VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Dags att ta ledningen

Av Jojje Olsson

Kina har alltid avstått från att ta ledningen i internationell politik. Den tiden är på väg att ta slut.

Deng Xiaoping, mannen som öppnade Kina, formulerade 1990 en utrikespolitisk agenda som gick ut på att ”bida sin tid”. Kina skulle hålla en låg profil som försiktig observatör, och ”aldrig göra anspråk på [globalt] ledarskap”. Kommunistpartiet var då mer utsatt än på länge; Berlinmuren hade just fallit och kineserna var placerade i den diplomatiska frysboxen efter massakern vid Himmelska fridens torg.

Men knappt 30 år senare verkar president Xi Jinping anse att tiden redan är kommen.

Under ett forum för nationell säkerhet i Peking i februari offentliggjorde Xi nämligen de så kallade ”två vägledningarna”. Han menade att det nu var dags för Kina att ”guida det internationella samfundet” genom processen med att skapa en mer ”rättvis och rimlig” världsordning. Xi sade också att Kina bör fungera som guide för att ”upprätthålla den globala säkerheten”.

I ett politiskt system utan transparens spelar ordval och semantik stor roll. Tidigare har Xi framhållit att Kina bör ”spela en viktig” i utformningen av en ny världsordning. ”Guida” var ett nytt uttryck, och skillnaden pekades genast ut upprepade gånger i såväl statliga medier som av kommunistpartiets centrala partiskola.

Samtidigt kommer den nya ambitionsnivån knappast som en blixt från klar himmel, inte minst med tanke på att spelplanen förändrats dramatiskt sedan 1990. Förutom att Kinas ekonomi nu är nästan 40 gånger större så vacklar västvärlden efter brexit, Donald Trump och populistiska framsteg på den europeiska kontinenten.

Händelseutvecklingen fick det Världsekonomiska forumet i Davos i januari i år att likna en svart komedi med ombytta roller. Efter att Donald Trump valts till president beslutade sig Xi Jinping för att som första kinesiska ledare personligen närvara i Davos, där han höll ett öppningstal som förespråkade frihandel och globalisering, komplett med signifikanta kinesiska metaforer som: ”Att eftersträva protektionism är som att låsa in sig själv i ett mörkrum. Vind och regn stängs ute, men det gör även ljus och luft.”

Inte nog med att Xi kunde leverera sitt tal oemotsagd och utan frågor från åhörarna; han hejades även på av forumets ordförande Klaus Schwab. ”I en värld präglad av osäkerhet och instabilitet, sätter det internationella samfundet sitt hopp till att Kinas ledare ska fortsätta det mottagliga och ansvarsfulla ledarskap som förser oss alla med säkerhet och stabilitet”, sade Schwab.

Med det varma mottagandet i Davos i färskt minne, sade en kinesisk toppdiplomat vid en presskonferens ett par dagar senare att Kina förvisso inte eftersträvar någon global ledarroll, men kan ”tvingas att ta en sådan roll” om andra aktörer avsäger sig ansvaret.

Med ”andra aktörer” åsyftas främst USA, vars relation med Kina ställts på sin spets i och med Donald Trumps valseger. Redan under valkampanjen drev Trump en tuff retorik mot Kina; han lovade märka landet som ”valutamanipulatör” och hotade med 45 procent höga strafftullar på kinesiska importvaror. Efter sin valseger tog han direktkontakt med Taiwans president och ifrågasatte One China Policy som varit hörnstenen i USA:s relation med Kina sedan Richard Nixon besökte landet 1972.

Detta till trots gnuggas det utan tvivel händer i Peking. Eftersom Trump inte gjort sig känd som en entusiastisk förespråkare av mänskliga rättigheter eller press- och yttrandefrihet, kommer han sannolikt inte att ställa högljudda krav på Kina inom dessa områden. Vidare är Trump heller inte någon vän av frihandel. Han har redan hunnit skrota Trans-Pacific Partnership (TPP), ett omfattande handelsavtal som Kina länge sneglat avundsjukt på eftersom de själva inte skulle inkluderas.

Kina har de senaste åren istället utformat egna motsvarigheter som Free Trade Area of the Asia-Pacific (FTAAP) och Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), vilka nu kan användas för att stärka inflytandet i Stilla havs-regionen på USA:s bekostnad. I november, bara någon dryg vecka efter Trumps valseger, närvarade Xi Jinping personligen vid ett APECpec-möte i Peru för att ytterligare marknadsföra dessa avtal.

Kina utmanar sedan tidigare redan den rådande internationella ekonomiska ordningen genom Asian Infrastructure Investment Bank, en ny världsbank med säte i Peking som invigdes 2014, samt den nya Sidenvägen, Xi Jinpings eget prestigeprojekt vilket innefattar utländska investeringar på hundratals miljarder kronor.

Därmed är brexit och Trump alltså inga avgörande katalysatorer för Kinas högtflygande utrikespolitiska ambitioner. Redan i oktober 2013 införde Xi Jinping det utrikespolitiska konceptet fenfa youwei, som löst kan översättas till ”att aktivt eftersträva framgång”. Detta följdes snart av en ny antiterroristlag med rätt att skicka kinesiska trupper utomlands utan mandat från FN.

Under fjolåret etablerade Kina vidare en flottbas i Djibouti; landets första utländska militärbas sedan tillbakadragandet av trupp från Nordkorea 1958. I fjol besökte även höga kinesiska militära tjänstemän Syrien med löften om utökat militärt bistånd och utbildning för den sittande regimens styrkor. Därmed har Kina – i realiteten om än inte på papperet – övergett sin tidigare så orubbliga hållning att stater inte ska lägga sig i varandras ”inre angelägenheter”.

Detta blev ännu tydligare i mars, efter att Sydkorea tillåtit den amerikanska byggnationen av ett försvarssystem vid namn THAAD som skydd mot nordkoreanska missiler. Kina stoppade då turister från att åka till Sydkorea, och manade till bojkott av koreanska varor via statliga medier. På sociala medier figurerade filmer där användare slog sönder produkter från Samsung och LG, samt stormade varuhus i Kina tillhörandes det koreanska konglomeratet Lotte, för att äta upp eller förstöra butikernas varor.

Förutom påverkan av internationell säkerhetspolitik, är det sannolikt att Kina i en ”guideroll” avser att använda sin ekonomiska och politiska tyngd för att undergräva upprätthållandet av mänskliga rättigheter och rättssystem. Tillsammans med standarder för internetcensur och cybersäkerhet skulle det underlätta jakten på politisk opposition; dessutom arbetar Kina redan i dag aktivt för att styra innehållet vid utländska universitet.

För att kunna verka som guide i internationella sammanhang krävs dock allianser med länder som respekterar Kinas politiska handlingar. Men som New York Times påpekade efter Xi Jinpings tal i Davos, kunde liknelsen med att ”låsa in sig i ett mörkrum” lika gärna användas för att beskriva Kinas politiska utveckling under hans tid vid makten, då hundratals aktivister och advokater godtyckligt fängslats.

Även ekonomiskt är diskrepansen stor mellan vad Xi säger och hur det djupt protektionistiska Kina faktiskt agerar. Under Xi:s tid vid makten har de kinesiska handelshindren vuxit, och enligt flera handelskammare känner sig utländska investerare mindre välkomna i Kina än på flera år.

Jean-Pierre Cabestan, ordförande för den statsvetenskapliga fakulteten vid Baptist University of Hong Kong, påpekade i samband med Xi Jinpings ”två vägledningar” att den världsordning som Kina förespråkar är ”neo-westfalisk” till sin natur, med fokus på enskilda staters rätt att bestämma och kontrollera. Går det verkligen att få stöd för detta koncept i väst?

Ett tydligt bakslag kunde ses i Storbritannien, vars regering under förre premiärministern David Cameron 2015 satsade på att bli ”Kinas främsta partner” genom att tillsammans dela ett ”gyllene årtionde”. Kraftigt motstånd uppstod även inom de egna leden, då det Konservativa partiets människorättskommitté presenterade en rapport vid namn The Darkest Moment. The Crackdown on Human Rights in China 2013–2016 och rådde regeringen att ”tänka om” i sin relation till Kina.

Samtidigt skrämmer Kinas framfart i Sydkinesiska havet bort potentiella regionala allierade som Vietnam och Indonesien. Vägran att acceptera Haagtribunalens negativa utlåtande om Kinas territoriella krav i området – som inget annat land i hela världen stöttar – visade vidare att Peking anser sig stå över internationella lagar.

Kina må ha vänskapsband med länder i regionen utan kust. Kambodja och Laos röstar exempelvis ofta för Kinas intressen i Asean, må vara att det sker i utbyte mot biståndspaket. Men riktiga allianser – även diktaturer emellan – är inte en handelsvara utan något som bygger på gemensamma intressen, ideologiska värderingar och ömsesidigt förtroende.

Därför var det talande när Yan Xuetong vid fakulteten för internationella relationer vid Tsinghua University i Peking, i fjol konstaterade att Kina bara har en enda allierad, nämligen Indiens ärkefiende Pakistan. Och det är en allians som bygger på kinesisk hjälp med utvecklingen av pakistanska kärnvapen och ballistiska missiler.

Trots höga ambitioner och hundratals spenderade miljarder i allt från militärt bistånd till spridning av ”soft power” fortsätter Kina genom sitt repressiva beteende att vara vad många kallar den mest ensamma supermakten någonsin. Det är ett tecken på att omvärlden – Trump och brexit till trots – fortfarande ser USA och Europa som mer pålitliga och ansvarstagande allierade än Xi Jinpings Kina.

Mest lästa just nu

1) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

2) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

3) Väldet och våldet av Carl Rudbeck

4) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

5) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...