VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Operation övertalning

Av Erik W Larsson

Häromdagen, när jag förnyade mitt medlemskap i det amerikanska psykiaterförbundet, blev jag ännu en gång ålagd att avstå från att medverka till tortyr. Jag har förstås inga invändningar mot denna restriktion, men den ter sig en smula överflödig. Som psykiater saknar jag såväl intresse som kompetens för dylika extraknäck. Inom vårdsektorn tror jag dessutom att en hantverksskicklig tandläkare eller ortoped skulle vara bättre lämpad.

Det förvånade mig därför att läsa att James E Mitchell – en av CIA:s mest ökända förhörsledare och författare (tillsammans med en spökskrivare) till boken Enhanced Interrogation – är doktor i psykologi. Som Dr Mitchell själv medger är han dock knappast någon ”typisk, psykvårds-intresserad psykolog”. Han har tidigare arbetat som gisslanförhandlare, övningsledare för specialförband och profilerare av terrorister och grova brottslingar. Och så har han desarmerat bomber! Dr Mitchell var med andra ord rätt man för att utforma det omstridda förhörsprogram som CIA inrättade efter attacken mot World Trade Center år 2001. Sedan dess har Dr Mitchell och hans kolleger anklagats för såväl tortyr och sadism som slarv och – kanske värst av allt – inkompetens. Enhanced Interrogation är Mitchells försvarstal för ett program som, enligt författaren själv, har räddat ett otal amerikaner från en ond och bråd död.

Som apologet för CIA:s hårdföra metoder gentemot terrormisstänkta befinner sig Dr Mitchell redan från början i ett underläge. Allmänhetens minne är fragmentariskt, och få av oss har någon som helst aning om hur underrättelsearbete fungerar. Vad folk minns är de där gräsliga bilderna från fängelset Abu Ghraib – nakna män staplade i högar, med startkablar fästa vid sina könsorgan. Mitchell tvingas i sin bok gång på gång påminna läsaren om att dessa övergrepp begicks av ett gäng uttråkade och omdömeslösa arméreservister – helt utan koppling till vare sig CIA eller till honom själv. Missdådarna ställs i stark kontrast till Mitchells egna medarbetare inom ”firman”, som i Enhanced Interrogation beskrivs som sympatiska, intelligenta, kroniskt seriösa och icke sällan av kvinnligt kön.

Redan i början av USA:s krig mot terrorismen fick Mitchell och hans grupp av Bushregeringen instruktioner att ”ta i med hårdhandskarna” i sina förhör av tillfångatagna Al-Qaida-medlemmar. Dr. Mitchell insåg själv behovet av hårdare tag efter sitt möte med Khalid Sheikh Mohammed – den ökände ”arkitekten” bakom attacken mot World Trade Center. Trots sin komiska hängbuk och slående likhet med porrskådespelaren Ron Jeremy visade sig Mohammed vara en hård nöt att knäcka. Mer finkänsliga försök att mjuka upp honom hade misslyckats. En CIA-agent hade till och med gått så långt som att dra på sig en pakistansk folkdräkt och bjuda terroristen på te och kakor. Mohammed hånade efteråt denne agent som en ”clown”.

Termen ”förstärkta förhörstekniker” är mycket bred och inkluderar allt från påtvingad sömnbrist och isolering i små utrymmen till mer tortyrliknande metoder såsom waterboarding. Det sistnämnda är ett slags skendränkning och den mest omstridda tekniken i CIA:s manual. En fånge spänns fast vid en bräda med en våt handduk över ansiktet. Vatten hälls därefter över handduken, vilket framkallar en känsla av drunkning hos fången. Proceduren upprepas i regelbundna intervall under cirka 20 minuter. Enligt Mitchell krävdes det tre dylika behandlingar för att få Khalid Sheikh Mohammed att börja samarbeta med CIA:s förhörsledare. Några ytterligare påtryckningsmedel behövde man inte ta i bruk.

Waterboarding omnämns inte uttryckligen i FN:s tortyrkonvention. Men metoden betraktas som tortyr av praktiskt tagit alla människorättsorganisationer i världen, liksom av självaste president Barack Obama. Han undertecknade år 2009 det dokument som avslutade CIA:s hemliga program. Eftersom jag själv finner Obamas hållning fullt rimlig, slås jag av hur flitigt förekommande, för att inte säga populärt, waterboardandet har varit inom USA:s försvarsmakt och i massmedia. Enligt en rapport från Pentagon har uppemot 20 000 amerikanska elitsoldater blivit skendränkta som del av sin utbildning. Mitchell lät sig själv waterboardas grundligt innan förhören började, för att få veta hur det kändes. Diverse byråkrater inom CIA och justitiedepartementet genomgick senare samma behandling. Till och med Christopher Hitchens, den numera avlidne Vanity Fair-skribenten och livsnjutaren, lät sig skendränkas av CIA-personal, för att därefter sätta sina upplevelser på pränt. Ingen som genomgått waterboarding beskriver det som något annat än avskyvärt. Men det är skillnad mellan tortyr och tortyr. Man har svårt att tänka sig att alla dessa människor frivilligt skulle lägga sig på en sträckbänk eller gå med på att få sina fingernaglar utdragna med en tång.

Tortyr är förstås ett ämne som väcker oerhört starka känslor och som därför är svårt att diskutera i normal samtalston. De allra flesta av oss skulle förstås hålla med om att tortyr inte har någon plats i ett civilt rättsväsende och aldrig bör användas för att tvinga fram ett erkännande. Men debatter om tortyrens roll inom terrorbekämpning är spretigare, och de tenderar att urarta i högljudda Hitlerliknelser eller långsökta studentrumsdiskussioner om tickande atombomber och James Bond-skurkar fastbundna vid stolar.

Vissa kritiker söker kringgå detta moraliska dilemma genom att kategoriskt hävda att tortyr ”inte fungerar” och att framtvingade uppgifter aldrig kan betraktas som pålitliga. Sådana argument framfördes nyligen i en svidande rapport om CIA:s program, framtagen av senatens underrättelsekommitté, under ledning av den demokratiska senatorn Dianne Feinstein. Mitchells motargument är att förstärkta förhörstekniker endast har använts för att få fångar att börja samarbeta med CIA:s personal – inte för att framtvinga specifika uppgifter eller bekännelser.

Dr. Mitchell menar också att informationens sanningshalt inte nödvändigtvis avgör dess tekniska värde. Som före detta rättspsykolog vet han mycket väl att en lögn kan vara långt mer informativ än den renaste sanning. Fallet med Abu Ahmed al-Kuwaiti är ett bra exempel. När Khalid Sheikh Mohammed och alla hans medfångar hittade på olika lögner om en man vid namn Abu Ahmed, så väckte detta genast CIA:s misstankar. Efter en intensiv spaningsinsats identifierades sedan Abu Ahmed som Osama bin Ladins personlige kurir, vilket i sin tur ledde CIA och Navy Seals till Bin Ladens gömställe i staden Abbottabad i Pakistan.

Därmed inte sagt att CIA:s förhörsprogram var fritt från skandaler. Ett ständigt problem med denna typ av verksamhet är vad branschfolk kallar abusive drift – tendensen för milda tekniker att sakta övergå i grövre tekniker. ”När en människa ges total makt över en annan, kommer hennes tankar förr eller senare att glida in på tortyr”, påpekade Martin Amis skarpsynt i Stalinbiografin Koba the Dread. Abusive drift är ett kusligt fenomen, som jag själv noterade i mer harmlösa former under min militärtjänst som tolk och förhörsledare. Mitchell medger att han vid enstaka tillfällen tvingades anmäla sina egna kolleger för diverse ”improviserade” överträdelser gentemot fångar. Det faktum att författaren själv konsekvent höll sig innanför CIA:s etiska och juridiska ramverk säger mer om hans karaktär än vad man skulle kunna tro. Någon sadist är karln uppenbarligen ej.

Att ”förstärkta förhörstekniker” under senare år har blivit ett ämne för offentlig debatt är förstås bra. Man kan dock förstå Mitchells frustration gentemot de politiker som på senare år sökt rentvå sig själva på CIA:s bekostnad. Som författaren är noga med att poängtera, så rapporterade CIA regelbundet till kongressen om sina metoder, utan protester från någotdera parti. När samma politiker nu fördömer CIA:s förhörsprogram som en ”skamfläck i vårt lands historia”, tangerar de gränsen mellan moralisk indignation och hyckleri.

Inget av detta kan dock ge svar på den centrala frågan – huruvida tortyr eller ”förstärkta förhörstekniker” någonsin är moraliskt berättigade. För Mitchell är svaret uppenbarligen ja, även om han uttrycker sin avsmak för i synnerhet waterboarding. Själv lutar jag åt nej, fast jag inte kan låta bli att sympatisera med de män och kvinnor inom CIA som ålades dessa rysliga uppdrag, för att senare hängas ut som brottslingar i medierna. James E Mitchell framstår trots sitt skamfilade rykte som en rätt hygglig prick, såväl i intervjuer som i Enhanced Interrogation. Om jag själv – Gud förbjude – någonsin skulle tvingas genomlida waterboarding, så skulle jag föredra att det var den gode doktorn som höll i vattenkannan.

Mest lästa just nu

1) Okreativ förstörelse av Ivar Arpi

2) I dödsskuggans dal av Håkan Arvidsson

3) Efter multikulti av Eli Göndör

4) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

5) Sturarna: med förlorarens blick över 1500-talet av Erik Petersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Dags att göra upp av Mats Wiklund

2) En helt vanlig morgon av Thomas Engström

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...