsfären.

Varför satt jag då för några år sedan i forskarsalen på Kungliga biblioteket och studerade några av de material som Johan Sundeen kartlagt och analyserat idéhistoriskt, den kristna studentrörelsens, KRISS, tidningar? Det skedde under en tid efter valet 2010 då en kyrklig tankesmedja med vänsterinriktning började bli en maktfaktor i Svenska kyrkan och se sig själva som en politisk ”watchdog” (ordet använde de själva). Vad var det som pågick? Jag sökte svar. En vän sa: ”Leta rätt på den där ”källaren” där allt det politiska började”. Tankesmedjan finansierades av Stockholms stift, där Eva Brunne är biskop. Brunne var aktiv i KRISS och var även dess ordförande under 1980-talet. Tankesmedjan återanvände KRISS’ devis om att vara i ”kritisk solidaritet” med kyrkan och i smedjans opinionsbildande spalter dök den vänsterkristna generationseliten upp. De som drev smedjan hade även de varit aktiva i KRISS, fast senare. Det var en fråga om ett successionsfenomen. Jag fann en del av ”källaren” – och den samtida efterföljaren. Det Johan Sundeen har gjort är att utforska varje skrymsle och vrå.

Det återstår att se hur en institution som Svenska kyrkan kommer att hantera de uppgifter och nätverk som frilagts. En fingervisning ges möjligen genom det faktum att Kyrkans tidning och Sändaren, de tidningar som ingår i Svenska kyrkans mediekoncern, lät en av de tongivande inom den kristna vänstern, som själv förekommer i boken, recensera 68-kyrkan i båda tidningarna.

Johan Sundeens bok har 1865 noter. Den häpnadsväckande och omskakande historien om hur makten togs över en institution som Svenska kyrkan är nu skriven. Och mer finns att utforska, för 68-kyrkan lever än idag.