VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Tusen år tillsammans

Av Håkan Arvidsson

Det Heliga romerska riket av tysk nation utgjorde under hela medeltiden Europas politiska kraftcentrum. Det skapades genom Karl den stores omfattande erövringskrig och inbegrep stora delar av dagens Väst- och Centraleuropa. Grundläggandet skedde då påven Leo III krönte Karl den store till kejsare i Peterskyrkan i Rom på juldagen år 800.

 Under sin största utbredning omfattade riket de områden som idag utgörs av Tyskland, Österrike, Slovenien, Schweiz, Nederländerna, Luxemburg, Tjeckien, delar av östra Frankrike, norra Italien, Kroatien och norra Polen.

Riket fick sitt namn på grund av kyrkans dröm att återupprätta det romerska rike som gått under med folkvandringarna och samla den västliga kristenheten under en och samma världsliga makt. Den drömmen kunde emellertid bara delvis realiseras. Det medeltida Europa var alltför präglat av feodal maktsplittring, och tidens regionala furstar var inte beredda att uppge vare sig makt eller territorier till en central kejsarmakt. Trots att rikets grundläggare, Karl den store, varit frankernas kung kom Frankrike att bli en ärkefiende till det Tyskromerska riket, som i stället hade sin tyngd i de tyska furstendömena.

Till en början var kejsarmakten ärftlig, men mycket snart framtvingade den feodala splittringen ett valkejsardöme. Det innebar att Kejsarnas makt beskars och att den centrala maktens handlingsutrymme blev en förhandlingsfråga. De tyskromerska kejsarna blev beroende av den grupp furstar som utgjorde kejsarvalets elektorer, nämligen de tyska kurfurstarna. Inom denna grupp förekom ständiga slitningar och intressekonflikter, vilket ytterligare begränsade kejsarmakten.

Valen av kejsare utvecklades till ett konspirativt inferno, och efter att ha tagit sig igenom valets ränksmideri måste kejsaren ta sig till Rom för att krönas av påven – en resa som alltid var farlig under alla omständigheter och för en tyskromersk kejsare rent livsfarlig. Vid varje vägkrök, vid varje skjutsbyte, kunde en lönnmördare lura för att omintetgöra ett val som gått emot en eller annan intressegrupp. Trots dessa vanskligheter lyckades huset Habsburg från 1400-talets mitt abonnera på kejsarvärdigheten. Habsburgarnas makt hade sin grund i att de behärskade de största och mest betydelsefulla markområdena inom det kärnområde som definierade riket. Från år 1438 fram till rikets upplösning 1806 var det alltid en Habsburgare som bar kejsarkronan. Habsburgarnas territoriella makt grundades på att de kontrollerade Nederländerna och Österrike. Under en period innehade de även den spanska kungakronan, något som nästan skrämde vettet ur de franska kungarna, som alltid bävade inför risken att inneslutas och sväljas av den Habsburgska makttillväxten.

Det tyskromerska riket var redan från början ett katolskt projekt och hade sin grund i kyrkofadern Augustinus teologi. Augustinus hade förordat en strikt delning av makten inom kristenheten mellan en andlig och en världslig sfär. Påven skulle äga den andliga makten och vägleda Europas kristna folk, men i händelse av olydnad eller spridning av villoläror skulle påven kunna anmoda en världslig maktpartner att med svärd ingripa för att korrigera varje avvikelse från den rätta läran. Denna teologi, som låg till grund för medeltidens europeiska ordning, likställde på det rent teoretiska planet kejsaren och påven. De delade på makten och skulle komplettera varandra. I realiteten ledde det till en ständig dragkamp mellan kyrkan och kejsaren om vem som hade det avgörande ordet. Denna maktkamp, som går under benämningen investiturstriden, löper som en röd tråd genom hela den medeltida historien och hindrade länge kristenheten från att genomgå en utveckling som kunde matcha den islamiska expansionen.

Om detta komplicerade rike, dess struktur, dess institutioner och växlande maktförhållanden har Peter H Wilson, professor i Oxford, skrivit ett verk på närmare tusen sidor. Wilsons arbete, som bär titeln Heart of Europe, är en utomordentlig lärd och detaljerad historieskrivning, och även om verket inte har syftet att rabbla regentlängder, militära slag och påföljande freder finns också den informationen med i riklig omfattning. I blickpunkten för Wilsons historia står en ambition att visa att kejsarriket trots sin bräckliga och instabila konstruktion har kommit att definiera vår föreställning av Europa som en sammanhållen och tämligen enhetlig kultur.

Det tyskromerska riket var från första början och under hela sin existens en förhandlad maktordning, som balanserade starka, i praktiken oförenliga intressen. Riket lyckades, trots dessa inre spänningar, att överleva under drygt tusen år just genom att mot varandra balansera de centrifugala krafter som hotade att sönderslita det och att genomföra denna balansakt genom att respektera de lokala furstarnas makt och inte göra anspråk på den slutgiltiga maktens prerogativ.

Institutionellt och rättsligt liknade riket ett kalejdoskop av provinsiella och regionala traditioner. Det gällde även dess lagstiftning, som vilade på de olika furstendömenas traditioner och utveckling. Dess politiska praxis var en oavbruten äggdans, som kunde fortgå genom kyrkans auktoritet och sammanhållande kraft. Den dansen blev dock alltmer besvärlig genom den romerska rättens successiva undanträngande av kyrkans kanoniska rättsordning. Verkligt svårbemästrad blev situationen när den protestantiska reformationen sprängde den katolska trosgemenskapen, ödelade kyrkans auktoritet och gav de enskilda furstehusen råg i ryggen och större maktresurser.

Med den Westfaliska freden 1648, som avslutade det trettioåriga kriget, introducerades en ny maktordning, byggd på folkrättsliga principer, som stärkte den världsliga furstemakten på kejsarens och kyrkans bekostnad. Därmed inleddes vandringen mot 1800- och 1900-talens nationalstater. I och för sig hade fröet till den nationella staten redan såtts i England och Frankrike, och även i Skandinavien, där den hade blivit ett framgångskoncept. Inom kejsarriket, och speciellt i dess tyska kärnområde, blev, som Wilson framhåller, resultatet det motsatta. Freden i Westfalen stärkte de regionala småfurstarnas makt och marginaliserade undan för undan kejsarmakten. Visserligen kunde huset Habsburg även i fortsättningen behålla kejsarkronan, men endast till priset av att dess maktgrundval urholkades och i realiteten begränsades till Österrike. Freden tillgodosåg i synnerhet de franska intressen som syftade till att undergräva varje möjlighet till ett förenat och mäktigt Tyskland. Kejsarkronan tömdes i stort sett på all sin forna makt och reducerades till en bland många tyska stater. Under slutet av 1700-talet hade den tyskromerska makten reducerats till ett tomt skal, vars maktsfär begränsats till Österrike, som befann sig i en ständig envig med Preussen om positionen som ledande makt i den tysktalande världen. Det en gång så stolta riket var, som Voltaire beskrev det, ”varken heligt, romerskt eller ens ett imperium”.

1800- och 1900-talens historia har varit nationalismens och nationalstaternas tummelplats. Efter franska revolutionen och de därpå följande Napoleonkrigen gick det tyskromerska riket mot sin slutgiltiga upplösning och öppnade vägen för såväl en tysk som en italiensk nationell statsbildning. Men det gamla heliga romerska riket har, som Wilson övertygande visar i bokens slutkapitel, kastat en lång skugga över både den tyska och den europeiska utvecklingen, och gör så fortfarande. Tysklands utveckling under 1800-talet kan ses som en strävan efter att skapa en stark nationsbildning på resterna av det tyskromerska riket. Det Wilhelminska rike som utropades i Versailles spegelsal år 1871 var ett försök att med Preussen som grundval skapa ett nytt kejsarrike, men denna gång ett rike som inte bar på vare sig bördan av att vara heligt eller romerskt, men desto mer tyskt. Det projektet gick i stöpet med första världskriget, men återkom i en än mer aggressiv och rasistisk form med nazisternas maktövertagande år 1933. Den nazistiska regimen var närmast besatt av det tyskromerska arvet, och införlivandet av Österrike i den nya tyska staten måste ses som ett försök att återuppliva det heliga romerska riket, men denna gång som ett renodlat tyskt maktprojekt.

Men även vår tids europeiska politiska projekt har i utpräglad grad lånat drag från det tyskromerska riket. Dagens EU är liksom en gång kejsarriket en förhandlad maktordning. Det finns visserligen inte längre någon kejsare, men Eropeiska unionen är liksom kejsardömet en gång var, en svävande maktordning. Ordförandeposten går numera på tur mellan dagens kurfurstar, det vill säga unionens statschefer. Det innebär att den centrala makten inom EU till och med är svagare än i det kejserliga riket. EU har i likhet med kejsardömet ingen egen militär makt, utan måste förlita sig på medlemsstaternas militära potential. EU har, liksom kejsardömet, heller ingen fast huvudstad, även om det finns ett slags centrum i Bryssel. Vår tids populism liknar till förväxling 1500- och 1600-talens folkliga protestantiska radikalism och har samma splittrande budskap, visserligen inte med religiösa utan med nationalistiska förtecken. Dess representativa och beslutande organ – riksdagen och kommissionen – representerar i likhet med motsvarande kejserliga organ inte någon samlad folkvilja, utan bara de regionala och nationella intressen som utgör maktordningens bas. Ingen av dessa institutioner har heller mer självständig makt än att de, när så krävs, kan köras över av den lösliga maktordningens kurfurstar, alltså ministerrådet.

Samma centrifugala spänningar som en gång plågade kejsardömet och slutligen drev det till upplösning, dominerar Europeiska unionen. Kampen mellan federalister och konfederalister har präglat unionens hela historia, och precis som under kejsardömets dagar ser det ut att bli England som inleder upplösningen av den unionella gemenskapen. För den som har smak för historiska paralleller är Brexit bara en upprepning av Henrik VIII:s uppror mot kyrkan och kejsaren.

Själv tror jag inte att historien upprepar sig, men jag är övertygad om att Peter Wilson har rätt när han antyder att Europas utveckling och framtid är bestämd av dess historiska arv och att detta arv är en svårhanterlig konflikt mellan drömmen om att bli en enhetlig och centraliserad makt och att de facto vara en kroniskt splittrad politisk kultur, där varje steg mot en mer centraliserad maktstruktur utlöser reflexliknande motreaktioner hos de regionala makthavare som utgör maktordningens bas. Europeiska unionens framtid förefaller mot denna bakgrund allt annat än ljus.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Grunden är alltid instabil av Mats Wiklund

2) Varning för generaldirektörer av PJ Anders Linder

3) En tid lik Luthers av Gunilla Kindstrand

4) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

5) Rör inte min svenska av Annika Borg

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...