VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

I korthet

Jag saknar snuskhumorn

Av Wilhelm Behrman

Jag minns en tid, det var nog bara ett tiotal år sedan, när den enda väsentliga egenskapen hos ett skämt var att det var roligt.

Det var innan en kroniskt småförbannad publik stod i ständig beredskap att brännmärka varje försök till komik som antingen sexist-rasistiskt eller PK-vänsteristiskt. Det var innan ett mossigt gammalt tuttskämt, som hämtat ur den avsomnade kvalitetstidskriften En Rolig Halvtimme, orsakade politiska avsättningar och debatt i riksmedierna.

Jag minns till och med en tid på en studentnation där ungmoderaterna och marxisterna i ena stunden kunde sitta och gaffla om politik för att i nästa stund gå hem och kopulera med varandra. För politik var inget man tog personligt och alla var ändå vänner. Av samma anledning kunde de politiska ungdomsförbunden i en sörmländsk håla, från anarkister till libertarianer, rutinmässigt träffas för att sätta ihop ett gemensamt partyschema.

Bland alla svenska ungdomar som inte var med i Jehovas Vttnen fanns på den tiden egentligen bara en enda umgängesregel: Roligast vinner. Och det enda verkliga etikettsbrott man kunde begå var att fastna i högstämt gravallvar. Att tappa självdistansen och bli sipp. Gjorde man det hamnade man i ett duggregn av vinindränkta pappersservetter och hånfullt blajande.

Det var med andra ord förenat med socialt risktagande att vara den som protesterade mot det hämningslösa vitsandet och markerade mot övertrampen. Och en sådan ordning är inte oproblematisk. Men den är en utopisk dröm jämfört med en situation där det är tvärtom, där det är pajasarna som hela tiden riskerar att stigmatiseras och där felfinneri och martyrskap är en riskfri väg till sympatiyttringar och beundran.

Det säger sig självt vad en sådan ordning gör med humorn.

Och framförallt snuskhumorn. Då, före sipphetens återkomst, var allt under bältet. Könsord och obsceniteter var okontroversiella inslag i den vulgärspirituella vardagsjargongen. Idag stämplas allt sådant som sexism, i alla fall om det kommer från fel avsändare.

Därför känner jag ett slags nostalgisk ömhet för Paolo Roberto. Och när Henrik Schyffert i en politisk Twitterdebatt kopplar samman onani och koprofagi knyter han – oavsett vad man tycker om hans politiska åsikter – an till en rabulistisk tradition av monumental smaklöshet som i mina ögon faktiskt markerar en förlorad guldålder i västerländsk kultur, en tradition som har skänkt oss South Park, Family Guy och Charlie Hebdo.

Det är ingen slump att de alla etablerades i ett annat decennium. I ett decennium där man fortfarande kunde skilja på snusk och sexism. Och på moral och moralism.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

3) En kyrka med flera röster av Susanna Birgersson

4) Inom vissa gränser av Torbjörn Elensky

5) Inte lika roligt längre av Dan Korn

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) Bra först, många sedan av PJ Anders Linder

3) Inte lika roligt längre av Dan Korn

4) Konflikten om bilden av Adam Cwejman

5) Inom vissa gränser av Torbjörn Elensky

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...