VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Bortsopade från litteraturhistorien

Av Tommy Olofsson

Peter Lutherssons nya bok Erfarenhetsunderskott beskriver svenska reseskildringar från 1800-talet. Här finns ett stoff som ingen förut har beaktat och som ger forskarna något rejält att bita i.

Peter Luthersson disputerade på en avhandling om den litterära modernismen, Modernism och individualitet (1986). Den är originell genom att den vänder sig emot praktiskt taget all tidigare svensk modernismforskning. Med utgångspunkt från Baudelaire följer Luthersson modernismens förgreningar fram till de ismer som blossade upp efter första världskriget. Den metod han tillgriper är idéhistorisk. Vad han intresserar sig för att blottlägga är inte texternas nymodiga stilgrepp utan deras innehåll och ideologiska implikationer.

Vad han kommer fram till är, något hårdraget, att de kontinentala modernisterna revolterar mot det borgerliga samhället genom att endera bli fascister eller kommunister. Av futuristerna blev Marinetti och hans anhang fascister, medan Majakovskij blev glödande kommunist. Rörande en annan av de moderna ismerna, surrealismen, vet vi hur skoningslös rörelsens ledare André Breton kunde vara när han i renlärig stalinistisk anda gjorde sina utrensningar.

Den internationellt inriktade avhandlingen gavs omsider en svensk pendang i Svensk litterär modernism (2002), där Luthersson på ett för vårt inhemska forskarsamhälle ganska provocerande sätt skriver om den litterära modernismens svenska historia. Det är omtumlande läsning. Lutherssons böjningsmönster, att se till innehåll och ideologi snarare än till form och stil, gör att vi inser att tidigare inhemsk modernismforskning har större brister än de flesta av oss trodde.

Nu har Luthersson skrivit två nya böcker, i vilka han ställer internationellt mot svenskt. Denna gång är hans tema den europeiska kolonialismen sådan denna speglas i litteraturen. I den första volymen, Förlorare (2014), skriver han om en rad diktare som i hans ögon förhastat har kastats på sophögen därför att de på olika sätt har kommit att förknippas med västerländsk kolonialism och utsugning av tredje världens fattiga. Det är författare som exempelvis Rudyard Kipling, Robert Louis Stevenson, Joseph Conrad, Pierre Loti, Antoine de Saint-Exupéry, Herman Melville, Mark Twain och Karen Blixen. Dessa och ungefär lika många författare därtill är enligt Luthersson förmedlare av vad han kallar ”1800-talets etos”. Att de är ”förlorare” beror på att de förknippas med en världsbild som anses vara överspelad, men när Luthersson synar dessa författare i sömmarna finner han att deras erfarenheter alls inte är så lätta att avfärda som vissa av vår egen tids ”postkoloniala studier” låter påskina.

Han lyckas belägga att dessa författare med öppet sinne och utan ideologiska avsikter oftast helt enkelt återger vad de själva har sett med egna ögon. Några av dessa skrivande vittnen skildrar verkligen kolonisatörernas övergrepp, men vad som har lett till att de har mönstrats ut som överspelade är att de inte heller har blundat för motbjudande seder och bruk bland de koloniserade folken.

Lutherssons nya bok Erfarenhetsunderskott (Bladh by Bladh) är en uppföljare till Förlorare. Här gör författaren en rad nedslag i svensk litteratur som vi annars sällan eller aldrig hör talas om. Han redovisar läsning av reseskildringar, memoarer och dagböcker skrivna av svenska författare som numera är bortsopade från litteraturhistorien. Det är fråga om författare som har rest i Afrika, Asien och Sydamerika och som verkligen har erfarit något av världen. Några av dem var missionärer, andra var yrkesmilitärer, språkforskare, bildkonstnärer eller helt enkelt äventyrare. Det är författare som heter E V Sjöblom, Egron Lundgren, Carl Johan Andersson, Axel Svinhufvud, Peter Möller, Georg Pagels och K J Pettersson.

Alla är besjälade av en ambition att sprida kristendom och västerländsk civilisation till människor som de uppfattar som primitiva. Några är cyniska, andra beredda till stor inlevelse. De reagerar emot kolonialherrars övergrepp, men de vänder sig även emot de övergrepp som infödingarna utsätter varandra för. En av dem träffar i Kongo en stamhövding, som, då han får beröm för att han har så många hustrur, belåtet klappar sig på magen och säger att han har haft ännu fler men ätit upp nio av dem. Att kannibalismen var utbredd i södra Afrika ges det många övertygande belägg för, liksom för att kvinnor i Indien, Afrika och i vissa arabiska länder inte behandlades bättre än får eller getter.

Att sprida civilisation till dessa barbarer må ha varit ett sekundärt mål för de europeiska kolonisatörerna, men ändå var det många som reste ut med goda föresatser om att sprida kännedom inte bara om kristendomen utan också om västerländska föreställningar om människovärde. De blev förfärade av vad de fick se och skildrar himlaskriande missförhållanden. Några av dem framstår som motbjudande rasister, andra som godhjärtade idealister som gläds åt de små framsteg de tycker sig se omkring sig. Det är detta dubbla perspektiv som intresserar Luthersson. Vittnen som redogör för kolonialistisk råhet väjer han inte för att redovisa, men han är alltså också noga med att framhålla skildringar som tyder på att västerlänningarnas närvaro också förde något gott med sig och att i varje fall missionärerna ibland lyckades förmedla en föreställning om vad människovärde kan anses vara.

Själv avstår Luthersson från att dra några slagordsmässiga slutsatser av sin dokumentation. Materialet han har samlat är svåröverskådligt. Författaren lämnar åt läsaren att själv bilda sig en uppfattning om det stoff han redovisar. I detta hänseende överskattar han ibland läsarens tålamod, kanske även förmåga. Visst är kritiken mot vår tids ofta ganska ytliga postkoloniala studier och alltför beredvilliga multikulturalism mycket tydlig när den här och var skymtar fram i syrliga ordvändningar. Men var står Luthersson själv? Han tycks inte ha något behov av att klargöra det. I första hand vill han visa att kolonialismen har gestaltats på ett mer mångfasetterat sätt än vad de flesta av vår samtids litteraturforskare har fått för sig, att det inte räcker med att ideologiskt brännmärka den ena eller den andra författaren, att världen och historien och litteraturen är mer motsägelsefulla.

Till skaran av svenska reseskildrare och memoarförfattare som inte led av ”erfarenhetsunderskott” utan hade varit vida omkring och gjort sig bekanta med världen utanför Sverige och Europa räknar Luthersson även några namnkunniga diktare. Sålunda uppmärksammar han Österlandsfararen Heidenstam, även Selma Lagerlöf som reste till Egypten och Israel. Från tidigt 1900-tal tar han upp Anders Österling som reste runt i Indien och Eric Hermelin som en tid var anställd där som brittisk legosoldat. Störst uppmärksamhet får dock Fredrika Bremer och Viktor Rydberg. Fredrika Bremer var den mest beresta av 1800-talets etablerade svenska författare, Viktor Rydberg en av de minst beresta.

Bremer fäste stora förhoppningar vid den civilisatoriska verkan som hon tillmätte kolonialismen och räknade alldeles särskilt med att den på sikt skulle kunna bidra till att förbättra de förtryckta kvinnornas villkor. Luthersson citerar flitigt ur hennes författarskap, som enligt hans mening är mer betydande än den självupptagne August Strindbergs, i varje fall från ett internationellt perspektiv. Bremer är en världsresenär med hunger efter verklighet och nya erfarenheter, medan Strindberg är just den typ av extremt självupptagen författare som gynnas av svensk litteraturhistorieskrivning och av vårt introverta kulturliv överhuvudtaget.

Luthersson leker i ett avsnitt med tanken att svensk mentalitet kom att förändras då vi 1809 förlorade vår östra rikshalva till Ryssland. Krigsnederlaget medförde att den forna stormakten Sverige kom att isolera sig alltmer från Europa och hela världen, att den förlorade sig i inåtvändhet och alltsedan dess har vurmat för en litteratur som gestaltar själsliga strider. Vad som har marginaliserats är sådan litteratur som öppnar sig för världen och för skeenden ute i det stora okända, detta farliga som vi svenskar efter 1809 förhåller oss neutralt avvaktande till, eftersom det ju inte längre direkt verkar angå oss.

Det må vara hur som helst med den saken, men klart är att Peter Luthersson med sina två böcker om kolonialismen speglad i litteraturen återigen har sett till att litteraturvetare och andra intresserade får något rejält att bita i. Särskilt den nu aktuella svenska delen bör kunna bli en prövosten under många år framöver. Här finns ett stoff som ingen förut har beaktat, och detta visar sig vara betydligt mer sammansatt och komplicerat än de flesta av oss hade kunnat ana.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

3) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

4) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

5) Den femte drottningen av Carina Burman

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...