VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Herre i sitt eget hus

Av Lennart Weiss

Svenska politiker vet inte vad de vill med bostadspolitiken. Ett förslag är att lära av Norge.

Sverige är ett bostadsägarland. Många lyfter på ögonbrynen när de hör det men så är det faktiskt. I Europa är det bara Norge som har en högre andel ägda bostäder. Där bor cirka 85 procent av befolkningen i ägda bostäder. Motsvarande siffra i Sverige är cirka 72 procent.

För att göra saken helt tydlig. Av själva bostadsbeståndet utgör ägda bostäder, det vill säga villor och småhus med äganderätt och lägenheter och småhus med bostadsrätt, cirka 65 procent. Att ännu fler bor i ägda bostäder beror på att de genomsnittligt sett är större. Det gillar inte minst barnfamiljer.

Norge och Sverige är således två länder som sticker ut. I Danmark, Holland, Tyskland och Österrike är hyressektorn betydligt större men för all del inte störst. Även i dessa länder är ägda bostäder i majoritet. Men Kontinentaleuropa har sedan andra världskriget utvecklat en delvis annan välfärdsmodell än den i Skandinavien.

Medan vår modell bygger på grundtrygghet genom offentligt finansierad service och ersättning vid inkomstbortfall saknas det senare, det vill säga allmänna socialförsäkringar, i övriga Europa. Med ett system som bygger på grundtrygghet och hushållens eget sparande blev det på kontinenten nödvändigt att bygga upp en alternativ hyressektor med reglerade hyror och fördelning efter behovsprövning, så kallad social housing.

Man skulle därmed kunna tänka sig att Sverige och Norge bedrivit en likartad bostadspolitik. Men så är det inte. Det märkliga är att Sverige blivit ett bostadsägarland utan att ha en genomtänkt politik för bostadsägande.

Medan Norge erbjuder ett batteri av åtgärder med syfte att stötta unga och ekonomiskt svaga att komma in på bostadsmarknaden lyser motsvarande insatser i Sverige med sin frånvaro. Det subventionerade bosparandet i Norge gör att drygt 80 procent av de unga i Norge möter bostadsmarknaden med ett gemensamt sparande på cirka 40 miljarder norska kronor. Svenska ungdomar, som till antalet är dubbelt så många, har i bästa fall en miljard.

Norska ungdomar som ändå saknar tillräckligt med kapital kan få ett Startlån via Husbanken, förutsatt att de kan visa att de har ekonomi att klara sin boendeutgift. Svenska ungdomar har blivit beroende av ”gamla pengar” och är idag hänvisade till sina föräldrar och släktingar för att kunna klara av kravet på kontantinsats. Man skulle kunna säga att svenska ungdomar möter en bostadsmarknad med dubbla lås – de har inte kötid till en hyrd bostad och saknar kapital för att köpa.

Märkligt nog är vare sig den sociala dimensionen eller generationsaspekten särskilt närvarande i den svenska debatten. Det förefaller också oklart vad politikerna vill i mer grundläggande mening.

På den röd-gröna sidan är social housing ett rött skynke och inom det blå laget menar man att stöd till hushållen, till exempel i form av subventionerat bosparande och startlån efter norsk modell, i första hand gynnar redan väletablerade hushåll. Istället förenas det röda och blå till ett försvar för hyresrätten som boendeform.

Retoriken på de seminarier och debatter jag regelbundet deltar i är så påfallande likartad att det nästan är omöjligt att skilja de blå från de röda. ”Om bostadskrisen ska lösas måste det byggas fler, billiga och klimatsmarta hyresrätter.” Inte minst moderater verkar ha en viss förkärlek för hyresbostäder, privata som kommunala.

Men är det möjligt? Och är det ens önskvärt? Klart är att varje land med sociala ambitioner måste ha någon form av bostadspolitik. Med en snabb blick ut över världen kan man konstatera att i stort sett alla utvecklade länder har särskilda stödformer för ekonomiskt svaga.

Medan flera länder i Centraleuropa stöttar resurssvaga via en social hyresmarknad väljer andra länder, som Norge, Danmark, Storbritannien, Australien och Kanada, att stötta de svaga hushållen på den ägda marknaden i något som kan liknas vid en social bostadsägarpolitik. Det uttalade målet är att så många som möjligt ska kunna äga sitt boende och på så sätt både få bättre kontroll på sina boendeutgifter och en chans att bygga upp en stabil privatekonomi.

I den svenska debatten saknas dock den typen av ambition. För att förstå varför behövs en kort historisk tillbakablick.

Den moderna bostadspolitiken i Sverige formades av den bostadssociala utredningen, som tillsattes av socialminister Gustav Möller 1932, en utredning som mynnade ut i två stora delbetänkanden direkt efter kriget. Utredningen drevs under stor påverkan av de idéer som vägledde den socialdemokratiska folkhemstanken. Politiken skulle vara generell och göra det möjligt för alla vuxna att efterfråga en standardmässigt modern och god bostad, i hela landet.

Utredningen lade grunden till en särskild svensk modell med statligt ansvar för bostadsfinansieringen, de nya allmännyttiga bostadsföretagen som motorn i bostadsbyggande och Svensk byggnorm som riktmärke för bostadsstandarden.

Hyresrätten, i synnerhet den kommunala, fick en särställning. Förutom förmånliga botten- och topplån gynnades allmännyttan av förmånliga avskrivningsregler samt undantag för moms på förvaltningstjänster. Det gjorde att hyresrätten blev en jämförelsevis billig boendeform.

Allt detta ändrades med 1990-talets systemskifte. Över en natt flyttades ansvaret för bostädernas finansiering till hushållen. Under åren 1991–1993 avvecklade staten sina finansiella åtaganden som flyttades till bankerna, de kommersiella aktörerna och ytterst hushållen själva.

Som en direkt följd blev nyproducerad hyresrätt en dyr boendeform. Anledningen stavas pris på eget kapital. Förr subventionerades såväl bottenlån som topplån. När fastighetsägaren knappast alls behövde sätta in något eget kapital blev risken noll och därmed kalkylräntan låg. När fastighetsägaren idag måste tillföra cirka 30 procent i eget kapital på en i övrigt marknadsprissatt kapitalmarknad måste risken prissättas, och därmed blir kalkylräntan också förhållandevis hög.

En privatperson som äger sin bostad måste också sätta in eget kapital men behöver inte prissätta sin insats på samma sätt. Det gör att exakt samma bostad idag blir 30–50 procent dyrare som hyrd bostad jämfört med som ägd.

Över tid ökar sedan skillnaden. Medan inflationen urholkar värdet på det egna bostadslånet leder samma inflation till en hyresökning för den som hyr. Det är helt enkelt billigare att bo till självkostnad. Färsk statistik från SCB visar att de som bor i hyresrätt har den högsta boendekostnaden räknat i reda pengar men också det dyraste boendet räknat som boendekostnad i förhållande till den disponibla inkomsten. En nyproducerad hyresrätt på cirka 80 kvadratmeter kostar idag cirka 12 000–14 000 kr i hyra.

Det betyder att långvarigt boende i nyproducerad hyresrätt riskerar att bli en fattigdomsfälla. Och i takt med att det gamla, tidigare subventionerade och fortfarande billiga, hyresbeståndet rustas upp kommer de sista resterna av billiga hyresbostäder också att försvinna.

Visst, hyrda bostäder behövs på en balanserad bostadsmarknad, för den som flyttar till nytt arbete, skiljer sig och snabbt behöver en ny bostad. Som långsiktig lösning talar dock starka argument för det ägda boendet.

Tillbaka till Sverige och Norge, två bostadsägarländer men med olika bakgrund. Det paradoxala är att Sverige och Norge efter kriget valde helt olika linje i bostadsfrågan, trots att Socialdemokraterna hade regeringsmakten i båda länderna.

Medan vi i Sverige valde att lösa bostadsfrågan via statliga subventioner till i första hand de allmännyttiga bostadsbolagen föredrog vårt grannland att lösa bostadsfrågan via lån till att främja hushållens eget ägande.

Arbeiderpartiet lutade sig mot kooperativa principer om självkostnad och menade att ”ingen annan ska tjäna på ditt boende”. Höyre utgick från de norska småbrukarnas och fiskarnas hävdvunna tradition att genom att äga sitt eget boende garantera rätten för den enskilde att vara ”herre i eget hus”.

Varje anständigt land behöver en social bostadsmarknad, men kan det vara så att man kan uppnå samma mål med olika medel? I så fall finns det goda skäl att ta en närmare titt på Norge.

Lennart Weiss leder den expertgrupp som ska föreslå en ny socialdemokratisk bostadspolitik.

Mest lästa just nu

1) Debatten som styrde det galna kvartsseklet av Paulina Neuding

2) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

3) Förförerskan Leander av Jan Gradvall

4) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

5) Cash is trash av Fredrik Johansson

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...