VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Staten det var vi

Av Gunilla Kindstrand

Boken Det blinda Sverige från 1971 skildrade ett land präglat av repressiv tolerans. Den kritiserades sönder och samman av sin samtid. En omläsning visar ett Sverige som är både nära och långt borta.

Sverigebilden har fått sina törnar genom åren.

En lärorik batalj om det svenska varumärket ägde rum för snart 50 år sedan.

Det var då reportageboken The New Totalitarians av den brittiske journalisten Roland Huntford kom ut.

Boken kom 1971 och översattes snabbt till svenska under titeln Det blinda Sverige. Huntford hade bott i Sverige i mer än ett decennium och funnit det lilla landet i norr uppseendeväckande självbelåtet och självtillräckligt i förhållande till omvärlden. Hans bärande tes var att svenskarna hade avträtt sin politiska myndighet i utbyte mot social trygghet, hygien och en av staten uppmuntrad sexuell utlevelse. Med mjuk politisk makt hade medborgarna hjärntvättats så till den grad att ingen längre var kapabel att offentligt formulera någon egentlig kritik av rådande system, menade han. Samförstånd var ledstjärnan på alla nivåer.

Hos svenska medier kunde han inte urskilja några allvarliga ambitioner att granska makten. Journalisterna agerade snarast som hjälpgummor åt regering och regeringstrogna organisationer.

Här följer några citat som särskilt upprörde den svenska läsekretsen:

Samförståndets princip styr allting: den privata konversationen, det intellektuella livet och statens regerande.
Av massmedia att döma förefaller Sverige styras av en totalitär diktatur. Press, radio och TV uppvisar en förvånansvärd likhet, som om de vore styrda av ett Propagandaministerium.
Hela den svenska maffian av massinformatörer, kommentatorer, vägledare och uppfostrare uppträder som en kollektiv enhet och följer ögonblickets tendenser. De är konformister till övermått och önskar bara att befordra det allmänna samförståndet.
Svenskarna [ …] betraktar politisk träldom som ett nödvändigt villkor och ett hyggligt pris för välståndets fortsättning.

Boken byggde på ett 80-tal intervjuer med dåtidens absoluta toppskikt. Den framkallade en våg av indignation. Till och med statsrådsberedningen ansåg sig nödd att ta avstånd. Huntford beskylldes i debatten för att sprida ”osanningar” och ”falska uppgifter”, och hans verk kallades ”illsainnat” och ”fullt av sakfel”. Det var dock inte helt enkelt att avfärda författaren. Han innehade en högre akademisk examen, erfarenhet av internationellt arbete och hade varit bosatt i Sverige länge. Han var gift med en svenska och försörjde sig som skandinavisk korrespondent för välrenommerade Observer.

På den här tiden hade Sverige en tydlig image av utopi. Här fanns västvärldens lyckliga undantag, där människor levde fria från krigets trauman och med en social välfärd som framkallade avund. Vietnamrörelsen, kvinnofrågan och andra förändringar i tiden hade skapat en stark självbild av politisk radikalitet, men Huntfords bok fick demonstrationer och protester att framstå som ett slags repressiv tolerans: att yttra sig gick bra, men att handla var omöjligt.

The New Totalitarians bar redan i sin titel en tung blinkning till Aldous Huxleys dystopiska roman Du sköna nya värld från 1932. Huntford beskrev medborgare som, precis som i Huxleys berättelse, hade avindividualiserats och som successivt förlorat förmågan att formulera egna tankar om hur ett samhälle bör och kan byggas. Författaren såg politikens auktoritära fingeravtryck vart han än vände sig – i konsten, i arkitekturen, i ekonomin, i sovrummet, i nyhetsrapporteringen och i allas huvuden. Och överallt mötte han dem han kallade ”lovsångsspecialisterna”.

Visst förekom det att någon försökte utmana samförståndets politik, men han eller hon förvandlades snabbt till en ”icke-person” i offentligheten, erfor Huntford. Tillståndet benämnde han som ”den inre censuren”. ”I deras mentala värld är avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi […] De har ett inre tvång att tänka som alla andra tänker.

Internationellt fick The New Totalitarians ett relativt positivt mottagande och ansågs av några kritiker som den första detaljerade berättelsen inifrån ett strikt socialdemokratiskt samhälle.

Hemma i Sverige, däremot, startade en elitens frossa.

Särskilt upprörande var påståendet att det fanns en tydlig pakt mellan medierna och den politiska eliten. Att lojala statskontrollerade medier hade skapat en debattatmosfär som omöjliggjorde egentlig opposition.

Så här citeras till exempel Örjan Wallqvist, chef för nystartade TV 2: ”TV skulle aldrig attackera statsministern och regeringen, därför att den genomsnittlige svensken identifierar sig själv med staten och med de politiska organisationerna. Så TV känns som en del av staten.

Olof Lagercrantz, chefredaktör i Dagens Nyheter, beskriver tidningens nyhetsarbete så här: ”Nyheter måste användas till att förändra samhället och influera människorna. Om nyheterna är objektiva och bara avser att informera är det konservatism. I ett litet land som Sverige har en dagstidning som DN en ofantlig makt. Alldeles ensamma kan vi faktiskt svänga hela opinionen.

Inte bara journalisternas, utan också konstnärernas följsamhet skrämde Huntford. Han förfärades över att staten, via bidrag och kulturpolitiska prioriteringar som ensam mecenat kontrollerade konsten, konstnärerna och därmed indirekt också debatten och publiken.

Så här försvarade dåvarande Dramatenchefen, Erland Josephson, beslutet att aldrig någonsin sätta upp Ibsen eller Holberg på nationalscenen:

Vad jag vill ha sagt är att en klassiker inte kan uppföras om denne möjliggör en enda tolkning och den tolkningen inte passar vår radikala ideologi. Det är därför jag ogillar Brand och Peer Gynt […] Och bland de skandinaviska klassikerna vill jag inte göra Holberg. Hans moralitet är tvivelaktig. Han är aristokrat, och vi måste vara demokrater.

Och så var det då detta med den svenska synden. Under de här åren hade den svenska filmkonsten – och inte minst de högst naturalistiska sexscenerna i till exempel Jag är nyfiken gul/blå av Vilgot Sjöman – förändrat Sverigebilden i grunden. Det var här, i den sexuella lusten, som Huntford fann det undantag som bekräftade hans regel: I erotiken var svensken beredd att överge tryggheten för att få friheten. Sex var Sveriges säkerhetsventil, och det som fick ett folk att uthärda den hårda disciplineringen.

Huntford gjorde sin research under lång tid och med viss försåtlighet. Intervjuerna är förbluffande öppenhjärtiga och i boken benämns de emellanåt som ”privata konversationer”. Åtskilliga av informanterna tvådde förstås sina händer när boken kom ut. Till en del blev den efterföljande debatten en elegant illustration till Huntfords tes att svenska språket utvecklat en farlig utarmning när det handlade om samhällskritik.

Det blinda Sverige är idag svår att få tag på i sinnevärlden, men lätt att hitta digitalt. Den är värd att läsa, för både kunskap och kuriosa (även om översättaren Åke Ohlmarks handskades uppseendeväckande vårdslöst med sin uppgift).

Att göra en omläsning just våren 2017 är en egenartad upplevelse – det är både långt borta och nära.

Den stora skillnaden är förstås den digitala kulturen. Den självbild som Huntford såg som gjuten i ett stycke är idag perforerad av sociala medier och nätforum. Nätets så kallade fyrtorn (enskilda personer med hög kredibilitet och många följare) har emellanåt större genomslagskraft än vad ett journalistcertifierat inslag i public service har.

Men många av de infallsvinklar som dåtidens etablissemang så fermt avvisade, står högt på debattens dagordning idag. Här är några:

De licensfinansierade mediernas närhet till och eventuella lojalitet med makten. En högst central fråga i mediekrisens Sverige.

Politisk styrning av kulturen. Ämnet har fått ny eld efter den hårda kritiken av normkritiken: Vad händer när kvalitetskraven möter med den kulturpolitiska förändringsviljan?

Den obekymrade hållningen när det gäller personlig integritet. Huntford blev förbryllad av hur lätt svenskarna gav bort sina mycket personliga uppgifter till SCB och andra statliga aktörer. Också idag tillhör svenskarna dem som glatt bjuder på sitt privatliv, men numera är det till nätets algoritmdomptörer.

Elitens begränsade erfarenheter: då som nu hyperurban och i politikens absoluta närhet.

Det aggressiva försvaret av Sverigebilden. Trumps ”they’re having problems like they never thought possible” utlöste en fascinerande och medial orkestrerad indignation.

Det vi kan kalla det ”Huntfordska syndromet”. Huntford försökte ringa in de speciella villkor som präglade det unika svenska kontraktet mellan medborgare och stat. I de villkoren ingår en moralisk logik och en sorts lojalitet som de flesta nog känner igen, men som kan vara nog så svår att sätta ord på. Det är den som snabbt kan kortsluta debatter om sensitiva ämnen som migration, integration, kriminalitet [...] Detta ”Huntfordska syndrom” är ytterst närvarande också i den vår som heter 2017. Det är i detta vanskliga härad som sakfrågorna ofta förvandlas till låga personangrepp, vilket framför allt drabbar kvinnor som ger sig in i den offentliga debatten. Några av de mera upprörande exemplen är dreven mot Ann Heberlein, Alice Teodorescu, Amineh Kakabaveh.

Så till sist: Hur gick det med sexlivet då? Också här har det skett något av en revolution. Svenskarna har, enligt flera färska undersökningar, mindre sex än någonsin. Sexuell frihet efterfrågas inte alls på samma vis som på 1970-talet.

Det här har skapat stor oro i det politiska leden.

Regeringen gav därför nyligen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att kartlägga svenskarnas sexvanor.

Resultaten ska för säkerhets skull redovisas ända ner till kommunal nivå.

Gunilla Kindstrand är frilansjournalist

Fotnot: Roland Huntford är idag 90 år gammal, bor i Cambridge och är numera främst känd för sin polarforskning. Om Sverigeboken brukar han inte uttala sig, men för några år sedan beskrev han i en intervju Det blinda Sverige som ett verk skrivet med ”ungdomlig brist på finkänslighet”.

Mest lästa just nu

1) Är vi fredsskadade? av Katarina Tracz

2) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

3) Öva inte upp likgiltigheten av Svante Nycander

4) Adjö licens och monopol av PJ Anders Linder

5) Go West(banken) av Fredrik Johansson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Inte lika roligt längre av Dan Korn

2) Önsketänkande av Nathan Shachar

3) Konflikten om bilden av Adam Cwejman

4) Sju lappar under kudden av PJ Anders Linder

5) Ogenomtänkt om värdegrund av Lena Marcusson

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...