VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Ingen ordning eller reda

Av Katarina Barrling

De hyperrationella och hierarkiska Moderaterna har hamnat i en politisk villervalla. Men de som skyller problemen på Fredrik Reinfeldt flyr sitt eget ansvar.

Den politiker, som inte ser till att han kommer i en sådan situation att han snabbt kan utöva inflytande, blir snabbt förbrukad. Väljarna väntar sig att en politiker inte bara utställer löften utan också infriar några av dem. Att fråga om ideologi eller strategi är det utslagsgivande i politiken är lika meningslöst som att spekulera över om segel eller vind är viktigast för seglaren.

(Leif Lewin, Ideologi och strategi)

Möjligen ligger tankar av detta slag bakom den kursändring som Anna Kinberg Batra lät meddela i januari i år. I strid med tidigare utfästelser berättade hon att hon är beredd att stödja sig på Sverigedemokraterna för att fälla regeringens budgetproposition i höst. För att utöva inflytande. Moderatledaren lät även meddela att den ”beröringsskräck” som funnits gentemot Sverigedemokraterna måste brytas och att Moderaterna även kan tänka sig att förhandla med partiet i riksdagens utskott, om än inte vad gäller regeringsbildning.

Hur strategiskt klokt beslutet var på lång sikt är för tidigt att bedöma. Men oavsett utfall, betraktar man Kinberg Batras beslut från just ett strategiskt perspektiv uppvisar det stora formmässiga likheter med de mått och steg som vidtogs av den man som brukar betecknas som partiets främste strateg någonsin, högerledaren Arvid Lindman.

Lindman, statsminister åren 1906–1911 och 1928–1930, insåg att i förlängningen av den framväxande arbetarrörelsen skulle kraven på en rösträttsreform följa och att det inte skulle vara till högerns fördel. Istället för att bekämpa en oundviklig samhällsprocess valde Lindman att laga efter det läge som förelåg, inte det läge han skulle önska sig. Han valde att påverka utvecklingen så mycket han kunde, för att göra rösträttsreformen så oskadlig som möjligt för den grupp han företrädde.

Lindman genomdrev sålunda allmän rösträtt för män. Genom att själv ta initiativet i frågan kunde han mildra det han bedömde som rösträttens skadliga effekter för högern, detta genom att kombinera reformen med proportionella val till riksdagens båda kamrar. Därigenom fick vänstern aldrig den totala dominans som allmän rösträtt tillsammans med majoritetsval skulle ha kunnat innebära.

Kinberg Batras handlande uppvisar likheter med Lindmans. I båda fallen rör det sig om en omvändelse under galgen – partiledare som inser att det kan få värre konsekvenser för den egna gruppen att avstå från att göra det man inte vill än att faktiskt göra det.

I båda fallen rör det sig också om handlingsval som måste förstås i förhållande till en större samhällsförändring – för Lindmans del arbetarrörelsen, för Kinberg Batra Sverigedemokraternas exempellösa tillväxt, till avsevärd del på Moderaternas bekostnad.

I grunden ligger även bådas insikt om att alla röster är lika mycket värda. I Lindmans fall var denna princip ännu inte formellt stadfäst genom den allmänna rösträtten, men han förstod att utvecklingen mot demokrati var oundviklig.

I Kinberg Batras tid är allmän och lika rösträtt en självklarhet. Samtidigt som partierna efter valet 2014 på olika sätt försökt bemästra det parlamentariska läget på sätt som indirekt gör de röster som ligger till grund för vissa mandat i riksdagen mindre värda. Att alla partier inte kan göra anspråk på att utgöra del i en majoritet säger sig självt. Men här handlar det om något annat, nämligen att både Alliansen och det röd-gröna blocket systematiskt vägrat godta SD:s mandat som del i det majoritetsunderlag man trots allt är beroende av för att kunna säga sig ha egen majoritet.

Strategiska manövrer av detta slag är förstås ingen barnlek. Lindman lyckades, och förmådde genom sin samlade politiska gärning dessutom verka för en fredlig och demokratisk utveckling. Han bidrog även till att den samförståndsanda som präglat den fördemokratiska tiden hade kunnat leva vidare ännu in i våra dagar.

Hur lyckosam Kinberg Batra blir vet vi inte. Men vad vi vet är att hon – och Moderaterna – för närvarande har det svårt. Partiet försöker navigera i en situation som är väsensskild från den som rådde under Fredrik Reinfeldts ledning, där den grund han lade inte är avsedd för de samhällsproblem som nu upptar partiets uppmärksamhet. Det mest anmärkningsvärda är att det faktiskt fanns kritiska röster redan under Reinfeldts tid. Men de tystades – och lät sig tystas. Den självkritiska hållning partiet skulle ha behövt igår intar det först idag. Hur har Moderaterna, detta till synes hyperrationella parti, borgerlighetens oomstridde ledare, kunnat hamna här?

Det finns en drivkraft hos Moderaterna som präglar allt de gör och som förefaller överleva ideologiska skiftningar, och det är strävan efter ordning. Allt det som utmärker den moderata kulturen kan härledas till denna strävan: hierarkin, kravet på konsekvens, på korrekta procedurer och vikten av ansvarsutkrävande.

Nya Moderaterna må ha företrätt en sakpolitisk förändring, men ingalunda en kulturell. Ordningen fortsatte liksom tidigare att vara den vägledande principen. Vikten av korrekta procedurer, respekt för ledningens beslut och konsekvens betonas minst lika mycket av Nya Moderaterna som av de gamla.

Ordningstänkandet kan dock ta sig andra uttryck. Från att tidigare ha eftersträvat ideologisk konsekvens, övergick Nya Moderaterna till konsekvent pragmatism. Det mesta var förhandlingsbart. Det handlade om att ”lyssna in” människors behov. Förändringen byggde dels på en rationell kalkyl (väljarna ser oss som hjärtlösa teknokrater för välbeställda, vi måste förändra vårt uppträdande för att kunna vinna val), dels på en insikt om att vill man vara i regering måste man också vara medveten om den roll som ligger i detta, nämligen att inte vara ideologiskt konsekvent, utan mer pragmatisk. Åtminstone om man skall klara av att hålla ordning på sitt regeringsinnehav och inte hamna i den regeringsvillervalla tidigare borgerliga regeringar uppvisat.

Det var just den linjen Reinfeldt drev. Och även hos honom anar vi Lindmans ande. På många sätt återknöt Reinfeldt till de lindmanska principerna av samförstånd och kontinuitet. Han lämnade Carl Bildts systemskifte och enda väg, men bara för att slå in på en ny väg, pragmatismens väg, där han ville slå följe med folket ”vars förtroende jag bär”.

Det finns dock ett mycket viktigt undantag från den pragmatiska vägen, nämligen migrationsfrågan, och i anslutning till den förhållandet till SD. Här var Reinfeldt principfast som en bergvägg.

Att det finns olika meningar i ett parti är naturligt. Så är det också i Moderaterna, även om det märks anmärkningsvärt litet. Det fanns också motröster till Reinfeldts enda väg på migrationsområdet redan under hans styre. Det mest kända exemplet är migrationsminister Tobias Billström (som också ledde en arbetsgrupp som tog fram förslag till ny integrationspolitik), som förordade en diskussion om migrationens omfattning. Hans statsminister förklarade dock att migrationens omfattning inte bestäms i Sverige utan av förhållanden i omvärlden, och han avfärdade därmed frågan om ”volymer”. Liksom Billström. Och dem som höll med honom. Och eftersom Moderaterna är ett parti där man lyder sin ledare (eller avsätter vederbörande) så var diskussionen därmed avslutad. Och ordningen återställd.

Styrkan i denna lydnadskultur ligger i att så länge ledaren gör kloka bedömningar så tjänar gruppen på att medlemmarna lyder. Svagheten består givetvis i att ledare tenderar att vara människor. Sådana begår ibland misstag. I detta fall är en betydande del av partiet överens om att Reinfeldts omdöme i denna fråga brast. Några ansåg det alltså även under Reinfeldt, men internkritiken trycktes ned.

Moderaterna eftersträvar alltså ordning. En sak som komplicerar denna strävan är det dubbla idéarvet – konservatism och liberalism. Kombinationen är förvisso inte omöjlig att leva med – den moderata humlan flyger bevisligen trots tyngden – men det krånglar till ordningen en smula. Att det är liberalt att vara kluven är något som Liberalerna kan yttra med djup tillfredsställelse, men knappast något en moderat njuter av att uttala, ens i sina mest liberala stunder.

I och med att dessa vidsträckta ideologier dessutom omfattar många samhällsområden blir de flerdimensionella på ett sätt som gör att partiet i en och samma stund kan vara liberalt i vissa delar och konservativt i andra. Även hos två av partiets mest framgångsrika ledare ser vi hur den ideologiska identiteten skiftar beroende på område: Gösta Bohman och nämnde Reinfeldt.

Bohman har mer än någon annan moderatledare kommit att förkroppsliga det liberala arvet. I synen på marknadsekonomin var han tydligt liberal. Samtidigt var han mer konservativ – och kulturkonservativ – än vad eftermälet alltid gör gällande. Om till exempel staten och väsentliga medborgarintressen hotades, kunde det finnas skäl till frihetsinskränkningar, ansåg Bohman. Detta synsätt avspeglas även i den betydelse han tillmätte ett starkt försvar.

Med Fredrik Reinfeldt förhåller det sig delvis tvärtom. Utan att förringa Reinfeldts marknadsliberalism, uppvisade han på ett avgörande ekonomiskt område som arbetsmarknaden konservativa drag. Den svenska modellen har tjänat oss väl blev en återkommande talepunkt under hans partiledning. Han intog en mer uttalat positiv syn på den svenska välfärdsstaten än tidigare moderatledare och framhöll den som en viktig del i det svenska arv han ansåg sig ha att förvalta.

Reinfeldt talade ofta om att det inte är genom systemskiften man bäst åstadkommer politisk förändring, utan genom att förändra med utgångspunkt i de förhållanden som vuxit fram under lång tid. I ett land präglat av socialdemokrati innebär detta att högerns sakpolitik får röra sig mot mitten, men då alltså av konservativa skäl, inte som uttryck för vänstervridning.

Hur man ideologiskt skall kategorisera den nya moderatledningens avfärdande av Försvarsmakten som ett särintresse och de nedskärningar som följde av detta synsätt är inte självklart, men det är en form av ekonomistiskt tänkande som i alla fall inte är i samklang med klassisk konservatism.

Och Reinfeldts nya moderater följde lojalt hans väg, för folket och allmänintresset, vilket också avspeglas i Göteborgs universitets Riksdagsundersökningar. På 1980-talet var den allmänna moderatmeningen att det var ett dåligt förslag att minska försvarsanslagen, medan det 2006 för första gången var mindre än 60 procent av riksdagsledamöterna som ansåg att det var ett dåligt förslag att dra ned försvaret. Då hade Försvarsmakten ändå gjort kraftiga nedskärningar. Den offentliga sektorn visar en omvänd kurva – den blev mer populär under Nya Moderaterna. Reinfeldts försvar av välfärdsstaten anammades.

I vissa frågor var Reinfeldt dock kategoriskt liberal. Om Bohman var kulturkonservativ så var Reinfeldt kulturliberal. Det yttrade sig i hans uppfattning i så kallade livsstilsfrågor. Och, förstås, på migrationsområdet. Istället för att (i konservativ anda) lyfta fram frågor om säkerhet och nationens intressen, betonade han i liberal anda Sverige som ett öppet land, som välkomnar flyktingar, och där huvudsaken är individens rättigheter, oberoende av nationalitet.

Den i övrigt så försiktige och pragmatiske Reinfeldt, vars mål var kontinuitet och stilla framåtskridande, valde alltså liberal principfasthet på ett område vars utveckling påverkar det svenska samhället i grunden. Och nu försöker partiet alltså övertyga väljarna om att den förr så hyllade Reinfeldts liberalism på detta område bara var en parentes. Att inriktningen nu är konservativ, med fokus riktat mot Sveriges nationella intressen, inte rörlighet över gränserna.

Den så kallade GAL TAN-skalan (Green-Alternative-Libertarian kontra Traditional-Authoritarian-Nationalist) är illustrativ i detta avseende eftersom den till stor del kan sägas motsvara spänningen mellan liberalism och konservatism i förhållande till en i vid mening kulturell dimension. Nya Moderaterna under Reinfeldt stod för värderingar som på många sätt lutade åt den frihetliga GAL-polen, ett intryck som förstärktes när man valde att omfamna Miljöpartiet i migrationspolitiken. Nu försöker Moderaterna istället få svenska väljare att förstå att partiet i själva verket befinner sig närmare den motsatta polen.

I skenet av sitt historiska arv skulle Moderaterna kunna hävda denna position med betydande trovärdighet. Den typ av konservatism som till exempel Bohman företrädde skulle inte ha svårt att härbärgera många av de värden som är förknippade med TAN, då positionen har mycket gemensamt med klassisk konservatism.

Men i och med att den motsatta placeringen var vad som länge förordades av Nya Moderaterna försvåras manövern. Att Reinfeldt dessutom framförde denna hållning med all den principfasta konsekvens som den moderata partikulturen rymmer gör det inte lättare.

Inte nog med det, Nya Moderaterna under Reinfeldts ledning var till stor del upptagna av att aktivt distansera sig från den typ av konservatism som TAN-polen står för. Ned på pärlhalsbandsnivå, enligt Per Schlingmanns tydliga instruktioner. Lika mycket som att distansera sig från höger och uppfattas som ett gångbart alternativ för fler mittenväljare framstår den nymoderata strategin som ett sätt att distansera sig från konservatismen. Därigenom kunde partiet slå två flugor i en smäll – markera distans till bilden av Moderaterna som ett parti för de besuttna och markera avståndet till SD.

Mot bakgrund av att uppslutningen bakom Reinfeldts linje var så stark är det inte märkligt att partiet för närvarande har vissa trovärdighetsproblem när det nu försöker profilera sig som konservativt på migrationsområdet: ”Varför skall vi lita på er nu”, är den givna frågan. ”Ni höll ju med Reinfeldt – och nu tvärvänder ni!” På detta skulle en moderat kunna svara: ”Vi höll kanske inte alltid med Fredrik, men vi sade inte emot honom. Det är en stark norm i vårt parti att inte säga emot ledaren. Lojalitet med ledningen är nödvändigt för att bringa ordning i en värld av oordning. Fredrik var dessutom en av de mest framgångsrika ledare vi haft. Vilka vore vi att säga emot honom?” Det vore ett svar som skulle räta ut vissa frågetecken. Men det är svårt att framföra i offentligheten.

Moderaterna beskrivs inte sällan som toppstyrt. Mot bakgrund av den lydnadsnorm som präglar gruppen är det inte märkligt. Men toppstyrning är egentligen ett missvisande begrepp. Den grundläggande mekanismen är i stället strävan efter ordning. Ett politiskt parti är en rörig tillställning och behöver struktur för att fungera som kollektiv. Den struktur Moderaterna valt är den strängt hierarkiska. Ledaren (eller ledningen, ibland mer än en person) tillmäts en stark ställning och kan sägas förkroppsliga gruppen som helhet. Den moderat som lyder sin ledare lyder i själva verket gruppen. I detta ligger ledarens stora kraft – och bräcklighet. För om ledaren inte längre anses kunna företräda gruppen så måste han avsättas. Att det finns en korrekt ordning för ansvarsutkrävande är därför mycket viktigt. Och för att kunna utkräva ansvar måste man också veta vem ledaren är, annars faller ordningen.

Möjligen är det mot bakgrund av Moderaternas behov av ordning som vi kan förstå skeendet i Moderaterna de senaste månaderna, där ledande moderater har tagit tydligast möjliga avstånd från det Reinfeldt värdesatte högst. Hos många moderater finns en bitterhet, en känsla av ett svek – att de alla lydigt följde honom utan att bråka och att han nu inte ens kan erkänna att han hade fel.

I och med att Reinfeldt själv på valnatten 2014 direkt grep initiativet och meddelade sin förestående avgång, gjorde han det omöjligt för den grupp han ledde att avsätta honom. Han avsatte sig ju själv. Det vi nu ser kan beskrivas som en sorts kompensation för det, ett ansvarsutkrävande ex post, inte i formell mening, men i moralisk.

Och även om skulden för dagens problem mellan raderna läggs på Reinfeldt som person, så var han som moderat ledare mer än något annat en bärare av partiets vilja. Hans skuld blir därmed partiets skuld. I den meningen är det inte Reinfeldt som skapat dagens situation, utan Moderaterna själva.

Oavsett skuldfrågan, vidräkningen med Reinfeldts politik sätter sin prägel på eftermälet och överskuggar de stora framgångar för sitt parti han ändå rönte. Men det framstår som osannolikt att han någonsin kommer att kunna framstå som den moderne amiral Lindman han annars skulle ha kunnat bli.

Om Kinberg Batra i framtiden kommer att ses som en strateg i paritet med Lindman förefaller i skrivande stund även det osäkert. Opinionsmätningarna har när detta skrivs inte gått Kinberg Batras väg. Å andra sidan utmärks opinioner av att de skiftar. Den jordnäre amiral Lindman skulle nog ha rått henne att inte snegla för mycket på dagliga opinionsmätningar. Det är så lätt att tappa kursen då, för den som skall segla.

Katarina Barrling är docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mest lästa just nu

1) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

2) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

3) Väldet och våldet av Carl Rudbeck

4) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

5) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vad är högre utbildning? av Lars Haikola

2) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

3) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

4) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...