VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Anlagen vi ärvde

Av Staffan Ulfstrand

Det är generna – arvsanlagen vi fått av våra föräldrar – som ger oss vår lekamen, våra brister och våra talanger. Så går det till såväl hos vår egen art som hos möss, måsar och myggor. Generna är ärftlighetens fundamentala enheter, de överförs från generation till generation och ger varje individ dess speciella särdrag. Ibland förändras de genom mutationer, vilket leder till individer med nya styrkor eller – oftare – nya svagheter. Men livet går vidare som det har gjort i miljarder år, och det är en i sanning komplicerad och händelserik historia, som biologen och läkaren Siddharta Mukherjee utförligt beskriver i sin nya bok.

Hur är generna byggda? Hur samverkar de inom en individ, eller motverkar de kanske varandra emellanåt? Vilka faktorer modifierar olika geners frekvens hos olika populationer och arter? Frågor som dessa och otaliga andra blir föremål för alltmer sofistikerade undersökningar av allsköns organismer i genetiska laboratorier världen runt, men förvisso också ute i fält. Genetiken är och måste vara en grundläggande vetenskap om vår forskning ska kunna bidra till en djupare förståelse för livet på jorden – dess historia, nuvarande situation och framtidsutsikter. En art, nämligen just vi, som liksom alla andra arter är en produkt av årmiljoner av genetisk anpassning, har onekligen nått ett slags global hegemoni, och det är spännande att försöka förstå hur vi har utvecklat de egenskaper som gjort oss till ”världens härskare”<– dock utan att klumpa ihop alla människor som om vår art skulle bestå av en enda, homogen population. Tvärtom: vi är och har i vår historia i ännu högre grad varit splittrade på otaliga, mer eller mindre separata befolkningar med skillnader i utseende och utrustning.

Och till yttermera visso – alla individer är ju unika! Ingen är en kopia av någon annan. Men enäggstvillingar då? Jovisst, de är varandra oerhört lika, men också de har i sina genetiska recept en eller annan liten privat specialitet.

Som författarens namn avslöjar, har han sina rötter i Indien. Efter studier och forskning vid en rad framstående brittiska och amerikanska universitet har han nu landat på Columbiauniversitetet i New York, där han leder ett forskarteam som gör uppmärksammade insatser inom olika delar av humangenetiken.

Mellan en utförlig inledning och en dito avslutning, i vilka ett antal av författarens släktingar beskrivs med tonvikt på deras nedärvda psykiska åkommor, finns det sex långa kapitel som lägger fram historiska aspekter på den moderna genetikens och evolutionsbiologins metoder och resultat, och på hur dessa nu har utvecklats till en nivå av insikter och behandlingsmöjligheter som man för ganska kort tid sedan knappast kunde föreställa sig.

”Hjältarna” i bokens första kapitel är som sig bör de båda genierna Gregor Mendel och Charles Darwin. Deras forskningsresultat och de slutsatser som dessa ledde fram till har lagt en solid grund för vår förståelse av livets historia och mångformighet på vår planet. ”Naturligt urval” är den sållningsprocess som sker genom att individer med olika genetisk utrustning uppnår olika stor fortplantningsframgång och därigenom får olika starkt inflytande på vilka anlag och egenskaper som kommer att finnas hos kommande generationer. Både Mendel och Darwin var utomordentligt försiktiga generaler som ytterst noga begrundade sina resultat och som endast efter lång tövan dristade sig – eller snarare kände sig tvungna – att publicera dem.

I den nya genetikens värld dök det emellertid så småningom upp människor med andra idéer och ambitioner än de vetenskapliga. I olika regioner ser människor olika ut, och alltför ofta händer det att dessa olikheter utpekas som ”defekter”. Befolkningsgrupper med olika genetisk utrustning och följaktligen olika utseende fick benämningen ”raser” och tillmättes olika värde. Denna så kallade rasism utvecklades först i Storbritannien och USA, men skulle ju som bekant nå sin kusliga kulmination i 1900-talets Tyskland, där genetiskt betingade skillnader i utseende, ofta i kombination med kulturella olikheter, kom att användas som motivering för fasansfull förföljelse och massmord på vissa folkgrupper. Mukherjee ger oss en initierad beskrivning av de tankegångar som ligger bakom denna så kallade eugenik – strävandet efter ”renrasighet” genom eliminerandet av genetiskt ”mindrevärda” individer.

I det sista av bokens sex huvudkapitel tacklar Mukherjee de komplicerade frågorna kring den genetiska bakgrunden till en rad olika psykiska sjukdomstillstånd som drabbar ett icke obetydligt antal individer och där en ärftlig faktor syns tydligare än i de flesta andra sjukdomskategorier. Om än ofta onödigt omständlig, är hans presentation av forskningsläget i högsta grad tankeväckande, och man imponeras av bredden och djupet av hans kunskaper. På olika ställen i boken återkommer han till de ärftliga psykiska sjukdomar som åtskilliga av hans nära släktingar har lidit eller lider av och som ofta haft de mest tragiska konsekvenser både för dem själva och för deras anhöriga.

Det är sannerligen en innehållsrik bok som Mukherjee skrivit, och han delar på nästan 600 sidor frikostigt ut detaljerad och saklig information om modern genetik ur ett medicinskt perspektiv. Självklart kommer han in på aktuella spörsmål, som till exempel hur moderna samhällen på bästa sätt bör hantera patienter med olika typer av ärftliga psykiska åkommor och med ett ofta livslångt vårdberoende. Generna är det material som skjutsar den ärftliga informationen från släktled till släktled. Vi människor är utrustade med omkring 30 000 gener, som innehåller bortåt tre miljarder dna-baser. Åtskilliga av vår arts gener finns också hos andra arter och givetvis allra flest hos våra närmaste släktingar, det vill säga: övriga primater som schimpanser och gorilla.

En individs byggnad och beteende påverkas förstås av hennes eller hans uppsättning av arvsanlag, men dessa kan få olika genomslagskraft beroende på i vilket sällskap de har hamnat. Eftersom olika gener ger sin innehavare olika stor fortplantningsframgång, kommer deras frekvens att förändras från generation till generation. Med andra ord: populationen anpassar sig fortlöpande till sin miljö. Bevarad genetisk mångfald är en förutsättning för naturligt urval, det vill säga: förmåga till anpassning till nya omvärldsbetingelser.

På otaliga sätt har den moderna människan modifierat ”naturens lagar”. I de flesta samhällen maximerar flertalet inte antalet producerade avkomlingar, utan håller nere ”kullstorleken” på ungefär samma socialt och ekonomiskt bekväma nivå. Därigenom försvagas den naturliga urvalsmekanismen eller förlorar helt sin potens. ”Enhetlighet är antitesen till evolutionär anpassningsförmåga”, skriver Mukherjee (i litet fri översättning) – vilket obestridligen är sant. Å andra sidan fungerar en hel del mänskliga samhällen även idag på ett sådant sätt att fortplantningsframgången främst hos männen är starkt varierande. Vårt levnadssätt styrs sannerligen inte bara av vår natur utan också av vår kultur.

Modern genetik aktualiserar en besvärlig problematik: Bör vi människor använda våra kunskaper till att påverka den genetiska konstitutionen hos kommande generationer? Skulle detta kunna bidra till att färre människor skulle drabbas av ”genetiska defekter” med alla deras plågsamma och till och med invalidiserande symtom? Är det moraliskt acceptabelt att undersöka och i förekommande fall abortera foster med arvsanlag som indikerar ett svårt liv med djup psykisk eller fysisk ohälsa? Skulle man därigenom reducera mänsklighetens totala lidande?

Ett exempel: mellan 13 och 30 procent av de barn som har en förälder med schizofreni drabbas i sinom tid av samma svåra sjukdom. Om både mor och far är bärare av dessa anlag, ökar barnets risk att få sjukdomen till cirka 50 procent. Är det etiskt acceptabelt att agera så att färre (eller helst inga) barn växer upp med avsevärd risk att drabbas av schizofreni? Det är en fråga som verkligen är aktuell, eftersom intensiv forskning pågår med syfte att utveckla möjligheter att med hjälp av genetiskt ”mixtrande” minska risken för att människor ska drabbas av denna svåra sjukdom. Man har faktiskt inlett försök med avsikt att i en människas genetiska arsenal göra vissa förändringar som vore fördelaktiga för hans eller hennes avkomlingar, och sedan i nästa led även för deras, nämligen genom att minska eller eliminera risken för denna sjukdom.

Här har vi att hantera ett moraliskt dilemma, skriver Mukherjee, som vi med våra ökade insikter om genetiska faktorers betydelse för enskilda människors levnadsöden knappast kan – eller får – undvika att ta ställning till. Kan det under vissa betingelser vara moraliskt försvarbart att försöka påverka individers genetiska konstitution i avsikt att lindra deras framtida lidande? Varje år presenterar den genetiska forskningen nya metoder som kan användas till att modifiera individers uppsättning av arvsanlag, och det ankommer, understryker han, på ”samhället” att avgöra om sådana ingripanden är moraliskt försvarbara.

Länge var jordens befolkning uppdelad i grupper (stammar, folkslag) med vissa karakteristiska utseenden och olika speciella livsstilar. Man brukade på den tiden tala om att vår art liksom så många andra var uppdelad i geografiska raser. Skillnaderna uppfattades som ”negativa”: mellan samhällen bestående av individer av skilda raser var stämningen ofta fientlig; xenofobi är rena grekiskan för främlingsfientlighet, en nästan generellt förekommande företeelse förr i tiden – och onekligen fortfarande livskraftig i en del kretsar. Som medierna rapporterar förekommer ju dessvärre skarp främlingsfientlighet på många håll än i denna dag. Det är en attityd eller reaktion som otvivelaktigt har djupa rötter, för under den övervägande delen av vår arts ungefär kvartsmiljonåriga historia har människor levt i stammar som frenetiskt har konkurrerat med varandra om viktiga men knappa resurser. Att folkgrupper levde isolerade från varandra ledde till att de inte bara hittade på olika former av kultur, utan också till att de utvecklade genetiska skillnader i sitt utseende. När jordens befolkning växte och alltfler reste runt och fick se hur det såg ut på andra platser än hemmavid dominerade till en början känslor av konkurrens, förakt och fientlighet gentemot ”de andra”. Många faktorer har bidragit till den globalisering som vi nu upplever, inklusive den fantastiska befolkningstillväxten på alla hörn och kanter. Fria från xenofobiska attityder har vi dock inte blivit, såsom dagligdags framgår av medierna, även om ”främlingshatet” på de flesta håll har avtagit i styrka.

Det kan vara intressant att i detta sammanhang påpeka att den genetiska variationen inom människogrupper är avsevärt större än den mellan olika grupper. Faktum är att vi alla är ”närmare släkt” än vi ofta tror. Vi har dessutom i modern tid många gånger bevisat vår förmåga att ”ta seden dit vi kommer”. Visst ser människor i olika regioner olika ut, men de genetiska skillnaderna är tämligen obetydliga såväl mellan dessa som mellan andra ”etniska” grupper.

Mukherjee har skrivit en bok som onekligen är ganska jobbig att ta sig igenom. Den är synnerligen mångordig, och texten vimlar av onödiga utvikningar. Vilket väder som rådde då författaren anlände till en viss plats för att delta i en viss konferens och vad som serverades till middagen – nej, det behöver vi faktiskt inte veta. Samtidigt måste man beundra hans mångsidiga expertis. Visst lär man sig mycket av att läsa hans tjocka volym, men ack så härligt det vore om han skulle återkomma med en kondenserad version om detta riktigt viktiga ämne: Hur i all världen har vi blivit sådana som vi har blivit?

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

3) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

4) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

5) Den femte drottningen av Carina Burman

NR 3 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...