VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Efter förändringen

Av Stig-Björn Ljunggren

Moderaterna började som bromsklots men förvandlades så småningom till att driva på förändringar. Nu har inställningen blivit oklar.

I grannskapet har vi en stolpe från den tid när Uppsala fortfarande hade spårvagnar. Trots att dessa avvecklades på 1950-talet står stolpen kvar och påminner oss inte bara om en annan tid – utan också om alla som håller fast vid sina ambitioner, trots att omvärldsförändringarna varit dramatiska. Ett fenomen som kallats ”stolpefiering” och kan drabba såväl personer som organisationer.

Jag hörde uttrycket första gången som beteckning på de Vietnamaktivister som fortsatte att sälja FNL-Bulletinen utanför Systembolaget trots att vietnameserna segrat och kastat ut USA-imperialisterna. Men termen går att använda på de flesta sammanslutningar. Exempelvis Moderata samlingspartiet.

Inom Moderaterna har det alltid funnits en spänning mellan en ståndaktig och flexibel hållning, mellan dem som föredragit att vara stolpierad och dem som definierat sig som föränderliga. Inte sällan har partiföreträdare kunna växla mellan dessa möjligheter.

Risken att antingen betraktas som en ”dumhöger” utan relevans för sin samtid, eller ”döhökar” som dessa kallades i partiet på 40-talet, har alltid fått vägas mot att alltför lättvindigt ge med sig för tidsandan. Den som vill vara allt för alla kommer att bli inget för någon, har det varnats.

Moderaterna bildades i själva verket med denna ambiguitet som grund. Det brukar vara gängse att beskriva bildandet så, att några surmulna män samlades i oktober 1904 på Restaurang Runan i Stockolm för att bilda Allmänna valmansförbundet, sedermera Högerpartiet (1934) och från 1969 Moderata samlingspartiet.

Deras enda gemensamma nämnare var ”att allvarligt motsätta sig de socialistiska och radikala strävanden, som gå i strid emot samhällets väl”. Och frågan om allmän rösträtt kunde de inte ta ställning till, utan nöjde sig med att efterlysa ”en sådan lösning på rösträttsfrågan, att därigenom betryggas alla samhällsklassers berättigade inflytande över riksdagen”.

Detta var en ”rävgrytsformulering” där såväl rösträttsmotståndare som kompromissvilliga kunde hitta en gynnsam tolkning.

Den drivande kraften bakom bildandet var Dick Östberg, en politisk entreprenör som också hade ett finger med i spelet när Svenska arbetsgivarorganisationen (nuvarande Svenskt Näringsliv) bildades några år tidigare. Och det säger en hel del om Moderaterna att knappast någon i partiet nuförtiden vet vem denne var, vilket förklaras av att Östbergs skapelse hade en rätt enkel och anspråkslös uppgift: Det gällde att till riksdagen få valda personer som ville bekämpa radikalismen. Det var mer ett nätverk, skapat av skräck för radikalismen, snarare än ett parti i gängse mening.

Men med tiden blev denna simpla motståndsgärning inte tillräcklig. Moderaterna började utveckla ett eget program, byggde ett modernt parti, först motvilligt, sedan med entusiasm. På trettiotalet hade det ”mjuka” nätverkspartiet omformats till ett ”hårt” parti, med ett detaljerat handlingsprogram för hur Sverige skulle utvecklas, och inte minst en (någorlunda) disciplinerad riksdagsgrupp. Och framförallt hade inte partiet bara accepterat parlamentarismen utan också omfamnat demokratins grundläggande principer.

När Moderaterna börjat anta formen av ett modernt parti – med ombudsmän, fasta stadgar, medlemsaktiviteter, programskrifter och egna tidningar – mejslades också ut en alternativ politisk linje till den dominerande socialdemokratiska visionen. Även Moderaterna kom att acceptera välfärdsstaten (åtminstone från och med 1946 års handlingsprogram), men strävade efter att utforma denna efter sin egen fason.

Kritiken mot Socialdemokraternas politik handlade givetvis om att de gjorde för mycket, för fort, utan rimlig finansiering, att de hade en alltför njugg inställning till företagen och framförallt höjde skatterna för mycket. Staten tog med den enda handen och gav med den andra. Då var det bättre att medborgarna själva – med politiskt stöd – fick använda sina egna slantar för att säkra sin välfärd.

Alternativet var således inte att säga nej till en välfärdsstat, utan att skapa en ordning som hjälpte och uppmuntrade till en egenförvärvad välfärd, som en intjänad rättighet, inte som en egenfinansierad allmosa från staten.

Det som så småningom kom att bli Moderaternas vision om en alternativ välfärdsstat centrerades kring ”ägardemokratin”. Tanken var att alla medborgare skulle hjälpas att äga något, framförallt en egen villa eller ett eget radhus, men också ha en slant på banken eller en bil.

Visionen om ett egnahemsägande folk hade sina rötter i övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. När människor flyttade in på bruket tog de med sig inte bara byalagets kollektivism – som lätt lät sig omvandlas till folkrörelser – utan också längtan efter en egen gård med jordplätt. Det var denna del av det kollektiva minnet som Moderaterna försökte bygga sin kontrautopi på, som ett slags omplacering av odalbonden till förorten, en omvandling av bondgården till villa, vovve och Volvo.

Men det egna huset var också en viktig motor i marknadsekonomin, en morot i människornas vilja att försörja sig själv och de sina genom självständigt arbete. Därmed kom liberalens betoning av människors närighet att kombineras med den accent den konservative lägger på familjen och den fasta punkten i tillvaron.

Och Moderaterna var inte ensamma om att gestalta sitt ideologiska ideal med ett hus – inte minst den socialdemokratiska folkhemstanken illustreras ofta med denna metafor. Men Moderaterna har mer än andra varit angeläget om att lyfta fram just kåken som ett alternativ till den övergödda sossestaten.

Huset som välfärdsprojekt ger en bra illustration på den moderata balansakten, mellan att vara en stolpe i tillvaron och att jaga på utvecklingen mot nya djärva mål.

Problemet med husets roll som stabilisator är att denna också kan fungera som en ovälkommen broms för människors dynamik. Om människor lagt ner sin själ i egnahemmet – och förvandlat den till familjens grundbult – blir också förändringsbenägenheten lägre. En flexibel marknadsekonomi kräver människor som är beredda att flytta på sig, snabbt och beslutsamt. Det kräver i sin tur fler hyreslägenheter eller låga trösklar för att byta bostad. Och därmed ökas risken för den rotlöshet som konservativa alltid kritiserat, eller till och med fruktat.

Här är socialdemokratens argument att om medborgarnas välfärd garanteras av staten kommer de också att vara mer villiga att låta sig omplaceras efter marknadens skiftningar. Välfärdssystemet garanterar dina inkomster, inte ditt nuvarande jobb. Det finns en HSB-lägenhet på den nya orten också. Samt skolorna där är lika som de ungarna får lämna.

Moderaterna bildades således 1904 för att förhindra att Sverige förtärdes av radikaler och socialister. Men muren föll och socialdemokratin gav upp sina socialistiska ambitioner. Därmed, kan vi säga, att partiets uppdrag egentligen upphörde.

Carl Bildt var den partiledare som fick hantera denna frågeställning. Han började i slutet av 1990-talet att skissa på det nya uppdraget. Vi har, sade han, lyckats med vår uppgift. Socialismen har skrotats. Kollektivismen har gradvis trängts undan av liberalismen. Inte bara i Sverige, utan i världen. Därmed övergår Moderaternas roll från att förhindra en dålig utveckling till att möjliggöra en god. Att vara den främsta bäraren av förnyelsen av Sverige. Att steg för steg prägla samhället av denna förändringsanda. Historien accelererar sin utveckling och då gäller det att hänga med. Moderaternas uppdrag var att röja väg för detta.

Carl Bildt noterade också att konflikten mellan förnyelse och bevarande skulle komma att klyva alla partier. Men att Moderaterna måste se till att hamna främst i förändringsledet. Dock verkar han själv inte ha tagit något tydligt initiativ för att verkställa denna insikt. Det uppdraget hamnade istället hos Bo Lundgren – som krattade manegen för generationen Fredrik Reinfeldt. Och därmed ”de nya moderaterna”.

Att Moderaterna utropade sig till segrare i konflikten med socialismen och socialdemokratin fick också en annan konsekvens, nämligen att det gick att lite mer avslappnat se vad som egentligen legat bakom den socialdemokratiska hegemonin.

Moderaterna upptäckte att det Socialdemokraterna redan på 1920-talet började lämpa den marxistiska retoriken över bord och istället kapslade in sin socialistiska övertygelse i den nationella berättelsen som svenska folkets ödesgemenskap, läs ”folkhemmet”, ett begrepp som ursprungligen gjordes politiskt pregnant av unghögerns Rudolf Kjellén.

Per Albin Hansson lyckades, enligt detta sätt att se saken, flyga in sin socialistiska samhällsomdaning under radarn genom dimridåer av folklighet, nationalism och andra mer eller mindre genuint borgerliga markörer. Folkhemstanken var en triangulering som hette duga. Per Albin bakade samman en ny ståndpunkt baserad på socialdemokratisk kritik mot klassamhället och krav på sociala reformer med värnet om nationen och det svenska folket.

Det fungerade bra. Nu försökte sig Moderaterna på en liknande triangulering. Den moderata förkunnelsen om välsignelsen av sänkta skatter, bättre villkor för näringslivet och avregleringar bäddades in i spetsformuleringar om utanförskapets elände, behovet av att få fler i jobb och att det ska löna sig att arbeta.

Och om den socialdemokratiska strategin under Per Albin Hansson hade gått från statssocialism till funktionssocialism – att gradvis upphäva den privata äganderättens betydelse genom att låta kapitalismen sakta vallas in under politikens domäner – var Moderaternas variant ”funktionskapitalism”.

Det innebar att offentlig sektor inte skulle minskas, utan gradvis smälta samman med näringslivet. Offentlig och privat samverkan skulle göra susen. Det välfärdsindustriella komplexet skulle fortsätta att vara en statlig och kommunal angelägenhet – verkställd av privata aktörer.

Av allt att döma lyckades denna strategi rätt väl. Men om ”de nya moderaterna” baserades på en tro på en accelererande samhällsutveckling där förnyelsens krafter har övertaget, befinner vi oss nu i en situation där förändringskritiker, traditionalister och reaktionärer gjort sig starkare.

Utifrån denna överblick av Moderaternas historia, vad kan vi säga om framtiden?

Svaret beror på vad partiet identifierar som vår tids viktigaste stridslinje. Vilken är samhällets huvudmotsättning?

Kamp mot socialismen!

Den första tolkningen är att striden är evig, det handlar om att bekämpa socialismen. Bakom allt som Socialdemokraterna företar sig, antingen de är i regeringsställning eller opposition, syftar till att avskaffa kapitalism, marknadsekonomi och i förlängningen demokrati.

Ur detta perspektiv är det just nu stor fara att socialdemokratin återinför någon slags löntagarfondssocialism genom inskränkningar i vinstmöjligheterna för företag i offentlig sektor. Situationens allvar kräver därför extraordinära insatser för att förhindra katastrofen, kanske till och med icke-ortodoxa koalitioner med Sverigedemokraterna.

Socialdemokrater (och kommunister, vänsterpartister, gröna khmerer, tokfeminister, kulturmarxister samt andra diktaturkramare) försöker omstörta samhället och skapa en socialistisk tvångsmakt. Och i den kampen är högern den avgörande och mest pålitliga kraften.

Detta är tongångar som vi ofta kan höra från Moderata ungdomsförbundet, men som också passar väl för alla ”gamla moderater” och andra som tycker att Moderaterna här och nu ska greppa regeringsmakten innan det är för sent att rädda Sverige. Dessa krafter möts dessutom med viss entusiasm från motståndarna – Socialdemokraterna behöver ett ”högerspöke” att mobilisera de egna med. Aktivister i bägge partier ger på så sätt varandra syre och förstärker varandras nidbilder.

Kamp för dugligheten!

Den andra tolkningen är att huvudmotsättningen går mellan skickliga och oskickliga regeringar. Moderaternas uppdrag blir då att samla de bästa av partier runt sig för att skapa ett tydligt alternativ till socialdemokratins regeringsinnehav. Påvisa att de är bättre på att regera, tillgodose att försvarsmakten får de resurser som behövs för att kunna möta ryssen, få fram fler poliser och motverka produktionshämmande regleringar och skatter.

Här blir en samlad borgerlighet viktigare än den egna politiska profilen. Huvudmotsättningen går mellan gott och dåligt politiskt handlag.

Det verkar vara i denna fåra som den nuvarande partiledningen med Anna Kinberg Batra i ledningen strävar. Med parlamentariska käftsmällar mot de rödgröna, som med tillkännagivanden i utskotten och ständiga mediala utspel försöker illustrera för väljarna att det efter nästa val finns ett tydligt alternativ till den nuvarande rödgröna ministären.

Detta är en strategi som dessutom passar mycket bra för ett oppositionsparti. Ju mer troligt det är att något regeringsansvar inte är aktuellt efter nästa val, desto mer frestar oppositionismens enkla budskap. Regeringen gör fel! Och om de undantagsvis skulle göra något bra så är det för sent, eller för lite, eller för mycket.

Kamp för det öppna samhället!

Den tredje tolkningen av huvudmotsättningen i samhället ser den som en kamp mellan det nya och det gamla. Moderaternas uppdrag är att leda förnyelsen och förändringens krafter – och bekämpa de traditionalistiska och reaktionära, vare sig de är höger eller vänster.

Ytterst handlar detta uppdrag om att försvara det öppna samhällets toleranta liberala principer mot auktoritära krafter. Det är en kamp mellan utvecklingens vänner och fiender – och i försvaret av demokrati och marknadsekonomi kan behövas nya koalitioner. Hotet behöver inte vara en diktatur från vänster eller höger, utan kanske ser vi nu en sammansmältning av dessa ytterligheter till något nytt slags hel- eller halvtotalitär bastard.

Det är en sådan tankegång som Olof Ehrenkrona för en tid sedan snuddade vid när han i en Expressenintervju hävdade att Moderaterna nu står inför sitt ”1968”. Precis som Socialdemokraterna då tvingades erkänna färg, måste Moderaterna ta ställning till hur de ska förhålla sig inför populismens framgångar.

En sådan tolkning av verkligheten ger förstås utrymme för ett mer radikalt politiskt entreprenörskap från Moderaternas sida av den typ som manifesterades i ”de nya moderaterna”.

Dessa tre alternativ går givetvis att kombinera. Det är antagligen den blandningen som Anna Kinberg Batra just nu experimenterar med. Partiledares uppdrag är att få olika fraktioner och verklighetstolkningar att fungera tillsammans. Antingen kan det, i värsta fall, handla om att får dem att verka parallellt, eller i bästa fall, fusionera till en gemensam hållning.

Frågan är om Moderaterna ska vara en tydlig stolpe i det politiska landskapet, med risk för att bli obsolet, eller om uppdraget är att förflytta sig, och utsätta sig för faran att förvandlas till en diffus ideologisk gas.

Stig-Björn Ljunggren är socialdemokratisk debattör. 1992 blev han fil dr på en avhandling i statsvetenskap om Moderaternas programutveckling, Folkhemskapitalismen. Moderaternas programutveckling, Folkhemskapitalismen.

Mest lästa just nu

1) Förödande flathet av PJ Anders Linder

2) Socialism som evangelium av Annika Borg

3) En identitetskris av Tommy Möller

4) "Arabiska är sexigt i Israel nu" av Paulina Neuding

5) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Socialism som evangelium av Annika Borg

2) En identitetskris av Tommy Möller

3) Normlöshet som fattigdomsfälla av Joel Halldorf

4) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

5) Förödande flathet av PJ Anders Linder

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...