VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Slå nollan till världspolisen

Av Ann-Sofie Dahl

Intervjuprogrammet Toppmötet med Fredrik Reinfeldt som programledare gjorde lite oväntat den tidigare danske statsministern och Natos förre generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen till julhelgens store favorit bland många svenska tittare.

Bilden där Fogh småleende förklarar för Fredrik Reinfeldt att han ”ofta använder Sverige som ett avskräckande exempel” i invandringspolitiken spreds med blixtens hastighet på sociala medier, följd av långa trådar med uppskattande kommentarer om den rättframme dansken, som i samma veva även glatt sågade den svenska strategin med att isolera Sverigedemokraterna.

Själv regerade han ju Danmark från 2001 till 2009 i en tvåpartiregering som utgjordes av det egna liberala partiet Venstre och den mindre koalitionspartnern Konservative Folkeparti, med parlamentariskt stöd av Dansk Folkeparti. På den tiden var han väl inte fullt lika populär på andra sidan Öresund som han är nuförtiden.

Men det är inte bara i svensk politik som många tycks sakna en politiker av Foghs kaliber; på hans gamla arbetsplats i den stora försvarsalliansen är det också en och annan som längtar tillbaka till de gamla tiderna.

Så värst populärt var det visserligen inte när Fogh införde nya arbetstider på kontoret och tvingade Natomedarbetarna att anlända till arbetsplatsen flera timmar tidigare på morgonen. I dessa Putin- och Trumptider menar dock många säkerhetspolitiska bedömare att det måhända mer är en rättfram dansk med hårda nypor än en vänlig norrman som västvärlden behöver. Det är nog inte utan att Anders Fogh Rasmussen emellanåt också själv ser tillbaka på gamla dagar med ett längtans sug i magen; då när han befann sig mitt i den politiska och operativa smeten, med svårslagna möjligheter att påverka utvecklingen både i det egna landet och i världen.

Sedan han lämnade över generalsekreterarskapet i Nato till sin norska kollega Stoltenberg efter toppmötet i Wales i september 2014, har Fogh jobbat i sin egen konsultfirma, Rasmussen Global. Vid sidan av har han skrivit en bok som nu har utkommit på både engelska och danska.

Någon egentlig memoarbok är det emellertid inte, även om Viljen til at lede innehåller många personliga minnen från tiden vid makten, och boktiteln skulle passa alldeles utmärkt även för en sådan publikation; ledarskap kan utan vidare betraktas som en av Foghs absoluta specialgrenar. Snarare är det en bok om värderingar, även det ett danskt specialämne. Om frihet och demokrati som universella värderingar, om den livsviktiga betydelsen för oss alla av de täta banden över Atlanten och av att USA fortsätter att påta sig ansvaret som västvärldens ledare. Eller snarare, att USA återupptar rollen som världens ledare, efter de åtta år då president Obama abdikerade från den uppgiften.

Som ni kanske anar är boken skriven före det amerikanska presidentvalet i november förra året. Den inleds med ett brev till det amerikanska folket från en – bekymrad – god vän. Utan att det sägs klart ut, är det ingen tvekan om att Fogh höll alla tummar för att det amerikanska folket skulle välja ännu en president Clinton till Vita huset.

Huvudargumentet är det som upprepas boken igenom: att världen behöver en politibetjent – en polisman som kan rycka in och avvärja att kriser utvecklas till krig och genom sitt ledarskap se till att konflikter bringas till ett slut.

Inte för att Fogh är så imponerad av den förste – och hittills ende – president Clinton i det avseendet – tvärtom, faktiskt. Bill Clinton är en av de presidenter vars tvekande, vacklande, bristfälliga ledarstil resulterade i det rakt motsatta, nämligen att konflikter och blodbad inte stoppades i tid. Det vilar fortfarande ett moraliskt ansvar på Bill Clintons axlar för att miljontals liv gick till spillo i folkmordet i Rwanda, menar Fogh. Att Clinton tog så lång tid på sig att gripa in i Bosnien gav också upphov till mycket onödigt lidande.

Som bekant anses fru Clinton vara mera av en hök i utrikespolitiken än sin make, och hon hade därmed varit en president mer i Foghs smak än både den som till slut vann – mer om det nedan – och den föregående.

Fast numera har USA i realiteten inte så mycket val; i det globaliserade tidevarvet är det en illusion att tro att supermakten kan dra sig tillbaka från världen i skydd av de båda oceaner som landet omges av. Det är länge sedan det var en fungerande strategi, som ju faktiskt redan angreppet på Pearl Harbor visade för två generationer sedan.

När USA retirerar – eller ger intryck av att göra det – skapas ett vakuum som snabbt fylls av andra, gentemot Europa och våra västliga värderingar mindre välvilligt sinnade aktörer. Det har de senaste åtta åren varit ett smärtsamt bevis för. Inte minst Putins Ryssland är snabbt vad gäller att dra nytta av det geopolitiska tomrum som USA lämnar efter sig, som vi har sett i den skoningslösa interventionen i Syrien, men även Kina har expanderat under det gångna decenniet.

De båda stormakterna ägnas ett separat kapitel i Foghs bok, men Ryssland återkommer han till litet varstans i texten, inklusive en detaljerad och, givetvis, initierad genomgång av relationerna mellan Nato och Ryssland sedan kalla krigets slut. Det är många utsträckta händer från Natos sida som har avvisats under årens lopp, men det fanns också en tid när Ryssland under Jeltsin faktiskt flörtade med tanken på ett ryskt Natomedlemskap.

Tre amerikanska presidenter framhålls i boken för sitt enastående ledarskap: den effektive och ofta underskattade Harry Truman, den inspirerande John F Kennedy, och den principfaste Ronald Reagan, den främsta representanten av dem alla för den amerikanska exceptionalismen – ”the shining city on a hill”.

Dessa tre kapitel är förvisso intressanta, och en historisk genomgång kan väl inte skada i dessa faktaresistenta tider. Ändå känns de litet som ett sidospår. De mest givande delarna av boken kommer dessförinnan och inte minst därefter, när texten också är mer personligt skriven. Där flätar Fogh in sina egna minnen i texten: från den första resan till USA som ung politiker 1989, en resa som följdes av oräkneliga USA-besök därefter, från tiden som dansk statsminister (2001–2009) – när lilla Danmark var en av USA:s allra närmaste allierade – och från åren som Natos generalsekreterare (2009–2014).

Anders Fogh Rasmussen representerar på sätt och vis själv den transatlantiska relationen, med familj på båda sidor Atlanten. Boken tillägnas de sex barnbarnen – tre i Danmark och tre i USA, där sonen Henrik bor med sin amerikanska hustru och tre döttrar. Sonen är numera amerikansk medborgare, och skapade en gång i tiden sensationella rubriker i dansk press för sin kritik av pappa statsministerns bristande vilja att sänka de skyhöga danska skatterna.

Fogh varnar att det är både deras och de danska kusinernas framtid som står på spel när amerikanska presidenter tar lättvindigt på uppgiften som västvärldens ledare. President Obamas linje i den syriska sanden som inte visade sig något värd, demonstrerar de bokstavligen talat fatala följder som det kan få när USA tvekar att följa Foghs uppmaning och agera global polisman.

I sitt Natohögkvarter i Bryssel argumenterade generalsekreteraren tidigt i Syrienkriget för att det var hög tid för att inleda en ”klok och försiktig planering” av olika scenarier. Men han röstades bestämt ner av en majoritet av krigströtta medlemsländer, bortsett från Storbritanniens utrikesminister William Hague och hans amerikanska kollega, ovan nämnda Hillary Clinton.

Barack Obamas ”Leading from behind”- doktrin var, hävdar Fogh, feltänkt i grunden. Att leda bakifrån fungerar nämligen inte som koncept; om man inte är i täten följer man efter andra – eller gömmer sig bakom dem.

Fogh själv är inte typen som gömmer sig bakom andra, och det gjorde inte Danmark heller under hans många år som statsminister. Det lilla landet utmärkte sig genom sin aktivistiska politik, med kraftfullt militärt deltagande i såväl den USA-ledda Coalitions of the Willing i Irak som i Afghanistan, där Danmark led stora förluster i den farliga Helmandprovinsen i söder.

Logiken är glasklar för Fogh: USA har kommit till Europas hjälp så många gånger i historien, så när USA behöver hjälp ställer man upp som europeisk regeringschef. Svårare är det inte. Till skillnad från kollegerna Bush och Blair såg inte Fogh de irakiska massförstörelsevapnen som det bärande skälet att intervenera, utan de irakiska brotten mot FN-resolutionerna.

Under regeringsåren utvecklade Fogh inte bara ett tätt USA-samarbete – som Natoland hade lilla Danmark en direktaccess till Ovala rummet och inflytande som andra länder bara kan drömma om – utan även en nära vänskap med president George W Bush, som håller än idag. Med hustru Annemete besökte han George W och Laura på ranchen i Crawford, Texas, och det amerikanska presidentparet avlade även ett officiellt besök i Danmark.

Något ledarskap av den kalibern har inte setts röken av under de senaste två presidentperioderna, och inför framtiden radar frågetecknen upp sig. Före valet förklarade Anders Fogh Rasmussen att han oroades av kandidaten Donald Trump, som han beskrev som ett ”globalt hot”. Med Trump inflyttad med sin mobil och sitt Twitterkonto i Vita huset har Fogh anlagt ett mer pragmatiskt tonläge, med förhoppningar om att Trumps goda medarbetare – Tillerson, Mattis, Pompeo och nu McMaster – kan leda den amerikanska utrikespolitiken på rätt väg under de kommande åren, och inte minst bemöta den ryska imperialismen.

Anders Fogh Rasmussen skriver om Obamas gamla kampanjslogan ”Yes, we can” till ”Yes, only we can”. För det är bara USA som kan – och bör – vara världens polisman.

Mest lästa just nu

1) Okreativ förstörelse av Ivar Arpi

2) I dödsskuggans dal av Håkan Arvidsson

3) Efter multikulti av Eli Göndör

4) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

5) Sturarna: med förlorarens blick över 1500-talet av Erik Petersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Dags att göra upp av Mats Wiklund

2) En helt vanlig morgon av Thomas Engström

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

5) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...