VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Normlöshet som fattigdomsfälla

Av Joel Halldorf

Man kan säga mycket om 2016, men alla borde vara överens om att det var ett år som förändrade den politiska debatten. Kanske till och med öppnade upp den?

Sedan 1990-talet har liberalismen dominerat, medan konservativa och socialister har befunnit sig på defensiven. Socialliberalismen har, som tidningen The Guardian konstaterade i en ledare under slutet av året (30/12), segrat i kulturkriget, medan högerliberaler vunnit den ekonomiska kampen. Vi har sett en rörelse mot ökad tolerans och mångkultur, kombinerad med avregleringar, skattesänkningar, privatiseringar och frihandel. Framgångsrika politiska partier – som Blairs New Labour och Reinfeldts Nya moderater – har vunnit val genom att röra sig mot mitten.

Denna karta gäller inte längre. Idag finns den politiska energin på kanterna, i form av höger- respektive vänsterpopulism. Utvecklingen har fått kommentatorer att tala om att vi befinner oss i en ny tid politiskt: en postliberal era.

Florian Philippot från Front National fångade detta drastiskt men träffsäkert – man måste ge honom det – när han efter Trumps triumf förnöjt twittrade: ”Deras värld rasar. Vår håller på att byggas.” Brexit och Trump var ett uppror mot såväl kulturell som ekonomisk liberalism.

Den förändrade kartan påverkar också den politiska teologin, det vill säga: den gren av teologin som ägnar sig åt den kristna trons politiska konsekvenser. Här har trenden de senaste årtiondena varit att lämna partipolitiken och istället fokusera på att vara kyrka. Detta har inte handlat om att överge politik i bred, aristotelisk mening – och det står inte heller i motsats till kampanjer i enskilda frågor. Men det bygger på övertygelsen att kyrkan inte ska forma samhället uppifrån genom att utöva makt, utan nerifrån genom att leva som man lär. ”Kyrkan har inte en politik, utan hon är en politik”, som teologen Stanley Hauerwas en gång formulerade denna hållning.

Men 2016 tvingar politiska teologer – det vill säga: sådana som jag – att tänka en tanke som de flesta av oss tidigare hållit ifrån oss, om inte annat för att den har verkat litet förmäten: Men tänk om det är så att den västerländska kulturen som vi känner den – demokrati, tolerans, mänskliga rättigheter – faktiskt bygger på den kristna tron i någon form?

Andra har emellertid tänkt den före oss. Den tyske juristen Ernst-Wolfgang Böckenförde påpekade på 1970-talet att demokratiska stater lever av förutsättningar de inte själva kan garantera. Demokrati är ju folkstyre – och vad hindrar att folket väljer en tyrann? Sociologen Jürgen Habermas har i samma anda varnat för att ”Guds död” kan leda till en urspårad sekularism där ekonomi slår ut människovärdet.

R R Reno är en exponent för flera av dessa trender. Han är en amerikansk offentlig teolog, katolsk närmare bestämt, verksam som redaktör för tidskriften First Things – ett inflytelserikt kristet kultur- och samhällsmagasin. Titeln på hans nya bok Resurrecting the Idea of a Christian Society knyter an till T S Eliots essä The Idea of a Christian Society från år 1940.

Reno tillhör det intellektuella ledarskapet för den amerikanska kristna högern. Han har sedan länge dragit slutsatsen att religionen – främst kristendomen, men även judendom och islam – är nödvändig för det amerikanska samhället. Som han ser det har den liberala politiken, med Clintons och Obama som förkämpar, repat upp den väv som har hållit samman USA. Därför röstade han på Trump, visserligen efter viss tvekan, och har efter valet beskrivit sig som ”försiktigt optimistisk” om den nya administrationen.

Att återupprätta idén om ett kristet samhälle handlar för Reno först och främst om att förändra kulturen. Målet är inte att alla amerikaner ska börja gå i kyrkan, utan att kristna ser värdet av sina värderingar, står upp för dem och på så sätt påverkar sin omgivning.

Reno inleder med en analys av ett USA i sönderfall. Här tar han hjälp av statsvetarna Charles Murray och Robert Putnamn. Murrays Coming Apart beskriver de växande klyftorna i det amerikanska samhället, och visar att det inte bara är fråga om en ekonomisk klyfta. Bland den tredjedel av vita amerikaner som befinner sig längst ner på samhällsstegen är knappt hälften gifta, skilsmässa är vanligt och en fjärdedel av barnen uppfostras av ensamstående mödrar. Kontrasten med den översta femtedelen på samhällsstegen är slående: här är 85 procent gifta, och endast 5 procent skiljer sig.

Putnam ger en liknande bild, både i klassikern Bowling Alone och i den senare Our Kids. Han visar hur inte minst de lägre klassernas sociala kapital har eroderats av trasiga familjer, missbruk och brottslighet, samtidigt som civilsamhället tenderar att vara svagare i utsatta områden. Detta försvårar de klassresor som tidigare kännetecknat det amerikanska samhället.

Enligt Reno handlar klyftan i det amerikanska samhället inte i första hand om pengar eller utbildning, utan om normer. Överklassen hyllar en bohemisk moral à la 1960-tal, men lever själva i en präktig 1950-talsvärld. De har tillräckligt socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital för att kunna navigera i ett samhälle utan tydliga normer. De är, som Reno skriver, ”välutbildade baby-boomers, försiktiga i sin hedonism”.

De som drabbas av upplösningen av traditionella normer – Reno kallar den nya moralen för nonjudgementalism, att inte döma – är underklassen. Det är de som lever 1960-talslivet med korta förhållanden, alternativa familjebildningar (det vill säga: ensamma mammor) och alltför mycket droger. Detta är ett liv som håller dem kvar i fattigdom.

Renos dom över den liberala elit som har skapat ett samhälle där politisk korrekthet ersätter traditionella normer är inte nådig. Den kulturella socialliberalismen är Renos främsta fiende. Det finns antydningar av kritik också mot den ekonomiska liberalisering som varit republikanernas projekt, men det får inte alls samma utrymme. Detta är en brist: nog skulle det kunna visas att även denna har verkat demoraliserande och slagit sönder sociala strukturer på ett sätt som främst drabbat de fattiga?

Annars finns det ett starkt socialt perspektiv i boken. I tre kapitel (vilket är åtminstone ett för mycket) med rubrikerna ”Defend the weak”, ”Raise up the poor” och ”Promote solidarity” argumenterar Reno för en moral präglad av tydliga och traditionella värderingar. Bland dessa ingår att sex hör till äktenskapet, att familjer ska hålla ihop och att en pappa ska arbeta hårt och ställa mat på bordet – inte slöa eller supa bort familjens pengar. Reno betonar att en sådan moral ger alla tydliga roller och riktlinjer. Genom att leva upp till dem kan en person med låg utbildning och liten inkomst ändå leva ett hedervärt och respektabelt liv – ett liv som dessutom ger barnen en stabil grund att stå på, och bygga vidare på.

Ungefär så här fungerade den svenska arbetarrörelsens ideal om den respektable arbetaren, som idéhistorikern Ronny Ambjörnsson undersökt – liksom givetvis de svenska frikyrkorna. I båda dessa rörelser lade äldre generationers flit och relativa nykterhet grunden för barnens klassresa.

Renos analys har, inte minst i en amerikansk kontext, viss bäring. Här är många sociala problem, från övervikt till skilsmässor, klassrelaterade. Utifrån vad vi rent sociologiskt vet om följderna av vissa livsval är det intressant att åtminstone väcka frågan om huruvida samhället tydligare borde uppmuntra en del traditionella värden för det allmänna bästa.

Att det strider mot en liberal hållning, där varje person är ansvarig för sina egna livsval så länge hon inte skadar någon annan, är en av Renos poänger. Efter den sociala analysen går han vidare till en filosofisk kritik av liberalismen. Att förorda frihet för frihetens egen skull är, hävdar han, en återvändsgränd. Det måste finnas en idé om det gemensamma goda i samhället: något som friheten ska användas till. Den frihetskult som idag präglar USA gör, menar Reno, att frågor som handlar om rätten att bestämma när ens liv ska sluta (eutanasi), om man ska ta droger eller inte eller vilket kön man ska ha hamnar överst på agendan. Att diskutera sådana saker, som direkt berör en liten del av befolkningen, är en lyx som överklassen ägnar sig åt på de lägre klassernas bekostnad.

Resurrecting the Idea of a Christian Society innehåller en del tänkvärda och i positiv mening provocerande resonemang. Dessutom är den en intressant introduktion till den intellektuella grenen av USA:s kristna höger. Men det finns också en rad frågetecken.

Till att börja präglas boken av kulturkrigets bittra retorik. Det är plågsamt att läsa en ganska mångordig författare som menar sig vara censurerad av ”politisk korrekthet”. Istället för att beklaga sig över att vissa saker inte får sägas, borde han lägga den myckna trycksvärtan på att förklara varför det inkorrekta är det rätta och det som bör sägas istället.

På ett område gör Reno emellertid det, och det är i relation till HBTQ-rättigheter, inte minst homosexuella äktenskap. Reno invänder mot könsneutrala äktenskap, inte med teologiska argument utan politiska och filosofiska. Staten ska inte, menar han, definiera äktenskapet, utan detta är en naturlig institution som springer ur folkets sedvänjor. Förutom att detta argument är öppet för invändningen att institutionen då borde kunna ändras om sedvänjorna ändras, kan man fråga sig om detta verkligen är i linje med bokens tes i övrigt. Det är ju är bevisligen fullt möjligt också för homosexuella att leva ett småborgerligt familjeliv.

Teologiskt är min främsta invändning mot Reno att han abstraherar den kristna moralen från ett liv i kyrkan. Reno drömmer om ett samhälle där det finns tydliga idéer om rätt och fel, men han har en alltför hög tilltro till regler. Han verkar tro att det är möjligt att leva upp till idén om det rätta även om man inte går i kyrkan eller tillhör någon annan gemenskap som försöker omsätta idéerna i dygd.

Ta äktenskapet som exempel – den samhällsinstitution som Reno placerar i centrum för samhällsbygget. I USA förblir endast tre av tio ingångna äktenskap intakta och lyckliga, medan resten slutar i separation eller bitter dysfunktionalitet. John Gottman, som har ägnat över 30 år åt att studera detta, menar att skillnaden mellan harmoniska och dysfunktionella äktenskap är att de förra präglas av generositet och uppmuntran, medan parterna i de senare betraktar varandra med en kritisk blick som snart riskerar att övergå i ren fientlighet.

För att bygga harmoniska hem räcker det med andra ord inte att ha korrekta idéer om rätt och fel, utan det krävs också vissa dygder: en livshållning präglad av tacksamhet och ett mått av ödmjukhet. Dygd är, som vilken antik filosof som helst kan berätta, inte bara en idé utan en egenskap som måste övas upp. Detta sker genom ett liv i sociala gemenskaper som delar ideal, och som har praktiker som övar människor i dygder som hjälper dem att förverkliga dessa ideal. I kyrkan är nattvarden tänkt att öva oss som går dit i att ta emot utan att rycka åt oss, så att vi kan lära oss att tacksamt motta livets gåvor. Förhoppningsvis fostrar det dygder som gör också äktenskapet harmoniskt.

Ett samhälle som försöker reglera fram det goda genom regler och normer, men utan dygd, riskerar att bli drakoniskt – och inte bara för dem som inte passar in i normerna. Renos vision av ett samhälle med tydliga normer, men utan gemenskaper som fostrar dygd, är inte en vision av ett kristet samhälle utan av ett viktorianskt.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Grunden är alltid instabil av Mats Wiklund

2) Varning för generaldirektörer av PJ Anders Linder

3) En tid lik Luthers av Gunilla Kindstrand

4) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

5) Rör inte min svenska av Annika Borg

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...