VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Professor med livvakt

Av Erik W Larsson

Charles Murray är en av USA:s mest hatade och hotade akademiker. Erik W Larsson går på en universitetsföreläsning med tungt säkerhetspådrag.

”Larson eller Lawson?” frågar dörrvakten.

”Larsson”, svarar jag. ”Med två s.”

Vakten inspekterar noggrant mitt körkort, och bläddrar igenom sina papper en gång till.

”Ditt namn står inte på listan”, konstaterar han. ”Vi kan tyvärr inte släppa in dig.”

”Jag talade med herr Lawrence i morse”, svarar jag. ”Han sa att jag skulle få komma in.”

Vakten rynkar på näsan.

”Menar du presschefen? Är du journalist?”

Jag nickar. I bakgrunden närmar sig två jättelika män i kostym, iförda örsnäckor. Deras kroppsspråk är entydigt. Inget jävla tjafs. Det är bara att vända och gå hem.

Vakten fiskar upp sin mobiltelefon och ringer herr Lawrence. I bakgrunden spänner kostymjättarna sina knogar och gör sig redo för kvällens första konfrontation. Efter ett kort meningsutbyte stoppar vakten undan sin telefon och ger mig tillbaka mitt körkort.

”Välkommen, herr Larsson”, säger han, och låter mig passera.

Jag tackar artigt och gör mitt bästa för att undvika gorillornas stridslystna blickar.

Uppemot femtio poliser och säkerhetsvakter har kallats in till Duke University för att beskydda kvällens gästtalare. Bara statschefer och oligarker kan räkna med ett liknande säkerhetspådrag. Vem är denna mystiska gäst, vars närvaro väcker sådan oro? Är det Donald Trump? Kim Jong-un? Eller kanske påven själv? Nej, det är dr Charles Murray – en lågmäld statsvetare i sjuttioårsåldern.

Arrangörerna har goda skäl att vara ängsliga. Murrays senaste framträdande, vid Middlebury College i Vermont, urartade i kaos när scenen plötsligt stormades av demonstranter. Charles Murray och hans samtalspartner, statsvetaren Allison Stanger, fick genast eskorteras ut ur byggnaden av polis. Murray undkom oskadd, men professor Stanger fick föras till sjukhus, efter att en demonstrant tagit strypgrepp på henne.

Inför kvällens evenemang ondgör sig lokaltidningen IndyWeek över att en ”vit nationalist” och förespråkare för ”rashygien” ska befläcka Duke University med sin närvaro, och manar studenter till motstånd. Hotbilden mot dr Murray är allvarlig.

Vad ligger då bakom denna vrede mot Charles Murray? Svaret står att finna i The Bell Curve – ett 900 sidors mastodontverk som Murray författade i början av 1990-talet tillsammans med Harvard-professorn Richard Herrnstein. Boken kan ses som en ambitiös, om än populärvetenskaplig, sammanfattning av modern intelligensforskning. Författarna varnar för hur social stratifiering i USA skapat en arrogant och allsmäktig ”kognitiv elit”, som alltmer saknar anknytning till det stora flertalet. I det ökända, trettonde kapitlet citerar författarna statistik som visar en genomsnittlig skillnad i intelligenskvot (IQ) mellan olika etniska grupper – i synnerhet svarta och vita. The Bell Curve gav upphov till en jättelik kontrovers i medierna, och författarna anklagades för att förespråka ”vetenskaplig rasism”. Professor Herrnstein avled kort efter att boken gavs ut, vilket innebar att Charles Murray tvingades försvara The Bell Curve på egen hand. Hans rykte har aldrig riktigt återhämtat sig sedan dess, och han betraktas än idag av vissa som en intellektuell arvtagare till Adolf Hitler, trots att hans poäng aldrig varit att en grupp skulle vara mer eller mindre värd än en annan.

Kvällens arrangörer – Dukes studentförening för unga republikaner – är lätta att identifiera. Samtliga är vita, atletiska och konservativt välklädda gossar – som kloner av tvillingarna Winklevoss från filmen The Social Network. Deras flickvänner är vackra, skötsamma, och en smula fnittriga. Under kvällens gång utgör de senare en ständig distraktion från dr Murray, som all sin intellektuella briljans till trots ej är någon estetisk höjdare. Vid min sida står en skallig, svart man i mörk kostym och vakar över folksamlingen. På hans namnbricka står det ”Darren – vakt”.

”Väntar ni er trubbel ikväll?” frågar jag.

”Man vet aldrig”, svarar Darren tyst.

”Vet du vem talaren är?”

Darren nickar sammanbitet.

”I det här landet har alla yttrandefrihet...”, suckar han. ”Det står i författningen. Men...”

Darren avbryter sig själv, som om han var på väg att säga något olämpligt. Uppenbarligen tillhör han inte Charles Murrays fans.

Efter en barmhärtigt kort introduktion intar Murray talarstolen. Han inleder med en snabb sammanfattning av sin huvudtes – att det amerikanska samhället alltmer domineras av ett ”kognitivt toppskikt”. Framför mig utbyter ungrepublikanerna nöjda blickar. Det är oss han snackar om. Eliten. Bara ett par år till på Duke. Sedan bär det av till Manhattan, där pappa fixat en schyst praktikplats på Goldman Sachs eller JP Morgan. Därefter är det vi som styr. Pojkarnas leenden förvandlas dock snart till bekymrade miner. Det visar sig nämligen att Charles Murray inte alls är särskilt förtjust i denna nya elit. Han kallar dem ”bortskämda” och ”inskränkta”, avfärdar deras akademiska meriter som ”poänglösa”, och hånar deras tjusiga praktikplatser som ”positiv särbehandling för rika människor”. Med sin arroganta attityd gentemot vanligt folk har storstadseliten bara sig själv att skylla för Donald Trumps framgångar i presidentvalet, menar dr Murray. Han ser bekymrat hur den amerikanska nationen alltmer håller på att splittras i två delar. I boken Coming Apart liknar Murray dessa båda halvor vid två amerikanska småstäder – Belmont och Fishtown. I det idylliska Belmont leker livet som aldrig förr. Mamma och pappa är lyckligt gifta, och barnen gör bra ifrån sig i skolan. Ekonomin blomstrar, kyrkbänkarna är fullsatta, och på helgerna spelas det knattebaseboll eller pysslas med hemslöjd. I det mer lantliga Fishtown råder däremot social misär. Barnen uppfostras av sina mödrar, eller av sociala myndigheter. Kyrkogång och föreningsliv är det inte tal om. Papporna sitter mest hemma och tittar på tv, eller leker med sina mobiltelefoner. Många män i Fishtown får dessutom aldrig bli pappor. Charles Murray är särskilt hård mot glesbygdens ungkarlar, som i princip är att betrakta som socialt överflödiga. ”Ogifta män tränar inga basebollag”, kungör han från sin talarstol.

Detta må låta väl kyligt och kategoriskt, men dr Murray har statistiken på sin sida. Den amerikanska arbetarklass han själv lärde känna som barn håller sakta på att tyna bort, vilket i förlängningen leder till att landets väljare alltmer mobiliseras i två isolerade och antagonistiska block. Denna sociala splittring riskerar att undergräva de amerikanska ideal som Gunnar Myrdal för sjuttio år sedan beskrev i sin bok An American Dilemma: individens frihet och likhet inför lagen.

Vad kan då unga patrioter göra för att vända denna trend, och förhindra nationens kollaps?

”Flytta ut på landet”, predikar Murray. Undvik glassiga metropoler som New York och Los Angeles. Köp en pickup-truck. Bekanta er med riktiga amerikaner – folk med vanliga jobb och skit under naglarna. Befria er från den kognitiva elitens sociala bubbla. Vid det här laget har luften helt gått ur ungrepublikanerna. Snarare än att smickra dem för att de är så smarta väljer Charles Murray att läxa upp dem för deras arrogans och privilegier. Och nu vill han att de ska flytta ut på vischan också? Besvikelsen i salen är stor. Medan dr Murray talar kastar jag emellanåt ett öga på min nye vän Darren, den svarte säkerhetsvakten. Med knutna nävar och spända ansiktsmuskler blänger han argsint på talaren. Snart kommer det... snart börjar den jäveln snacka om hur dumma vi är... Under kvällens gång övergår Darrens ilskna uttryck dock långsamt i en förvirrad uppsyn. Att rika vitingar inte har någon aning om hur vanligt folk har det visste väl alla? Skulle det vara någon nyhet?

Till allas lättnad förlöper kvällen utan kravaller. Följande dag noterar en bloggare för IndyWeek att Murrays tal till studenterna var fritt från rasistiska utspel – som om de hade väntat sig att talaren skulle bränna ett kors på scenen, iförd ett vitt sänglinne. Charles Murray är i själva verket utled på att prata om raser och deras olika intelligenskvoter. När jag själv drog upp ämnet med honom i en intervju för ett tiotal år sedan avfärdade han hela kontroversen som "idiotisk", och ondgjorde sig över att hans kritiker aldrig brytt sig om att läsa The Bell Curve. Efter 25 år av dumma frågor och ogrundade påhopp tar dr Murray varje tillfälle i akt att tala om något annat. Hans aktuella budskap – mot intellektuell snobbism och för uppslutning kring amerikanska ideal – är förstås betydligt viktigare än det han framförde i The Bell Curve. I ett debattklimat som alltmer domineras av klassförakt, moraliskt hyckleri och snorkiga klichéer är Charles Murray att betrakta som unik – en intellektuell tungviktare med genuin empati och förståelse för vanliga människor. Gång på gång har Murray haft modet att ta det politiska och akademiska etablissemanget i örat och säga dem ett par sanningens ord. Kanske är det därför han är så impopulär. 

Mest lästa just nu

1) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

2) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

3) Väldet och våldet av Carl Rudbeck

4) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

5) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

2) Ogenomtänkt om värdegrund av Lena Marcusson

3) Turkisk taxonomi av Fredrik Malm

4) Så ska slipstenen dras av Mats Wiklund

5) Det hårdnar på Krim av Jan Hernebring

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...