VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Från ideal till transaktion

Av Anna Victoria Hallberg

Universiteten rör sig bort från idealet om det gemensamma goda och en generell kunskapshöjning. Idag är nyttan med forskningen att lösa samhällsproblem. Det väcker frågor om humanioras existensberättigande.

Det finns forskare som menar att det upplysta samtalet är demokratins förutsättning. Staten och politiken borde därför inspireras av universitets samtalsmodell, som bygger på att utveckla och förvalta kunskap genom att testa och ”bryta” teser mot varandra. En liknande modell för offentligheten skulle kunna bidra till att komma till rätta med vad de beskriver som hotet mot det upplysta samtalet. Motreaktionen har dock inte låtit vänta på sig: den svenska universitetsvärlden (iallafall humaniora och samhällsvetenskap) är inskränkt och mest intresserad av att prata med dem som bekräftar det man redan tror på, eller tror att man vet. Akademins självbild av hur det upplysta samtalet förs är antingen idealiserad eller överdriven och därmed inte eftersträvansvärd som förebild.

Från flera håll hörs också att det är viktigare än någonsin att öka människors tillit och förståelse för vetenskapen och även deras delaktighet i forskning. Att engagera allmänheten är ett återkommande budskap från såväl politiker som från forskare själva. Aktiviteter som leder till allmänhetens deltagande (”medborgarforskning”) blir fler och att ”kommunicera sin forskning” är idealt en integrerad del av forskningsverksamheten. Att verka och att synas är därtill allt oftare synonymt för dagens framgångsrika forskare. Trenden att vara något av en ”aktivist” är på frammarsch och detta samtidsfenomen förstärks av mobilisering av attityder (som på sociala medier) och demonstrationer som March for Science. Det senare är ett initiativ från USA och kan ses som en reaktion på de policyförändringar som den nya amerikanska administrationen med Donald Trump i spetsen har påbörjat och som i flera fall inneburit att beslutsfattare avfärdat forskningsbaserad kunskap och entydiga rekommendationer från forskarsamhället.

Samtidigt finns det idag ett starkt tryck utifrån på universitetsvärlden att ge lösningar på det som går under benämningen samhällsutmaningar. Här bör vi föra en betydligt mer allvarlig diskussion om forskningens frihet än vad som ofta görs. Vi bör också hänge oss åt lite kritiskt tänkande kring vem som definierar samhällsutmaningarna och hur värderingen av vilket område som behöver mest resurser och att insatser görs. Riktade medel avsätts i forskningsprogram, nya centrumbildningar skapas med statliga medel i syfte att beforska en viss fråga (till exempel rasism) eller ett specifikt paradigm (till exempel afrofobi) och forskare förväntas bidra inom ibland ganska avgränsade ramar. Var går gränsen mellan forskarroll och politisk övertygelse om man på dagtid forskar på Marx och på kvällstid pläderar för densamme? Vem ska avgöra vad som är forskning och vad som är pamflett, är det upp till var och en? Och hur ska vi värdera förtroendet för forskning när vi ser på det stora experimentet inom högre utbildning – svensk skola – och dess relation till universitetsämnena pedagogik och ämnesdidaktik?

Vi lever alltså med flera parallella, och ofta motsägande, budskap. Omvärlden uppmanas att lita mer på forskning och kunskap för att motverka kunskapsresistens – utan att sätta vetenskapen på piedestal. Forskarsamhället ska öka allmänhetens och politikens intresse och förståelse för evidens och fakta – men att förhålla sig kritiskt granskande till forskningens resultat innebär olika saker beroende på om du befinner dig i eller utanför en disciplin, om du är medborgare eller makthavare. Forskare ombeds även att öka insynen i vad forskning innebär – och hur gör vi det på ett begripligt sätt utan att skönmåla eller misskreditera?

Det handlar sålunda om komplexa relationer som går ut och in i varandra och där förenklingar av vad som står på spel kan kännas lockande men dessvärre lätt skapar nya motsägelser. Att utmaningarna kring förtroende är extra bekymmersamma för humaniora vet vi till exempel genom den barometer som Vetenskap & Allmänhet redovisar varje år sedan 2002, VA-barometern. (Vetenskap & Allmänhet är en ideell förening som har som ändamål är att främja öppenhet och dialog mellan forskare och det omgivande samhället.) Svenskar är generellt intresserade av forskning, men 45 procent saknar uppfattning om humaniora – att jämföra med medicin, där bara 3 procent inte har någon uppfattning. Hur kan detta komma sig? Några svar går att finna i en högintressant bok om humaniora, skriven av tre samhällsvetare.

Boken The Impact and Future of Arts and Humanities Research (Paul Benneworth, Magnus Gulbrandsen & Ellen Hazelkorn, 2016) vill ge svar på vad forskning inom konst och humaniora har för samhällsvärde. Genom att betrakta snarare än bedöma humanvetenskaperna, i vid mening, får vi ta del av en god utredning och väl genomförd lägesbeskrivning med en del framåtblickar som bör intressera många, inte bara humanister. Boken beskriver olika sorters konflikter inom humaniora, de som uppstår på grund av disciplinens utformning och tradition och de som uppstår genom omvärldens syn och förväntningar på humanvetenskaperna. I synnerhet diskuteras fokuseringen på politiska riktlinjer med tydliga mål, som har fått ett sådant genomslag i forskarvärlden, och hur detta påverkar humanvetenskapernas förmåga att hävda sig.

Den agenda som numera styr forskarsamhället menar författarna är satt av en politisk kurs som i huvudsak är gemensam för Europa – nationella skillnader till trots – och som utgår från vissa antaganden om vad forskning är till för. Framförallt kretsar denna politiska agenda kring det som på engelska kallas ”impact”, det vill säga relationen mellan akademi och omgivande samhälle. På svenska talar vi om samverkan, men begreppet ”impact” fångar bättre den relationella aktivitet och effekt som uppstår i detta möte, där sambanden mellan de pengar staten och EU satsar på forskning och den forskning som produceras tydligare ska kunna avkodas. Forskningspolitikens mål är idag att skapa offentligt värde. Nyttan med forskning är att den kommer samhället till gagn. Idén om att lösa samhällsutmaningar med hjälp av forskning spårar boken till akademin själv (USA främst) och argumentet har plockats upp av politiker och forskningsfinansiärer.

Det har inte alltid varit så här. Vid flera till-fällen i vår historia har det funnits universitetsideal som snarare har hävdat att akademin ska bidra till en generell samhällelig kunskapshöjning. Men, påpekar författarna, en gradvis förändring har skett i synen på och definitionen av akademiskt samhällsvärde: vi rör oss bort från idén om kunskapsnivåer i samhället och om det gemensamma goda mot kunskapstransaktioner. Samhället ”kunskapifieras” via entreprenörskap, patent, uppfinningar och lösningar. Denna subtila förändring går att iaktta inte bara i synen på kunskap utan också i forskningspolitikens betonande av transaktioner som nödvändiga för att driva utveckling. Det är just i denna brytpunkt som författarna till The Impact and Future of Arts and Humanities Research menar att humaniora möter sitt största motstånd i förståelse av hur man bidrar till samhällsnyttan. Här uppstår ett slags dragkamp mellan en kunskapstradition som är präglad av och inställd mot hur vi kan förstå situationer och fenomen och ett nytt krav på att skapa kunskap som är direkt applicerbar på situationer och fenomen. Den svåra uppgiften för humaniora blir ju då att hitta bevis för sitt existensberättigande som är samhälleligt och forskningspolitiskt gångbara.

Genom att titta närmre på tre olika länder (Norge, Irland och Nederländerna) diskuteras nationella kontexters betydelse för hur tongångarna går och hur inflytelserika förespråkarna för humaniora i detta delvis nya universitetslandskap lyckas vara. En gemensam politisk uppfattning tycks vara att humaniora är otydligt. Samtidigt finns det inom varje nationell forskningsbudget och i det parlamentariska arbetet ett erkännande av att det idag vore otänkbart att stoppa finansieringen av humaniora och att humanvetenskaperna de facto bidrar med kreativa lösningar på många samhällsutmaningar. Humanioras status är både självklar och svajig.

När författarna analyserar de humanvetenskapliga samverkansaktiviteter som pågår i dessa tre länder hade jag dock velat se mer av kritisk distans och ifrågasättanden. Ta till exempel vetenskapskaféer eller forskarmöten på bibliotek: Kan vi verkligen tala om samverkan här? Varför är inte detta sedvanlig forskningskommunikation? Så som jag uppfattar samverkansuppdraget så skiljer det sig starkt ifrån det man tidigare kallade ”tredje uppgiften” där samverkan innebär att en part från det omgivande samhället efterfrågar en akademisk kunskapskomponent som i sin tur genererar ny kunskap, i mötet med näringsliv eller civilsamhälle. Här tycker jag att humaniora släpar efter och inte har tagit innebörden av ”impact” på allvar. Många lever i tron att det handlar om att lite högtravande berätta om vad man gör på dagarna och skriva populärvetenskapligt. Konsekvenserna av den självklara plats samverkan nu tycks ha tagit också i en svensk kontext, där senast lagda forskningsproposition innehåller förslaget att samverkan för första gången ska utgöra indikator för medelstilldelning bör vara djupt oroande för de humanister som vill få mer pengar.

Så här långt kan man tala om att humaniora drabbas av förändringar som får en negativ inverkan på möjligheter till forskningspengar och vetenskapliga formuleringsprivilegier. Men det finns också andra besvärligheter, som rör humanioras relation till omvärlden å ena sidan och till den egna självbilden å den andra. Man skulle kunna, om man vill vara lite giftig, tala om det i termer av attityden ”vi vill bli beundrade och behövda av alla, men lämnade ifred”.

Redan i bokens introduktion målas nämligen en viktig konflikt upp: den mellan förekomsten av konst och humaniora som allmän kulturkonsumtion och den forskning som utan uppenbar vetenskaplig metod och i avsaknad av empiriska bevis ofta drar slutsatser om samhällsfenomen och frågor i samtiden. De experter som uttalar sig från det humanvetenskapliga fältet gör gärna så utan hänvisning till ”seriöst peer-reviewad forskning” (alltså forskning som genomgått en kollegial prövning innan den publiceras). Expertutlåtanden från humaniora påminner mer om allmänt tyckande och preliminära idéutkast. Boken beskriver genom slående exempel hur reproduktionen av idén om humanioras inneboende värde har blivit otidsenlig då det omgivande samhället förväntar sig att investeringar i forskning och vetenskap har en direkt koppling till en gemensam och synbar samhällsutveckling. Att prata om det som ”ligger i tiden” blir därmed konkurrensutsatt för humanister, där en kritiker eller konstnär lika självklart tycks kunna uttala sig i humanioras frågor, medan forskarexpertisen uttalar sig om medicin och naturvetenskap. Här finns en delförklaring till varför allmänheten har så vag uppfattning om humanistisk forskning. Lite tillspetsat kan man säga att om humaniora vill bli satt på undantag och frångå de förväntningar på vetenskaplig stingens och samhällsnytta som gäller övriga vetenskapsdiscipliner så får man också räkna med att forskningen, i alla fall för dem utan kunskap om fältet, ofta framstår som ett smidigt sätt för några lyckligt lottade att skapa en karriär genom att fundera över konst och kultur. Det tycks också vara svårt att bli behövd av andra vetenskapsområden om man samtidigt signalerar att man vill bli lämnad ifred, eller göra på sitt eget sätt.

På ett ställe i boken citeras en politiker som uttrycker avmätt frustration över att humanister inte gärna kommer med inspel under utarbetandet av en ny agenda eller proposition men gärna sågar förslaget när det väl är klart. Här snuddar författarna i förbifarten vid något intressant, nämligen humanioras avstånd till den politisk-ekonomiska process som finns bakom statsfinansierad forskning. Språket skiljer sig, läsarterna är annorlunda och objekten för humanioraforskaren är ofta andra. För en statsvetare, biolog eller ingenjör utgör den rationalitet som finns inbyggd i de stora förändringar av det globala forskningssamhället under de senaste trettio åren en del av forskningsobjekten. Ta förekomsten av NPM (New Public Management), försurade hav eller digitaliseringen av industrin – samtliga dessa samhällsförändringar genererar frågor i tiden och problem att beforska. Inom humaniora är sambanden inte alltid lika uppenbara och här tror jag att fler humanister behöver fundera på: Ska man anpassa sig till kunskapstransaktionssamhället – skapa språkappar, utveckla datorspel i antik miljö, filosofera med barn – eller ska man göra något annat? Fundera över vari den humanistiska forskningens kvalitet består?

Det görs en hänvisning till Toril Moi (norsk professor i litteraturvetenskap, Duke University) i boken, värd att utveckla i korthet. Moi hävdar att humaniora ska bedömas och värderas på grundval av metodologi och forskningsobjekt. Inom humaniora kommer aldrig överväganden om samhällsnytta eller relevans att kunna vara avgörande eftersom sådana hänsynstaganden skulle stå i konflikt med humanvetenskapens kvalitetsnormer. Detta sätt att formulera och infatta problemet känns överlägset klokast av de forskare som citeras i boken och det är, vågar jag påstå, elitistiskt i sin konsekvens. Givet att vi håller en stadig, kritisk blick på att våra metodologier och objekt aldrig får bli normerande eller ge efter för det politiskt korrekta så är vändningen bort från idén att vi blir relevanta för att vi bidrar till att lösa samhällsutmaningar absolut nödvändig.

Forskningsobjekt och metod står traditionellt i en nära förbindelse inom klassisk humaniora, där det unika objektet, det partikulära, studeras genom avkodning, närläsning eller djupanalys. Det kräver i sin tur stort tålamod, stor beläsenhet och ofta långa resonemang. Därmed är humanioras kunskaper inte generaliserbara på samma sätt som inom andra vetenskaper, inte lika omedelbart samhällsnyttiga.

Problemet som uppkommer är vari humanioras särskilda bidrag består. Om humaniora ska följa forskningsfrågor sprungna ur samhällsbehov kommer det rimligen att innebära att traditionella humanistiska områden försvinner. En konsekvens kan bli att humaniora som sysslar med konst och kultur som kunskapsobjekt inte längre kan få finnas eftersom vi ska lösa samhällsutmaningar. Här är humanioras närmande till politiska perspektiv och de tendenser till åsiktsforskning man kan se dessutom riskabel: humaniora riskerar att bli en ”samhällsvetenskap light” som korresponderar med samhällsutmaningar på ett politiskt trendigt (men inte så hållbart?) sätt. Lockelsen att vandra denna väg är stor då den ytligt sett svarar mot just omvärldens förväntningar på kunskapstransaktion och kravet på mer samverkan. Tror vi på allvar att samverkan genom aktivism eller publika framträdanden kommer att stärka humanioras förtroende? Med The Impact and Future of Arts and Humanities Research som stöd kan man även argumentera för att humaniora behöver utöva motstånd mot sig själv och inte bli för bekräftande och internt bejakande. Vi behöver jobba oss bort från dagens humaniora som är så tröttsamt fokuserad på att anlägga perspektiv på allt – utan att samtidigt göra all humaniora överflödig.

För att humaniora ska göra skillnad, vara eftertraktad, inge förtroende och skapa ”impact” inom och utom akademin, behövs både förståelse för dess egenart och uppskattning av dess bidrag. Av tradition har humanisten uppövat en skicklighet i att läsa, skriva, analysera och kritiskt granska, vilket borde vara en stor tillgång i det nödvändiga, upplysta samtal som just nu både efterfrågas och står under hot. Att vara humanioras vän är att tala om när ett givet utrymme bör överträdas och vi inte längre kan nöja oss med att bekräfta det vi redan (tror att vi) vet.

Mest lästa just nu

1) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

2) Vår tids massutmaning av Widar Andersson

3) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

4) Uppfriskande angrepp av Josefin Holmström

5) Formuleringarnas muntra precision av Per Wästberg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

3) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

4) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

5) Den femte drottningen av Carina Burman

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...