VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Hård utövning av mjuk makt

Av Astrid Hedin

Auktoritära regimer världen över är sinsemellan olika på många sätt, men de förenas i sin aversion mot yttrandefrihet och externa synpunkter. Astrid Hedin studerar hur de samordnar sina insatser för att värja sig mot demokratisering.

De auktoritära regimerna blir allt djärvare i sina ansträngningar för att rulla tillbaka den globala demokratiseringsvåg som har sköljt fram över världen sedan det kalla krigets slut – det är den nya, bekymmersamma utveckling som ett femtontal forskare beskriver i antologin Authoritarianism Goes Global. Boken delar in eran efter det kalla krigets slut och fram till våra dagar i tre perioder. Under de första 15 åren slog alla demokratiindex rekord i fria val. Utvecklingen verkade gå framåt med stormsteg, mot öppna gränser som med tiden skulle släppa in frihetens vindar i världens alla länder. Från ett nordiskt perspektiv kan vi erinra oss erans optimism: Här i Sverige lades värnplikten i malpåse och Norge sålde helt enkelt sin topphemliga ubåtsbas Olavsvärn (som idag hyrs av ett ryskt företag kopplat till Gazprom). Så stark var tron på att demokratins tidsålder nu var här för att stanna.

Men redan runt mitten av 2000-talet hade bakslagen börjat, när de färgglada demokratiska revolutionerna i Georgien, Kirgizistan och Ukraina stötte på patrull från Ryssland. Vad hände? Antologins författare hävdar att världens auktoritära regimer, med Ryssland i spetsen, helt enkelt hade lärt sig läxan om hur demokratin sprids och att de hade bestämt sig för att hindra och vända förloppet.

Nu, under den tredje utvecklingsfasen efter det kalla kriget, har de auktoritära regimerna växlat över från defensiv till offensiv. Authoritarianism Goes Global sätter fokus på fem stora och (numera med ett undantag) välbärgade länder – ”The Big Five”: Kina, Ryssland, Iran, Saudiarabien och Venezuela är alla i färd med att öka sina internationella insatser och sitt samarbete med varandra. Tvärs över ideologiska skillnader finner de auktoritära regimerna en gemensam nämnare i sitt motstånd mot demokrati. Sedan boken kom ut har Venezuelas statsfinanser hamnat i djup kris, medan Rysslands utlandsinsatser däremot har vandrat allt högre upp på vår svenska debattagenda. Bedömare är bekymrade över försöken att underminera politiken i forna sovjetstater, manipulera informationsflödet i Sverige och Västeuropa och, nu senast, över försöken till inblandning i det amerikanska presidentvalet.

Här behandlar jag först boken Authoritarianism Goes Global och går sedan vidare till en prisad studie om auktoritära regimers styrkor och svagheter: Dictators and Their Secret Police. Statsvetaren Sheena Chestnut Greitens bok ställer militärdiktaturers blodiga, fysiska våld mot säkerhetspolisers ”mjuka” övervakning. Hennes studie av 1970- och 1980-talens USA-allierade regimer i Östasien visar att öppet våld är ineffektivt i längden jämfört med underrättelseverksamhet, kontroll och införlivande. Om militärdiktaturerna hade varit mer rationella – och inte så upptagna av interna maktstrider – borde de istället ha tagit Östtyskland som förebild och satsat på massövervakning och diskurskontroll, menar Greitens. Detta är intressant att ha i åtanke när vi studerar dagens auktoritära regimer.

De olika arenor som boken Authoritarianism Goes Global identifierar, där de auktoritära regimerna är på offensiven idag, är främst information och den globala folkopinionen – olika aspekter av det som kallas ”mjuk makt”. De auktoritära regimerna försöker motverka demokratiska normer och värderingar, oberoende valgranskning och civilsamhälle, och ett fritt internet. Som motkraft satsar man på desinformation och propaganda, och man försöker nästla sig in i demokratiernas politiska system. Man tävlar om människornas hjärtan och sinnen, deras verklighetsuppfattning och känsla för rättvisa. Som Peter Pomerantsev skriver i sitt antologikapitel om Kremls informationskrig gentemot väst: ”Vems berättelse som vinner har blivit viktigare än vem som är starkast militärt.”

Bokens olika forskare pekar alltså ut två nutida trender: Att de auktoritära regimerna använder nya verktyg för att vinna inflytande på global nivå och att de samverkar med, eller åtminstone inspireras av, varandra internationellt. Till detta kan man ställa ett par motfrågor. För det första: Hur nya är egentligen de ”nya” verktygen i de auktoritära regimernas verktygslådor? Var inte den internationella kampen om berättelsen, om hjärtan och sinnen, en tämligen central och kanske till och med avgörande komponent redan i det gamla kalla kriget?

Och för det andra: I vilken utsträckning samverkar faktiskt nutidens auktoritära regimer – ”The Big Five”, som boken fokuserar på? I antologins olika kapitel är det framförallt den centralasiatiska säkerhetsorganisationen Shanghai Cooperation Organisation (SCO) som återkommer. SCO samlar Ryssland, Kina och ett antal forna sovjetrepubliker. Efter det att boken kommit ut har även Indien och Pakistan skrivit på de första avtalen som ingår i fullt medlemskap, Afghanistan har lämnat in en formell ansökan och Kina har föreslagit att även Mongoliet ska bli medlem. Iran anmälde sitt intresse redan för nästan tio år sedan, och i oktober meddelade Rysslands FN-ambassadör att det inte längre finns några hinder för ett iranskt medlemskap i SCO.

Här ser vi alltså ett internationellt samarbete växa fram som, till skillnad från det internationella ramverk som skapades efter andra världskriget under Förenta nationernas paraply, inte har demokrati och mänskliga rättigheter som grundprinciper. Alex Vatanka beskriver hur Iran vänder sig till SCO och Kina dels för att köpa teknologi för att begränsa och kontrollera internet, dels även för att lära sig ”mjuka” tekniker avsedda för att man själv ska kunna forma diskurserna på nätet och därigenom hindra en ”kulturell invasion” från väst.

Ett kapitel om kontrollen av cyberrymden, av Ron Deibert, beskriver hur SCO utbildar medlemsländernas militär för att man ska kunna möta demokratiska uppror som har koordinerats via sociala medier. På den arabiska halvön spelar Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) en liknande roll. GCC, med Saudiarabien som tyngsta aktör, organiserar samarbete mellan medlemsstaternas säkerhetspolis, bland annat med att kontrollera och styra kommunikationerna på internet. Dessa nya mellanstatliga organisationer, som har grundats av auktoritära regimer, utgör de fora där de träffas och kan utbyta idéer om best practice.

Andra nyskapade, icke-liberala, internationella organisationer som avhandlas i boken är de två utvecklingsbankerna New Development Bank (NDB) och Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), som vill utgöra motvikter till de västdominerade Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). NDB grundades 2014 av de så kallade BRICS-länderna – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. AIIB instiftades på Kinas initiativ 2015 och har nu 57 medlemmar. På liknande vis använder till exempel Kina och Gulfstaterna bilateralt bistånd för att stödja och knyta till sig regimer som inte ifrågasätter deras auktoritära statsskick. Kina investerar i Afrika och Centralasien, och Gulfstaterna i Egypten, Bangladesh och Maldiverna. Och Venezuela använde länge sina oljemiljoner till att ge bistånd till olika vänligt sinnade länder i Sydamerika, men man har efter det att boken skrevs hamnat i svåra ekonomiska problem, delvis på grund av det fallande oljepriset. En gemensam nämnare är att de auktoritära regimerna inte använder biståndet främst för att sprida sina egna ideologier eller statsskick. När Kina investerar i Afrika är man neutral i förhållande till regimtypen, skriver Andrew Nathan. Snarare bygger man allianser för tolerans av icke-demokrati, som Javier Corrales uttrycker det i sitt kapitel om Venezuelas oljefinansierade biståndspolitik i Sydamerika.

Samtidigt är de auktoritära regimerna fortfarande aktiva inom de gamla, västdominerade internationella organisationerna. Exempelvis inom de olika globala fora som styr samarbetet om internet pågår sedan länge en dragkamp mellan demokratier och icke-demokratier. Länder som Kina, Iran, Ryssland och Saudiarabien vill låta nationella regeringar kontrollera internet. USA, England, Västeuropa och flera asiatiska demokratier vill ha det fritt. Och utvecklingsekonomier som Indien och Indonesien agerar vågmästare i frågorna om cyberfrihet. En liknande dynamik finns inom internationella organ såsom Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) och OECD:s organisation för valobservation (ODIHR). Inom UNHRC röstar de auktoritära regimerna solidariskt med varandra för att hindra granskning. Och inom ODIHR vill Ryssland att man drar ner på verksamheten.

Demokratiskt sinnade internationella organisationer plågas även av så kallade zombies och gongos. Gongos är låtsas-föreningar som hävdar att de företräder det fria civila samhället, men som i själva verket är organiserade av och representanter för auktoritära statsapparater. Christopher Walker skildrar hur Gongos utgör ett problem för etablerade internationella organisationer, som sedan ett par decennier har ökat sin konsultation av civilsamhället, som ett medel för att öppna upp, förankra och legitimera det egna arbetet. Zombies är valobservatörer som, på beställning av auktoritära regimer, sprider falska uppgifter om valresultat i syfte att förvirra, avleda och skapa osäkerhet. Patrick Merloe tar upp tre sådana exempel från året 2013: presidentvalet i Azerbajdzjan, president- och parlamentsvalen i Zimbabwe och valet i Venezuela, då Hugo Chavez efter sin bortgång ersattes av sin tronarvinge Nicolás Maduro.

Alexander Cooley sammanfattar hur de auktoritära regimerna försöker sprida tre sorters normer. För det första normer om icke-intervention, alltså att andra stater inte får blanda sig i en stats interna angelägenheter. Icke-intervention var den gamla princip som låg till grund för bygget av Förenta nationerna, men som de demokratiska länderna har försökt upphäva efter det kalla krigets slut, eftersom man vill kunna försvara mänskliga rättigheter och skydda civilbefolkningen inom våldshärjade länder. För det andra hävdar dagens auktoritära regimer idén att civilisationer är och har rätt att vara olika – som en typ av rättfärdigande för icke-demokrati. Auktoritära regimer åberopar kulturell autenticitet för att ifrågasätta västs anspråk på att demokratiska normer är universella. För det tredje appellerar auktoritära regimer till så kallade traditionella värden. Här beskriver Lilia Shevtsova hur den post-kommunistiska ryska regimen under Putin inte längre förespråkar något socialistiskt världsförbund, utan istället hämtar tankegods från ryska konservativa nationalister om det ryskspråkiga folkets enighet tvärs över nationsgränser – en strävan som är problematisk och hotfull för flera grannländer med rysktalande minoriteter.

I Kinas internationella propaganda är det däremot välviljan som står i centrum, skriver Ann-Marie Brady. Som civilisation, som kultur och som internationell partner vill Kina göra sig känt som ett pålitligt och vänligt sinnat land, som förespråkar fred och ekonomisk utveckling. Sedan ett femtontal år tillbaka satsar den kinesiska regimen allt större resurser på att marknadsföra Kina utomlands och på att påverka den globala folkopinionen. Regimen har ökat trycket på kinesiska medborgare att ”sjunga med en röst” i sina kontakter med utlänningar, skriver Brady. Och budgeten för Kinas internationella mediestrategi har utökats kraftigt. Mediestrategin inkluderar både nya och gamla medier, och både strategiska uppköp av befintliga västmedier och nyinrättande av kinesiska institut, utbytesprogram, stipendier och mediekanaler i utlandet.

Kinas engelskspråkiga dagstidningar och tv-kanalen CCTV News, som sänder på bland annat engelska, arabiska och ryska, bedöms dock inte ha fått det önskade genomslaget. Detsamma verkar gälla Venezuelas nyhetskanal Telesur och Irans satsningar på tv-kanalerna Al Alam för den arabiskspråkiga publiken, Press TV på engelska och Hispan TV för den spanskspråkiga världen, som alla avhandlas i olika kapitel av Authoritarianism Goes Global. Bättre genomslag verkar däremot den ryska tv-stationen RT ha, som enligt egna beräkningar når 600 miljoner människor globalt och tre miljoner hotellrum, skriver Pomerantsev i sitt kapitel om Kremls informationskrig.

Just den ryska propagandan – som vi ju har kunnat läsa så mycket om i svenska tidningar under senare år – ger anledning att ställa frågan hur mycket av de auktoritära regimernas verktygslåda som verkligen är något nytt. Och vice versa – har statsvetare och historiker verkligen dragit nytta av den unika chans forskningen nu har, att gå tillbaka till arkiven för att se vilka verktyg de gamla auktoritära regimerna faktiskt använde, vilka målsättningar, strategier och nyttokalkyler som dominerade deras tänkande?

En forskare som faktiskt gått tillbaka till arkiven är, som sagt, Sheena Chestnut Greitens, vars ovanliga bok får de sista raderna i denna recension. Greitens har studerat tre forna militärdiktaturer som inte tillhörde den kommunistiska sfären, utan stod under USA:s beskydd: Sydkorea under Park Chung Hee och Chun Doo Hwan, Taiwan under Chiang Kai-shek och Chiang Ching-kuo samt Filippinerna under Ferdinand Marcos. Boken Dictators and Their Secret Police ställer frågan hur diktatorerna organiserade den egna säkerhetsapparaten, varför och med vilka konsekvenser för befolkningen. Som utgångspunkt ställer Greitens upp en enkel, rationell nyttokalkyl, som visar sig ha stor förklaringskraft, både för de egna fallstudierna och för flera andra fall, som hon tar upp i sina inledande och avslutande kapitel.

Enligt Greitens enkla modell organiserar diktatorer sin säkerhetstjänst efter det hot som de – rent subjektivt och inte sällan med klen förankring i verkligheten – anser vara det största. Antingen prioriterar de att försvara sig mot en kupp inifrån den egna politiska ledningen eller också ser de ett brett folkligt uppror som den överskuggande hotbilden. Diktatorer som försöker skydda sig mot en intern kupp tillämpar principen om att söndra och härska, och de delar upp säkerhetsapparaten i parallella, konkurrerande institutioner. För att hindra lokala polischefer från att utveckla lokalt stöd rekryteras utomstående till säkerhetspolisens led, till exempel från andra folkgrupper än den de är satta att bevaka. Avskildheten från lokalbefolkning och konkurrensen mellan olika säkerhetsmyndigheter gör att säkerhetspolisen får mindre och sämre information. Därför, menar Chestnut Greitens, blir dessa institutioner mer våldsbenägna. Säkerhetspolisen ger sig på många medborgare i onödan – och med överdrivet våldsamma metoder.

Första halvan av Greitens bok kartlägger hur säkerhetsapparatens organisering har förändrats över tid och mellan regioner inom de tre länder hon studerar. Bokens andra halva undersöker sedan regimernas våld mot civilbefolkningen. För att pröva sin tes – att säkerhetsapparatens organisering korrelerar med graden av våld mot civilbefolkningen – tar Greitens fram tidsserier från egna primärkällor som arkivdokument och intervjuer om antalet politiska fångar, försvinnanden och avrättningar utan rättegång, omfattningen av tortyr och förekomsten av lokala uppror som har slagits ned med våld. Modellen får gott stöd i alla hennes fall. När säkerhetspolisen är fragmenterad och saknar förankring bland medborgarna flyger den i blindo och utövar mycket våld. Och vice versa – är säkerhetsapparaten väl utbyggd, centraliserad och lokalt förankrad, sjunker den fysiska våldsutövningen.

Särskilt intressant är kanske fallet Taiwan under Chiang Kai Check efter 1949, då landet stod under USA:s beskydd, vilket säkrade ledningen från interna kupper. Regimen riktade då istället sina ansträngningar mot att kontrollera befolkningen och utvecklade koordinerade lager av övervakning med en omfattning som annars bara förekommit i kommunistiska regimer som Östtyskland och Nordkorea. Greitens studie beskriver hur runt 1980 kring en femtedel av befolkningen i Taiwan var medlemmar av det styrande anti-kommunistiska partiet KMT, som hjälpte till med shehui diaocha, social efterforskning, och pekade ut vem som borde bli föremål för säkerhetstjänstens intresse. I motsatta änden av spektrumet finner Greitens Filippinerna efter Ferdinand Marcos undantagstillstånd 1972, där informationsinsamlingen om befolkningen var mycket svag, men flera separata säkerhetstjänster konkurrerade med varandra i ett system som gav skottpengar och tjänstebefordringar i relation till antalet oskadliggjorda misstänkta. Greitens många olika typer av källmaterial inkluderar bland annat intervjuer med forna politiska fångar, politiker och högt uppsatta säkerhetstjänstemän. Deras bild bekräftas av den filippinska polisens egna, offentliga publikationer, som 1982 använde antalet döda kroppar som mått på säkerhetstjänstens effektivitet.

Greitens analysschema ställer alltså upp två motsatta grundmodeller: Fragmenterade, blinda och våldsbenägna säkerhetsstyrkor som i Filippinerna ställs i kontrast till regimer med en enda centraliserad säkerhetsorganisation, som satsar på förebyggande informationsinhämtning med hjälp av ett stort antal lokalt rekryterade agenter. Arketypen för den senare sortens säkerhetsapparat ser Greitens i det kommunistiska Östtyskland. Efter 1953 års folkliga uppror ersatte regimen fysiskt våld med selektiva, välöverlagda och förebyggande byråkratiska åtgärder. Oliktänkande kartlades noggrant, antalet informatörer per capita har senare överträffats bara av Nordkorea. Och resultatet blev en unikt lugn och stabil typ av auktoritär regim – tills Sovjetunionen lyfte sin skyddande hand från eliterna.

Greitens perspektiv skakar om litet grand i forskningsagendan. Hennes sätt att konstruera en abstrakt modell på basis av antaganden om rational choice förbigår äldre historisk forskning och dess tonvikt på betydelsen av ideologi. Intressant – och kanske litet underligt – är hur hon jämför länder och regimer tvärs över blocktillhörighet under det kalla kriget. Den som vant sig vid studier där den normativa intentionen är lätt att avläsa kanske blir konsternerad. Greitens väldokumenterade och detaljerade fallstudier lyfter visserligen upp många nattsvarta kapitel ur de USA-allierade militärdiktaturernas blodiga historia i ljuset. Men varför behövs dessa abstrakta resonemang om säkerhetsapparaters desorganisation och enfald?

I en artikel för det amerikanska statsvetarförbundets tidskrift PS utvecklar Greitens vad hennes studie innebär för demokratimätningarna i jämförande internationella index. Enklast att mäta är öppet förtryck – men just där allt är lugnt och stabilt kan tyranniet vara starkt och välorganiserat. Som exempel tar hon kontrollen över internet i Kina. Gängse studier har en tendens att anta att auktoritär kontroll över internet är tydligt hierarkisk och begränsande – en auktoritär ledning som kontrollerar det genuina samhället. Men en skicklig säkerhetspolis, menar Greitens, är väl förankrad bland medborgarna – lokal, folklig, aktiv och snabbrörlig – och involverar medborgarna i att aktivt skapa innehållet på internet.

Och här kommer kopplingen till boken Authoritarianism Goes Global. Flera av de auktoritära regimer som idag har växlat över från defensiv till offensiv attityd på den internationella arenan har historiskt sett haft osedvanligt välorganiserade säkerhetssektorer och en lång tradition av den ”mjuka” sortens förtryck och samhälleliga manipulation. Och sådana aktiviteter är svårare att påvisa. Det krävs kontextkännedom för att, till exempel, kunna tolka aktiviteten hos Gongos och Zombies, och att inte missta dem för spontana yttringar från ett fritt civilsamhälle.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Bra först, många sedan av PJ Anders Linder

2) En helt vanlig morgon av Thomas Engström

3) "Arabiska är sexigt i Israel nu" av Paulina Neuding

4) Republikens och Ciceros fall av Martina Björk

5) En perfekt text i en bristfällig värld av Natalie Lantz

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...