VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Republikens och Ciceros fall

Av Martina Björk

Ciceros brev, som nu har kommit i översättning, ger en unik inblick i den dramatik som föregick den romerska republikens undergång.

Monarki, aristokrati och demokrati. Dessa tre statsskick är behäftade med brister som gör att de tenderar att urarta i praktiken. Monarki förvandlas till tyranni, aristokrati blir oligarki och demokrati övergår i anarki. Detta menar Marcus Tullius Cicero (106–43 f Kr) i sin politisk-filosofiska skrift De Re Publica. Hur skapar man då en styrelseform som är stabil och inte slutar med envåldsmakt eller pöbelvälde? Cicero har svaret: genom att kombinera de tre. Just så har hans idealstat, den romerska republiken, inrättats.

När Cicero skriver sin bok har Rom varit republik i fyrahundrafemtio år. Men redan inom loppet av några år kommer den framstående statsmannen, filosofen, advokaten, retorikern och republikens ivrigaste försvarare att bli vittne till – och offer för – republikens fall.

Under författandet av De Re Publica, hösten 54 f Kr, får Cicero ett brev från sin bror Quintus, som befinner sig i Gallien och strider för Caesar. Quintus frågar hur arbetet framskrider samt ber honom att skriva en dikt om Caesars framgångar i Gallien och Britannien. Brevet finns inte kvar, men det gör Ciceros svar, ett av de drygt niohundra brev i Ciceros samling som bevarats åt eftervärlden. Det är också ett av sjuttiotvå brev som nu har fått ny svensk språkdräkt genom grecisten Eric Cullheds försorg i När allt gick under: brev från den romerska republikens sista år (Natur & Kultur).

”Jag lider vid tanken på att vi saknar en republik och ett rättssystem”, skriver Cicero i sitt svar till brodern. Han iakttar ett moraliskt förfall, fjärran från de höga ideal som präglade äldre generationers romare. I De Re Publica representeras dessa ideal av bland andra fältherren Publius Cornelius Scipio Africanus (cirka 235–183 f Kr), som i dialogen med andra dåtida personligheter fungerar som språkrör för Ciceros idéer.

Ännu fruktar Cicero inte Caesar. Tvärtom går Cicero sin bror till mötes och diktar ett hyllningsepos (tyvärr förkommet), som färdigställs senare samma år. Men det är Caesars politiske partner, Pompejus, som är Ciceros verklige hjälte, ”republikens främste man”. Några år tidigare hade han hjälpt Cicero tillbaka till Rom från en landsflykt. För detta stod Cicero i livslång tacksamhetsskuld.

Samma höst, 54 f Kr, knakar alliansen mellan Caesar och Pompejus i fogarna och kommer att upphöra helt några år senare, när senaten med Pompejus i spetsen avslår Caesars krav om att få söka konsulat efter sitt ståthållarskap och samtidigt behålla sin armé. Caesar svarar i januari 49 f Kr med att marschera med sin här mot Rom och förklara krig mot staten.

Pompejus flyr Rom. Cicero tar sin tillflykt till en av sina lantgårdar. De faror som Cicero beskrev i De Re Publica har blivit skrämmande aktuella i hans egen älskade republik. I Caesar ser han nu en tyrann. Hur bör han själv agera i detta läge? I ett brev ,daterat den 12 mars 49 f Kr, till trogne vännen Atticus uttrycker han sin villrådighet:

Bör man stanna i sitt hemland om det hamnat i händerna på en tyrann? Bör man sträva efter att störta tyrannen med alla medel som står till hands, även om man därmed riskerar statens hela överlevnad? Bör man frukta att han som störtar tyrannen själv tar över samma roll? Bör man försöka bistå sitt hemland med list och ord snarare än med krig? Bör den sanne politikern dra sig tillbaka och vila medan hemlandet styrs av en tyrann, eller bör han alltid riskera allt för frihetens skull? Är det rätt att starta krig mot ens eget land och belägra det om det styrs av en tyrann? Bör man kämpa på de bästas sida trots att man anser att tyrannen inte bör störtas med våld? Bör man utsätta sig för sina välgörares och vänners risker i politiska angelägenheter, även om man inte håller med dem på det stora hela? En man som tjänat sitt hemland på ett storslaget sätt och därmed lidit oersättliga förluster och vunnit bittra fiender – måste han frivilligt riskera allt för sitt hemlands skull eller får han nu äntligen tänka på sig själv och sin familj, och överlämna politiskt motstånd till dem som har krafter kvar?

För Cicero innebär Caesars maktkupp inte bara sorg över en förlorad värld. Han hamnar också i lojalitetskonflikter gentemot såväl Pompejus som den egna familjen: brodern Quintus är trofast sin härförare och svärsonen Dolabella är Caesaranhängare. Cicero är medveten om att de personliga ställningstaganden han gör kan få ödesdigra konsekvenser. Tack vare breven vet vi att Caesar sökte upp honom personligen på hans gård för att försöka vinna över honom på sin sida. Många var de som ansåg att det gällde att satsa på rätt häst, även om det innebar att man svek sina ideal. En av dem var Ciceros vän Marcus Caelius, som hade beslutat sig för att bli caesarian och också försöker övertala Cicero därtill. Varför hålla fast vid den flyende Pompejus, frågar han. Cicero svarar honom:

Skulle jag överge den sida som är på väg att resa sig, och gå över till den som håller på att falla (om den inte redan gjort det)? Besitter jag så lite ståndaktighet att jag skulle kasta all tacksamhet jag vunnit från en man som blomstrar mer än andra i framgång? Skulle jag överge mig själv och göra vad jag från början och alltid undvikit: delta i inbördeskriget? […] Jag hade så gärna betalat med mitt privatlivs och min familjs undergång, eller med den personliga katastrof som du uppmanar mig att undvika, om jag bara hade kunnat rädda republiken.

Av breven att döma kände Cicero inte till sammansvärjningen mot Caesar men prisar Caesarmördarna, med Brutus i spetsen, när dådet är utfört. ”Inget har hittills skänkt mig någon glädje förutom den femtonde mars”, skriver han till Atticus.

Under de stormiga åren är Cicero politiskt inaktiv och finner tröst i att läsa och skriva. Men plötsligt ger han sig in i politiken igen. Cicero nämner till och med ett datum för denna omvändelse, den 20 december 44 f Kr: ”Från den dagen har jag aldrig upphört att verka för republiken, inte bara i tanke utan även i handling.” I samma brev berättar han om sin tilltro till ”pojken Caesar”, Julius Caesars adoptivson, den unga förmågan Octavius (sedermera Octavianus och kejsar Augustus). Den undergångsstämning som har präglat Ciceros brev genom åren är som bortblåst, nu blåser istället optimismens vindar. Han ser det som sin uppgift att göra vad han kan för att rädda republiken. Om sitt förnyade politiska engagemang skriver han till senatorn Lucius Munatius Plancus, som av Caesar utsetts till konsul för år 42 f Kr:

Mitt största bekymmer är inte mitt eget liv. Jag är nöjd och belåten, vad gäller den ålder jag uppnått, de dåd jag uträttat eller den ära jag vunnit (om det nu spelar någon roll). Men mitt fosterland oroar mig, och inte minst tanken på ditt konsulat, käre Plancus. Det är så fjärran och allt jag kan göra är att hoppas (snarare än förvänta mig) att jag fortfarande är vid liv när den tiden kommer för republiken. För vad kan man förvänta sig i en republik där allt lyder under en besinningslös och självsvåldig människas väpnade styrkor? Där varken senaten eller folket har någon makt, där inga lagar finns, inga rättssalar, inte ens någon skugga eller något spår av ett samhälle?

Den besinningslösa och självsvåldiga människa som Cicero talar om är konsuln för år 44 f Kr, Marcus Antonius, sonson till den Marcus Antonius som hölls högt av Cicero och som har en betydande roll i en av hans fiktiva dialoger, De Oratore (55 f Kr). Mot den yngre och degenererade upplagan av släkten Antonius håller Cicero fjorton polemiska tal (”de filippiska talen”), i syfte att förklara honom som fiende till staten.

Ciceros brev ger en unik inblick i den dramatik som föregick republikens undergång, men utgör också ett rent personligt dokument som beskriver våndan av att ta ställning i frågor som avgör framtiden för det egna landet, den egna familjen och det egna livet. Hösten 43 f Kr skrivs det sista brevet. Cicero har förlorat kampanjen mot Marcus Antonius och placeras högt upp på den dödslista som Antonius upprättar med sin nye kompanjon, Octavianus. Halvtannat år efter överfallet på Caesar mördas Cicero av Marcus Antonius lakejer utanför sin lantgård. Sexton år senare utser den romerska republiken sin första kejsare – eller tyrann, som Cicero skulle ha valt att kalla honom.

Mest lästa just nu

1) Vart har makten tagit vägen? av PJ Anders Linder

2) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

3) Okreativ förstörelse av Ivar Arpi

4) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

5) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...