VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Fel Ivan

Av Göran Wennborg

På det amerikanska Holocaustmuseet i Washington pågår sedan en tid tillbaka utställningen Some Were Neighbours. Undertiteln, Collaboration & Complicity in the Holocaust, preciserar temat för utställningen, eller ger snarare svar på den underliggande frågan: Vad gjorde Förintelsen möjlig?

 För besökarna känns kronologin igen – från maktövertagandet till Auschwitz gaskamrar – men i montrarna syns inte några nazikoryféer till. Istället är det ”vanliga” människor och deras val som utgör innehållet. Utställningen handlar om dem som inte var övertygade antisemiter, men som genom underlåtenhet eller aktiv handling ändå kom att bli kuggar i det större utrotningsmaskineri som var Förintelsen.

Bland utställningens många öden återfinns berättelsen om dem som kom att bli så kallade Trawnikimänner. Det vill säga: sovjetiska krigsfångar eller civila som tränades i det av SS uppsatta lägret Trawniki i södra Polen, för att sedan arbeta som vakter i de förintelse¬läger som skapades genom Operation Reinhard: Belzec, Sobibor och Treblinka. I förhållande till de överordnade SS-männen i dessa läger var Trawnikimännen betydligt fler och i sina roller medverkade de till mordet på miljoner judar. Att dessa lägervakter bär ett moraliskt ansvar låter utställningen tydligt förstå. Frågan om juridiskt ansvar berörs emellertid inte lika tydligt, men har däremot kommit att ställas på sin spets genom ett av efterkrigstidens kanske mest intrikata rättsfall – det mot den ukrainske lägervakt i Treblinka som kallades ”Ivan den förskräcklige”.

Om denna Kafkaliknande process skriver den amerikanske juridikprofessorn Lawrence Douglas i The Right Wrong Man, som är en lyckad korsning mellan John Grisham-roman, historisk facklitteratur och kursbok i allmän rättslära. Historien tar sin början i den lilla medelklassförorten Seven Hills utanför Cleveland. Där lever den pensionerade Fordarbetaren John (egentligen Ivan) Demjanjuk ett stillsamt liv till den dag i mitten av 1970-talet då amerikanska myndigheter tror sig veta vem han egentligen är och ställer honom inför rätta.

Nu börjar även de juridiska komplikationerna. Den straffrätt som introducerades genom Nürnbergrättegångarna (1945–46), som inbegrep bland annat brott mot mänskligheten, hade inte lämnat något avtryck i amerikansk lagstiftning. Vid den tidpunkten fanns det ingen amerikansk lag som Demjanjuk hade brutit mot. Enligt principen om att inget brott kan föreligga utan lag – nullum crimen sine lege – kunde Demjanjuk inte åtalas för något annat än att ha ljugit om sin tid i Treblinka i den immigrationsansökan till USA han gjorde efter kriget. Påföljden av detta var förlorat medborgarskap. Processen varade i drygt sju år och när Demjanjuk väl hade fråntagits sitt medborgarskap och kunde utvisas hade Israel redan begärt honom utlämnad för en ny rättegång. Åtalet som väntade där var också ett helt annat: mordet på tiotusentals judar och icke-judar.

Lagen var densamma som hade använts i rättegången mot Adolf Eichmann 1961. Med grund i Nürnbergmodellen inkorporerade den både krigsbrott och brott mot mänskligheten samt FN:s folkmordskonvention från 1948, om än modifierad för att specifikt gälla det judiska folket. I likhet med Eichmannrättegången var detta också ett prestigefall för Israel, och 1988 dömdes Demjanjuk till döden. Domen överklagades, men en syraattack mot Demjanjuks försvars¬dvokat ledde till att en ny rättegång fick skjutas på framtiden. Under de år som följde rämnade Sovjetunionen och ur dess arkiv, som nu blev tillgängliga, framträdde en mer komplett bild av Ivan Demjanjuk. Visserligen hade han som sovjetisk krigsfånge tränats i Trawniki och tjänstgjort som lägervakt, men aldrig i Treblinka – såsom åtalet och flera vittnen gjorde gällande – utan istället vid ett flertal andra läger, däribland Sobibor. Israel hade fått tag på fel Ivan.

Så kunde Demjanjuk återvända till sitt Seven Hills och snart återfick han även medborgarskapet. Men även om ridån för alltid hade gått ned över rättegången i Israel, valde det amerikanska Office of Special Investigations (OSI) år 2001 att ta upp fallet på nytt. Några enskilda gärningar kunde åklagarsidan visserligen inte peka på, men däremot kunde man styrka att Demjanjuk hade tjänstgjort som vakt i fyra olika läger: Okzow, Majdanek, Sobibor och Flossenbürg. Detta var tillräckligt för att han skulle anses ha bistått NaziTyskland i dess judeförföljelser och därmed på nytt fråntas sitt amerikanska medborgarskap och utvisas. Processen varade i drygt sju år och återigen väntade en ny rättegång utomlands, denna gång i Tyskland.

Redan 1954 hade Västtyskland inkorporerat folkmordskonventionen i sin straffrätt, men trots detta grundade sig åtalet mot Demjanjuk varken på folkmord eller brott mot mänskligheten. Dessa juridiska modeller hade utvecklats just för att sätta namn på och hantera den typ av internationella illdåd som var Förintelsen (se Kim Salomons recension av Philippe Sands/East West Street i Axess nr 7/2016), men på grund av retroaktivitetsproblematiken ansågs de inte tillämpliga av tyska domstolar ifråga om brott begångna under nazismen. Istället kom åtalet att gälla medhjälp till mord på 28 060 judar i Sobibor, ett brott för vilket den nu 91-årige Demjanjuk fälldes i maj 2011 och dömdes till fem års fängelse. Demjanjuk överklagade, men avled innan målet kunde prövas på nytt.

Utfallet kan tyckas snöpligt. Framförallt på grund av den över 30 år långa processen, men också med tanke på Demjanjuks trots allt begränsade roll i det större historiska sammanhanget. Ändå är det just på grund av dessa faktorer som Douglas skildring är så intressant. I ett tidigare verk, The Memory of Judgment (2001), studerar han några av de stora och uppmärksammade rättegångarna i Förintelsens kölvatten: Nürnberg, Eichmann, SS-mannen Klaus Barbie och Förintelseförnekaren Ernzt Zundel. I boken berörs även Demjanjuk helt kortfattat. När Douglas nu återvänder till denne Ivan så är det också till ett fall som i större utsträckning spänner över tid och rum och dessutom gäller en mindre betydelsefull aktör. Därigenom illustrerar fallet vilka olika tillvägagångssätt, och vilka svårigheter dessa varit förenade med, som använts för att på juridisk väg göra upp med Förintelsen som ett brott utan historiskt motstycke, men delvis utfört av helt vanliga män.

Det gäller bland annat bevisföringen och hur denna förändras över tid. I den första amerikanska rättegången och i den israeliska byggde åtalen till stor del på överlevares utpekanden och vittnesmål. I Israel handlade det dessutom inte enbart om att fastställa den åtalades identitet, utan även om att hedra överlevarna genom att i princip låta dem tala fritt. Vittnesmålen var alltigenom gripande, men också vidlyftiga och inte alltid sakliga. Vidare slog rätten fast det otänkbara i att överlevare skulle kunna glömma eller borttränga Treblinkas fasor. Utifrån den positionen blev det omöjligt att ifrågasätta vittnenas utpekanden av Demjanjuk som Ivan den förskräcklige utan att även ifrågasätta trovärdigheten i deras mer generella utsagor om Treblinka.

När fallet prövades på nytt i USA och därefter i Tyskland grundade sig bevisningen istället till övervägande del på dokumentation och historisk expertis – en logisk följd av att det fanns allt färre överlevare att kalla till vittnesbåset. Av betydelse var även erfarenheterna från de tidigare rättegångarna. Konsekvensen av att rättegångarna alltmer kom att likna historieseminarier, tillsammans med det faktumet att de inte längre gällde den förmodat sadistiske Ivan den förskräcklige, var att det mediala intresset sjönk och därmed också möjligheten att sprida historisk kunskap om Förintelsen.

En annan intressant aspekt av Douglas skildring gäller Västtysklands och sedan Tysklands juridiska erfarenheter av att ställa Förintelsens förövare inför rätta. Efter kriget hade västtyska domstolar genom alliansmakternas mandat i vissa fall applicerat en lagstiftning som innefattade, om än i snäv mening, brott mot mänskligheten. När domstolarna 1951 återfick sin jurisdiktion, övergavs dock modellen med hänvisning till den retroaktivitetsproblematik som tidigare nämnts. Återstod så den nationella straffrätten om mord, som redan hade funnits på plats under Tredje riket, som knappast återspeglade Förintelsens omfattning och komplexitet. Dessutom krävdes flera och långa turer innan preskriptionstiden för mord togs bort. Valet av befintlig nationell straffrätt medförde vidare, förutom själva föreställningen om att Nazi-Tyskland i sig hade agerat i strid mot sin egen lagstiftning, problemet om hur statssanktionerade brott skulle hanteras.

En praxis utvecklades, bland annat genom Auschwitzrättegångarna i Frankfurt 1963–65, enligt vilken det krävdes att en specifik gärning kunde styrkas, samt att den som hade mördat på order endast sågs som en medhjälpare. Tjänstemän som hade varit med och organiserat Förintelsen var ännu svårare att åtala eftersom dessa inte hade begått några brott med sina egna händer, utan endast från skrivbordet. År 1968 ansågs byråkratisk medverkan till Förintelsen dessutom vara ett mindre allvarligt brott, som därför preskriberades. Som potentiella mördare kvarstod enligt denna praxis endast de som hade mördat till övermått, bortom vad som föreskrivits genom order, vilket ironiskt nog även hade varit straffbart enligt SS egnat regelverk. Mindre ironiskt var att detta förmedlade en onyanserad bild av Förintelsen som utförd av sociopater.

Mot denna bakgrund var rättegången i Tyskland ett vanskligt företag, särskilt eftersom åklagarsidan inte kunde knyta Demjanjuk till några specifika gärningar. Däremot kunde man med stöd av historisk expertis klargöra Sobibors syfte som ett förintelseläger – hur det hade drivits och vilka Trawnikimännens roller hade varit – och utifrån detta driva tesen att Demjanjuk ovedersägligen hade varit en del av massmördandet. Vidare kunde åklagarsidan påvisa att även om Trawnikimännen i Sobibor inte hade kommit dit frivilligt, var deras situation väsensskild från fångarnas. De hade uniform, vapen, lön, permission, chans till befordran och därigenom vissa valmöjligheter. Drygt 1 000 av de 5 000 Trawnikimän som ingick i Aktion Reinhard valde exempelvis att dessertera, och av dem som misslyckades återinfördes de flesta till vakttjänst. Resonemanget besvarar förstås inte alla de frågor som finns om vilka moraliska krav som kan ställas på den som verkar inom ett omoraliskt system, men det var tillräckligt för att kringgå det nödrättsargument som i så många tidigare rättegångar i Tyskland drivits med framgång av åtalade nazistförbrytare.

Fallet Demjanjuk utgjorde således ett viktigt skifte i det tyska rättsväsendets hantering av Förintelsen. Och även om många andra, långt tyngre belastade förbrytare hade gått fria eller kommit lindrigt undan före Demjanjuk, så öppnade fallet dörrar. Exempelvis för åtalet mot Oskar Gröning – bokhållaren i Auschwitz – som inte ens hade förnekat sin tjänstgöring i lägret. Men framförallt innebar fallet Demjanjuk att den juridiska och historiska förståelsen för Förintelsen som ett systematiskt massmord, möjliggjort av vanliga människor och deras val, närmade sig varandra. Vad som hände med Ivan den förskräcklige, eller Ivan Marchenko som han egentligen hette, vet man däremot inte så mycket om. Han tros ha dött i kriget.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) En kritik av fejdkulturen av Catta Neuding

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Suget efter ciggen av Anders Mathlein

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Men kvar finns rädslan av Annika Borg

2) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

3) Okreativ förstörelse av Ivar Arpi

4) Cash is trash av Fredrik Johansson

5) Förödande flathet av PJ Anders Linder

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...