VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Tumult i träsket

Av Karin Henriksson

Jag knappar in namnet Donald J Trump på en nätbokhandelssajt. 119 träffar. Ett dussintal med honom själv som författare, då alltid med en spökskrivares namn under hans eget.

Den allra första, The Art of the Deal, förblir själva urkunden om The Donald, som nu har lovat att Make America Great Again, förkortat MAGA eller #MAGA.

Gissningsvis filas det nu på åtskilliga manus om Donald Trumps hantering av makten i ett polariserat USA och en orolig omvärld. Kanske med arbetstitlar som ”Vinter i träsket” (tes: Trump lyckas knäcka eliter och byråkrati) eller ”Träsket triumferar” (tes: Trump fälls av egna misstag, går för långt, snärjer in sig in i utredningar om rysk påverkan…).

I väntan på det finns den med nyskrivet material utökade pocketutgåvan av TrumpRevealed, som tillsvidare är just det som den presenteras som – den definitiva biografin om den 45:e presidenten. Den bygger på gediget fotarbete och grävande i tidningsarkiv och domstolsprotokoll av den undersökande reportern på Washington Post, Michael Kranish, och redaktören på samma tidning, Marc Fisher.

Boken utkom ursprungligen under själva valåret med bistånd av föremålet själv. Charmig, tillmötesgående, men med ändlösa, slingrande utläggningar om stort som smått, enligt Kranish och Fisher. De kunde dessutom luta sig mot det team på 20 reportrar och faktakontrollanter som The Post avsatte för att bevaka den dramatiska valrörelsen 2015/16. Bland källorna listas smått klassiska djupborrningar i Trumps affärer av andra journalister som fascinerades av byggherren som blev casinomogul som blev dokusåpaikon som blev presidentkandidat som blev – fast nästan ingen trodde det – president.

Kranish och Fisher tar flera avstamp. Först den dag då kandidaten, redan ”presidential front-runner”, skulle hålla ett riktigt tal inför en särdeles viktig publik i Washington som han brännmärkte som ”träsket”. Sedan i Trumps karriär som, låt oss säga varumärkesbyggare, med deviser som ”bra pr är bättre än dålig pr, men båda är bra”. Därefter diverse domedagsprofetior under 2015, men också skallandet ”Trump. Trump. Trump. USA. USA. USA” på ett massmöte. I nästa scen stiger Trump själv in i ett konferensrum på Washington Post för att träffa ledarredaktionen. Den utsträckta handen var ”degig men överraskande skrovlig”.

Ännu en utflykt i denna hackiga inledning går till Yttre Hebriderna, moderns uppväxt på den lilla ön Isle of Lewis och utvandringen till Amerika, där hon gifte sig med en andra generationens invandrare, Fred Trump. Där börjar en traditionell kronologisk genomgång av Donald Trumps många liv, från den oregerlige pojken som skickas till internat med militär disciplin, universitetet, jobbet i pappans firma, längtan till Manhattan, playboyåren, äktenskapen, men allra mest en dokumentation av alla de mer eller mindre ljusskygga affärerna.

Det råder ingen som helst tvekan i denna bok eller i flera andra skildringar av Trumps uppgång (och nära nog fall) att han tog sig fram med hjälp av sin fars pengar och kontakter i New Yorks speciella politiska miljö, diverse tvivelaktiga metoder och skrupelfria rådgivare. Och, därtill en skicklig kultivering av medier av alla de slag: tabloider, affärspress, veckotidningar, radio shock jocks som Howard Stern. Det finns till och med frukost-tv-bilder av Donald och Melania Trump bakom spisen tillsammans med mat- och inredningsdrottningen Martha Stewart.

Men han klarar sig alltid ur kniporna. Ofta med klausuler som gör att han personligen inte kan kopplas till kontraktsbrott; det gäller även under senare år när Trump och hans tre vuxna barn framgångsrikt utvidgade imperiet till ett dussin andra länder. En viktig vändpunkt i livet blev tv-succén The Apprentice, som gav honom en ny lönsam pr-språngbräda för kringprodukter (och inflikas kan här de många misstankarna om att familjen tänker sko sig på Vita huset på liknande sätt).

Den givna frågan som jag ställde många gånger i egenskap av reporter ute på kampanjstigen, framför tv:n och vid läsning av oräkneliga tidningsartiklar och essäer, lyder kort och gott: Hur kunde Trump vinna? Jo, det kan dels Roger Stone, dels Joel Pollak och Larry Schweikart berätta. På köpet får man insikter i de alternativa mediernas framväxt – och deras tankevärld.

Roger Stone, politisk konsult med så kallad opposition research som specialitet, har arbetat åt Trump i 40 år. Vidare har han tidigare skrivit en riktigt elak bok om makarna Clinton (The Clinton’s War on Women), som Trump har hyllat. Detta bör man kanske ha i åtanke när Stone utnämner Trump till ”kanske den bäste försäljaren i den amerikanska historien”. Stone förde dagbok under valrörelsen och i sin The Making of the President 2016 hävdar han att det var Trumps energiska och outtröttliga kampanjande som avgjorde. Vidare påpekar han att väljarna uppfattade Trump som autentisk, inte som en mekaniskt kalkylerande politiker. Stone noterar att Trump må drömma om att vara en ny Ronald Reagan, men i själva verket är han istället en ny Richard Nixon, mer pragmatisk än ideologisk, någon som förstår vad den glömda, så kallade tysta majoriteten vill ha. Föraktet mot det partietablissemang som anklagas för att ha svikit konservativa ideal, uttrycker Stone med fyndiga formuleringar som ”Fifth Avenue-republikan” och ”donatorklassen”. Men trovärdigheten i stort skulle ha ökat om han hade strukit en del konspirationsteorier om Hillary Clinton och omdömen som ”Barack Obamas smygsocialism”.

Joel Pollak, reporter på Breitbart News, och Larry Schweikart, historiker och författare, har skrivit vartannat kapitel i How Trump Won. Pollak i ögonblicksbilder från de sista veckorna före valet och Schweikart i bakgrundsresonemang om amerikansk partipolitik, opinionsmätningar och kampanjstrategi. Pollak berättade för mig i en intervju att han faktiskt inte trodde att Trump skulle vinna. Schweikart däremot var övertygad om det ända från början, och han fastslår att Trump har lyckats bryta upp de två ingrodda partiernas järngrepp kring det politiska maskineriet.

Schweikart förklarar segern med de teman som utkristalliserades tidigt: superkändisen Trump var ingen traditionell kandidat, han behärskade medieliturgin bättre än någon annan, han insåg att gängse kampanjande med telefonbanker inte funkade i Twitter- och mobil-eran, och att han snart förvandlades till batterikaninen ”the Energizer bunny” som stampade fram en enorm publicitet i lokala medier i samband med kampanjmöten på mindre orter. Schweikart tar fasta på begreppet ”whitelash” – att USA:s vita befolkning hade ”hånats, kritiserats och fått skulden för all världens olyckor”, och att Trumps icke-pk-budskap gick hem. Små men ihållande marginaler bland vita väljare vägde över, menar Schweikart, som belåtet konstaterar att NeverTrumpers var fel ute hela tiden.

En annan given fråga: Vad säger författarna om Trumps kvinnosyn? Inte så mycket. Stone, som överhuvudtaget inte nämner frasen ”grab them by the pussy”, påpekar att Trump har ”ett gott öga till kvinnlig skönhet. Han har samma goda öga till arkitektur…” Stone skryter med att det var han själv som designade en t-tröja med Bill Clintons nuna och texten RAPE. Detta är förstås försåtlig ”guilt by association” eftersom det var Hillary – inte Bill – Clinton som var kandidat. Men greppet var förvisso framgångsrikt i stora delar av valmanskåren, där man avskydde Hillary. Schweikart, som ärligt återger ”grabba tag i fittan på dem”, tror dock att det skulle ha blivit en jordskredsseger för Trump om inte videon med uttalandet, en klassisk oktoberöverraskning, hade kommit.

Ett par saker gör att Stones, Pollaks och Schweizkarts argument om revolution, massrörelse och politisk omvälvning är långt ifrån vattentäta. Vallokalundersökningar tydde på att 88 procent av Trumpväljarna var republikaner, och även om Trump fick större andelar av rösterna från svarta och latinos än kandidaten Mitt Romney 2012, var det fortfarande bara blygsamma 8 respektive 28 procent. Hillary Clintons övertag på tre miljoner röster (48 mot 46 procent i det totala resultatet) beror visserligen i hög grad på en enda stat, det mörkblått demokratiska Kalifornien, men Trumps segermarginaler var så små i en handfull delstater att ett par hundra tusen röster skulle ha resulterat i att det istället var Madam President Hillary Clinton som fick svära eden den 20 januari. Sanningshalten i Stones, Pollaks och Schweikarts utsagor kommer att prövas, om inte förr, i mellanårsvalen 2018.

En rekommendation: den som bara vill läsa en enda bok om valet 2016 och om den alt-värld som de ledande msm-medierna (mainstream) beskylls för att negligera, bör skaffa How Trump Won (ironiskt nog citeras dessa hånade msm-medier ofta som källor av Stone, Pollak och Schweikart). Som framgått ovan återfinns där inträngande beskrivningar av Trumps kampanjstil, liksom en förhållandevis objektiv genomgång av bakslaget för Clinton. En del av förklaringarna som hennes egen välfinansierade kampanj håller fram finns med, till exempel Wikileaks, rysk infiltration och FBI-chefens agerande. Men Schweikart fokuserar främst på kampanjstabens dåliga algoritmer i de interna väljarundersökningarna, den nördigt sakpolitiska kandidatens få och glest befolkade möten och obegripliga beslut som att inte göra några sista ryck i delstater som Wisconsin och Michigan – och så det avfärdande och nedlåtande talet om ”basket of deplorables”.

Jag som har följt amerikansk politik i många år vänder mig mot generaliseringen av Trumpväljare som rasister, utan att därför förneka att Trump appellerade till vit makt, nynazister, antisemiter och sedan tog in Steve Bannon, något av alt-rights gudfader, i Vita huset. Många i det missnöjda skiktet i Mellanvästern som gick över till republikanerna hade faktiskt röstat på Barack Obama både 2008 och 2012. Jag tycker att man ska ta dem på orden när de säger att de fastnade för den förmögne affärsmannen Trump därför att han lovade att ordna fram jobb och se till att invandringslagarna följs (det senare, dock, utan att de var medvetna om Obamas massdeporteringar, att muren knappast kommer att byggas och att en politisk lösning angående de elva miljoner ”illegals” som diskuterats i 20–30 år måste komma).

Någon kampanjdokumentation i bokform på den demokratiska sidan syns inte till. Än. Troligen är det fortfarande för känsligt. Förlusten var svårsmält, främst på grund av att Clintonlägret tog för givet att den motbjudande kandidaten Trump var utdömd på förhand.

Hillary Clinton sammanställer personliga reflektioner om förlusten som ska utkomma i höst. Hennes bägge memoarer som skrevs med tydliga biavsikter var urtrista, och nu när en tredje kampanj definitivt är utesluten kanske hon vågar lätta på förlåten – som tycks vara lika tjock som ett visst förbålt glastak – och verkligen avslöja hurdant hennes liv egentligen har varit med makens ständiga svek och de historiska motgångarna.

Mest lästa just nu

1) Okreativ förstörelse av Ivar Arpi

2) I dödsskuggans dal av Håkan Arvidsson

3) Efter multikulti av Eli Göndör

4) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

5) Sturarna: med förlorarens blick över 1500-talet av Erik Petersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Dags att göra upp av Mats Wiklund

2) En helt vanlig morgon av Thomas Engström

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...