VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Inte lika roligt längre

Av Dan Korn

Så länge vi visste att Sverige var fantastiskt fick utlänningar gärna kritisera oss. Vi tyckte bara det var skoj. Nu har skrattet fastnat i halsen.

I alla tider har människor undrat över hur andra ser på dem. Vi frågar varandra hur vi ser ut och vi anlitar spegeln. Främlingars skildringar av Sverige är som ett slags litterära spegelbilder och brukar slukas med stort intresse. Flera antologier har ägnats den sortens litteratur. Samuel E Bring förtecknar 3 244 reseskildringar från Sverige i sin Itineraria Svecana (1954) från Egil Skallagrimssons resa i Värmland år 944 till fransmannen Pierre Demeuses Images de la Suède 1950. Särskilt älskade har kritiska skildringar varit. Få saker har gjort oss på så gott humör som riktigt elaka iakttagelser om Sverige. Den svenske kocken i ”Mupparna” och den amerikanske skådespelaren Danny Kayes skildringar av urtråkiga svenska fester med tal han inte förstått ett ord av, men som han kunde imitera, blev folkkära i tv:s barndom. Kåsören Torsten Ehrenmark varvade reseskildringar från främmande länder med ständigt återkommande roligheter om svensk tråkighet och det faktum att ”swede” på engelska betyder både kålrot och svensk. Rotmos blir alltså ”mashed swedes”:

Mosade svenskar, det tilltalar engelsmännens humoristiska läggning. Vi kallar helt enkelt restaurangen The Mashed Swede, Den Mosade Svensken, dvs Restaurang Rotmoset.

Han kunde också skriva om annan svensk mat: ”Jag kan så här i en hast inte påminna mig någon annan nation som blir så likgiltig för världens gång som den svenska när det är säsongpremiär för någon delikatess. ’Min älskade vad bry vi oss om nazis? Se färsk potatis, nej se, färsk potatis!’ skaldade redan Alfred Vestlund på 30-talet.”

Men nu har skrattet fastnat i halsen. Semmelpremiären i år kunde inte skapa likgiltighet för Donald Trumps uttalanden om Sverige, trots att semlorna faktiskt fanns med på ett hörn i den stora internationella uppmärksamheten. I spåren av Trumps uttalande, som i sin tur följde i spåren av ett reportage om Sverige i Fox News, reste den amerikanske journalisten Tim Pool till Sverige och gjorde en serie reportage för sin videoblogg. I ett av dessa nämner Pool att idag är det en svensk ”pastry holiday” och försöker få Nyheter Idags reporter Chang Frick att äta semla. Men semlorna kommer bort i uppmärksamheten. Det handlar mer om våld i förorter än om semlor.

Den amerikanske psykiatern A J Twerski återger i flera av sina böcker ett samtal han hade med en mycket framgångsrik vetenskapskvinna, mottagare av flera prestigefyllda utmärkelser. Trots hennes framgångar hade hon mycket dåligt självförtroende och led av att hennes barn kritiserade henne. Twerski sade att det väl ändå måste betyda en hel del att hon fått ett särskilt förnämligt stipen-dium. Kvinnan svarade att det bara visade att stipendienämnden måste ha fått någon form av tillfällig sinnesförvirring. Då sade Twerski: ”Det skämmer ju ditt utseende att du är så puckelryggig.”

Kvinnan skrattade och sade att hon var väl inte puckelryggig. ”Just det”, svarade Twerski. ”Och därför att du vet att du inte är puckelryggig tar du inte illa vid dig av det jag just sade. Men när dina barn kritiserar dig tar du illa vid dig, därför att du tror att det de säger är sant.”

Så länge vi svenskar innerst inne visste att Sverige var ett underbart, fantastiskt land fick dumma utlänningar gärna kritisera det. Vi tyckte bara det var roligt. Att vi inte skrattar längre, att regeringen ägnar mycket tid och kraft åt att tillrättalägga Sverigebilden, visar alltså att vi själva mist illusionen om det underbara Sverige. När det gick bra för Sverige fick makarna Sjöwall-Wahlöö gärna skriva deckare där Folkhemmet framställdes som helvetet på jorden. Välfärdsstaten fick häcklas av Henning Mankell och Stieg Larsson. Ingmar Bergmans filmer älskades av en hel värld och när framförallt amerikaner frågade sig hur det folk kunde vara beskaffat som från Strindberg till Lars Norén producerade en så strid ström med dramer om olyckliga och trasiga själar, ja då njöt vi kokett. Att folk tror att midnattssolens land toppar självmordsstatistiken är väl lite irriterande, men vi vet ju att det inte är sant. Och precis som lite ammoniak förstärker väldoften i luktsaltet behövs det lite mörka skuggor för att allt det goda skall få den rätta reliefen. Den underbara svenska sommarkvällen med klucket mot bryggan måste också ha sin myggsvärm. Sörgårdsidyllen vid torpet blir inte fullkomlig utan lite strapatsrik vedhuggning eller vattenbärning. Valsen från spelmannens fiol kräver lite mollackord, en sorgesam slinga, för att det inte skall bli för insmickrande. Julskinkan kräver inte bara rödkål, utan också lite vass skånsk senap. Och vad vore smörgåsbordet utan en snaps eller två, som river i halsen? Vad vore pensionat Paradiset utan den ondsinte baron de Planche, Edvard Persson utan en elak stadsbo som vill förstöra idyllen, Saltkråkan utan Ruskprick och Knorrhane?

Men vad gör vi nu, när skuggorna som en gång behövdes för att göra idyllen vackrare plötsligt blivit alldeles för stora? När hela världen pekar på vår tids Bulten i Bo står vi där och vet inte vad vi skall ta oss till. För Bulten i Bo slåss inte längre på en marknad i Småland. Han skjuter ihjäl människor i stadsdelar i de större städerna, stadsdelsnamn som vi alla har på våra läppar, medan vi glömt bort orter som Härjevad, Skelycke, Holsjunga, Emtunga och Vättak. Vi kan inte uttala de nya slagskämparnas namn. Det kunde vi så länge de hette Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson. Nu har de andra namn, som visserligen kan vara svårare att uttala för den som är ovan, men den verkliga svårigheten ligger inte där. Den ligger i att själva namnet så ofta avslöjar ett ursprung i ett annat land, långt borta. I blotta omnämnandet ligger utpekandet på lur. Vi vill inte peka ut någon om det samtidigt gör oss till rasister. Det är ofint att prata om obehagliga saker i bildat sällskap. Vi vill inte föra statistik, eftersom det avslöjar misslyckad integration.

Eller misslyckad, förresten? Hur kan man misslyckas med något som man inte ens försöker sig på? 1975 fattade riksdagen beslutet att Sverige inte skulle försöka assimilera invandrare, utan istället stödja invandrarnas egna kulturer. Det fanns en entusiasm för detta, vackrast uttryckt i Kerstin Wallins bok Att vara invandrarbarn i Sverige (1978):

I högt utvecklade länder som Sverige blir kulturen kommersialiserad och utarmad. Invandrare kommer från fattiga länder, som är rikare på folkliga, producerande kulturformer av annat slag än våra konsumerande. Därmed kan kulturen få nytt liv och blod. Invandrarna för med sig ett skapande kunnande i fråga om mat, musik, dans, teater, sång och samvaro. Det är inte självklart att all utveckling går framåt. Av invandrarna kan vi lära på nytt något som vi förlorade på vägen mot välståndet. Det enhetliga landet behöver inte vara idealet.

Wallin var sannolikt inte medveten om det, men hon gjorde sig till tolk för en tanke om de olika kulturernas skönhet i den oblandade renheten, som i mängder av skrifter uttrycktes av den tyske filosofen Johann Gottfried Herder. I den enda mera omfattande svenska översättningen av hans verk, Ideer till Mennisko-Historiens Filosofi (1814–1816) talar han om världen som ”en Skådeplats af den besynnerligaste olikhet och omwexling”, det vill säga samma sak som i vår tid kallas mångfald.

Mångfalden blev det nya idealet, men så särskilt intresserade av mångfalden var vi inte. Den kunde få odlas i Rinkeby, i Gottsunda, i Hjällbo och Rosengård. På behörigt avstånd kunde den fina mångkulturen få leva, medan vi fortsatte med vårt liv. Inte heller trodde vi att vår historia kunde intressera de nyanlända. Vem lärde barnen i Rosengård folkvisan om Sven i Rosengård? Vem berättade för folk på Järvafältet om traktens alla fornminnen? Vem berättade om teorin att Hjällbo kanske var platsen där hjälten Beowulf en gång hade bott? Vi välkomnade människor till vår stat, men stängde dörren till vårt land. Främlingar med spännande mångkultur kunde väl ändå knappast ha något intresse av midsommarstänger, sommarstugor och dans bort i vägen på lördagsnatten.

Under 1900-talet fick vi det så bra och de mörka skuggorna försvann. Bort med Kolingen och Bobban, Pettersson och Bendel, Bombi Bitt och jag. Underklassen försvann, Folkhemmet kom och världen häpnade. Marquis W Childs optimistiska skildring Sweden. The Middle Way kom med en ny upplaga varje månad på prestigefyllda Yale University Press våren 1936 och fortsatte att tryckas i nya upplagor i över 30 år. Sverige hade blivit Utopia och med klädsam blygsamhet kunde vi skämta bort det. Boken har fortfarande aldrig översatts till svenska.

Men idyllen kan ta slut. När taket läcker i sommarstugan och regnet aldrig vill sluta, när det ryker av sur ved i den öppna spisen, när spelmansmusiken glidit över i Thore Skogmans lallande och det ymniga smörgåsbordet med snapsarna orsakat en krevad av obestämbart innehåll på hallmattan, ja då kan man hålla sig för skratt. När allt är pinsamt är det bästa man kan göra att tiga. Vi teg och låtsades att ingen skulle märka att bak de stolta orden om mångfald doldes en ny, snabbt växande underklass som precis som underklasser överallt och i alla tider fick sociala problem, brottslighet, drogmissbruk och misär. Och vi kunde inte tala om det. För om vi gjorde det skulle trollet inte spricka i solen, utan i stället skulle vi vara tvungna att se det i vitögat.

Då kom Donald Trump in som elefanten i porslinsaffären. Att han var en oborstad knöl visste vi förut, men inte att han var en så stor knöl att han skulle klara konststycket att agera som barnet i ”Kejsarens nya kläder” och som Martin Ljung i ”Ester” på en gång. Vi som minns den gamla sketchen där Martin Ljung kommer och överraskar Ester mitt i natten för att tillsammans med sin stora familj få bo hos henne på den två veckor långa semestern, minns också repliken:

”Fick du inte brevet som jag skickade ifrån Skövde?”

Han hade glömt att lägga på brevet. ”Så lustigt, va?” Men Donald Trump behövde inte lägga på något brev. Det hade kommit flera brev, som väckt bestörtning i idyllen, eftersom de var skrivna av nya svenskar som var ofina nog att påpeka att Sverige inte bara var röda stugor, bad i insjövikar och trendiga matbutiker på Södermalm. Länge gick det att avfärda Hanif Bali som en brun råtta och Amineh Kakabaveh som en ulv i fårakläder, eller kanske snarare med en bomberjacka under flanellskjortan. Det värsta brevet kom dock nationalekonomen Tino Sanandaji med. Hans bok Massutmaning försökte man inledningsvis avfärda som högerextremistisk propaganda, men allt fler läste boken och insåg att Sanandaji kom med seriösa beskrivningar av det svenska samhället, underbyggda med massiv offentlig statistik och genomtänkta förslag till lösning av samhällsproblemen. Han fick komma till tals i de stora medierna, om än inledningsvis med klädsam kritik som han likt bocken i örtagården gjorde mos av. Att en fackbok med omfattande statistiska tabeller utgiven på eget förlag blev en bästsäljare av sällan skådat slag gick inte heller att avfärda. Så Donald Trump kom som semestersabotören, mannen som såg att det stod ”Made in China” i botten på den antika vasen och var ofin nog att påpeka det.

Sverige är ett mycket subtilt klassamhälle, där det är viktigt att veta hur man skall uppföra sig för att passa in. Vi talar inte om vad som helst. Vi har rätt åsikter och har vi inte det kniper vi käft. Den fina salongen vaktas av dem som vet att invandringens kostnader bör jämföras med ett Netflixabonnemang och en pizza. De vet att vi inte bör tala om fjuttigheter som lokaler för inkvartering, skolplatser och andra oväsentligheter, när vi istället kan se de stora perspektiven:

Långt under mig det ligger som en tavlaDet vackraste i världen man kan seBåde sjöar, skog och strandBlir ett enda sagolandNär man ser det litegrann så här från ovan.

Så talar en sann svensk! Ellen Key skrev 1897 om ”nationens yppersta drag: kärleken till det idealistiskt vågsamma”. Det spelar ingen roll om det går käpprätt åt skogen, så länge vi vädjar till ”detta Don Quixote-drag i nationen”. Se de stora perspektiven! Det finns ju hur mycket yta som helst, så hur kan man säga att Sverige är fullt? Jonas Gardell filmade skog från ett tågfönster och lade ut på Facebook som tydligt bevis. Att vi inte har några skolplatser eller hus spelar ju ingen roll, så länge vi öppnar våra hjärtan!

Men det hände något förfärligt. In i den fina salongen med Netflixabonnemangen och de öppna hjärtana dansade ett skojarfölje som inte lärt sig vett och etikett. Det verkade kommet ur en dikt av Gustaf Fröding eller en novell av Albert Engström, oförskämt pack som hade fräckheten att kalla en spade för en spade och en utmaning för ett problem. Det var människor som talade om bilbränder, dödsskjutningar och organiserade tafsningar, om nedlagda förlossningskliniker, om pojkar dömda för våldtäkt som fick gå kvar i skolan. ”Sweden, could you believe that?” Nej, det var nog många som aldrig hade trott det.

Och jag tror att Sverige aldrig kommer att bli sig riktigt likt igen. De där oförskämda typerna som inte lärt sig hur man för sig drog upp rullgardinerna och öppnade fönstren, så att vår skam låg där till allmän beskådan inför hela världen. Det var inte längre vi som skrattade åt dumma utlänningar, utan de som skrattade åt oss. The middle way hade blivit the meager, messy, multicultural way. Vi står där och skäms, men nu när fönstren står på vid gavel kommer det in både frisk luft och solsken. Vem vet? Det kanske är nyttigt?

”Här rifs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?”

Dan Korn är författare, kulturhistoriker och rabbin

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

3) En kyrka med flera röster av Susanna Birgersson

4) Inom vissa gränser av Torbjörn Elensky

5) Inte lika roligt längre av Dan Korn

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

3) Konflikten om bilden av Adam Cwejman

4) Inom vissa gränser av Torbjörn Elensky

5) Pseudovetenskap tar över i skolan av Isak Skogstad

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...