VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Stor konst är alltid ny

Av David Andersson

Sven Fagerberg var en unik essäist, som ständigt återkom till några centrala diktare och teman.

År 1953 reste den 34-årige civilingenjören Sven Fagerberg (1918–2006) till Japan. Besöket kom att få avgörande betydelse för honom, han hittade en bok om zenbuddism och haikudiktning. Långt senare beskrev han det inträffade: ”Det finns inga formler. Böcker skall man hitta. Plötsligt blänker det till, en lyckoslant hälsar från det okända.”

En typisk Fagerbergformulering, genom sin aforistiska täthet. Och dessutom sann. Vi har väl alla, av en slump, stött på böcker som har fått stor betydelse för oss. Själv läste jag som 16-åring Olof Lagercrantz bok om James Joyces Odysseus. Jag tyckte inte att den var speciellt bra. Men den innehöll ett citat om Hamlet som gjorde mig närmast andlös:

Hamlet är ett drama om motivets giltighet. Hamlet är modernare än vi som nu lever, hans gåtfulla grepp om oss beror på att han är ett senare steg i utvecklingskedjan eller åtminstone en aning om en ljusare möjlighet. De handlingsimpulser som ännu är giltiga för oss har hos honom blivit sönderfrätta av intellektet, och han vägrar därför att spela sin roll i det blinda driftlivets manuskript. Vedergällningens arketyp, som kommer nutidsmänniskan att mörda och döda av de obetydligaste orsaker, är för Hamlet en vålnad ur det förgångna. Trots sina starka motiv genomskådar han den och följer inte, utan söker med eftertanken den andra möjlighet som han vet måste finnas […] Till slut slits Hamlet sönder av de häftiga pendlingarna mellan medvetet och omedvetet, och åtta liv vägs upp mot hans faders enda.

Citatet var hämtat från Fagerbergs essä ”Finnegan och det öde landet”. Fagerberg var uppenbarligen så nöjd med beskrivningen att han lät den återkomma ordagrant i senare texter. Jag läste Finneganessän med glödande kinder och plöjde därefter genom hela hans författarskap. När jag var 23 år tog jag mod till mig och skickade honom en essä jag hade skrivit. Fagerberg svarade mycket vänligt, och vi hade därefter en liten korrespondens.

Att återvända till en gammal favorit är inte alltid behagligt, och Fagerberg är onekligen en ojämn författare. Men det finns verkliga höjdpunkter i författarskapet, varför det vore sorgligt om det blev bortglömt.

Till det mest betydelsefulla hör just ”Finnegan och det öde landet”, som Fagerberg skrev i slutet på 1940-talet. Han arbetade då på Electrolux. Han hade inga ekonomiska motiv för skrivandet och trodde inte att en så lång essä skulle kunna publiceras i någon tidskrift. Han skrev för byrålådan, för att klargöra sin egen situation, och kunde därför vara alldeles trogen mot sina kreativa impulser. Texten blev spretig, delvis svår att följa och starkt fascinerande.

James Joyces Finnegans Wake är ett extremt komplicerat verk, skrivet på ett otal olika språk, som ytterst få har läst. Fagerberg beskriver det dock, något överraskande, som ”världslitteraturens roligaste bok”. Han berättar om en ung man som under en kall vinter bodde i ett oeldat sovrum och fruktade för sin hälsa. Lyckligtvis hittade han ett ex av Finnegans Wake, ”sedan dess skrattade han sig varm varje kväll”.

Fagerberg var överhuvudtaget en anhängare av de svåra texterna, de som krävde att man läser långsamt. Och han var en förespråkare för omläsningen. Den bok man bara läser en gång är ingen riktig bok, menade han. I essän ”Proteus” (1986) skriver han:

Stor konst är alltid ny. Vårt medvetande förändras från dag till dag och ännu mer från år till år […] En konst som förtjänar namnet, tung av innebörder, är funktionsduglig också i en ny situation, den blänker med det oväntades magi också vid det som skenbart är en upprepning. Den som inte återvänder utan säger: ”Homeros har jag läst, Hamlet har jag sett, Mozart och Haydn har jag hört”, beskriver sig själv, i paradoxens sneda ljus, som en docka i Disneyland. Allt är lika, ingenting lever vidare.

Fagerberg föredrog kvalitet framför kvantitet. En av hans käpphästar var att vi lever i ett olyckligt överflöd av information, att vi tar in alldeles för mycket av fragmentariska, osmälta nyheter som inte integreras. Detta ansåg han långt före Internets uppkomst.

Sven Fagerbergs debutessä utgår alltså från Finnegans Wake, och i viss mån från Eliots långa dikt Det öde landet, men är så mycket mer än en studie över två litterära verk eller författare. Fagerberg försöker diagnostisera tiden.

Joyces verk var starkt påverkat av den italienske historiefilosofen Giambattista Vicos teori om att historien utvecklas cykliskt. I anslutning till denna teori beskriver Fagerberg hur motviljan mot 1800-talets bigotta viktorianism i början av 1900-talet ledde till en övertro på reduktionistiska, vetenskapliga lösningar. Sigmund Freud reducerade själen till sexuella impulser. Och antropologen J G Frazer skildrade primitiva myter och magi i sitt stora verk Den gyllene grenen, som han beskrev som ”en mörk och tragisk krönika över mänskliga fel och dårskaper, över fruktlösa ansträngningar, bortslösad tid och gäckade förhoppningar”. Men Freud inspirerade i sin tur den mer andlige Carl Gustav Jung, en av Fagerbergs stora valfrändskaper. Och Frazers kartläggning av myterna kunde användas av diktare som hade en större förståelse för dem, som Joyce och Eliot. Fagerberg ser Finnegans Wake som ett tecken på en ny, andlig tidsålder.

Det är fascinerande att se hur färdig Fagerberg var som författare redan i denna essä. De flesta av hans huvudintressen och motiv fanns där redan: valfrändskaperna Joyce, Eliot, Shakespeare och C G Jung, det naturvetenskapliga kunnandet, längtan bort från det förstelnade livsformer och engagemanget för kreativitetens problem, ”det växande”.

Inte minst frapperar det originella sättet att skriva essäer, där olika till synes disparata avsnitt ställs bredvid varandra. Fagerberg beskrev 1995 metoden i ett brev till undertecknad: ”Speciellt för mig är väl att det finns ett ’skönlitterärt’ inslag i mina essäer. Vill man ha en parallell kan man kanske tänka på kinesisk bildskrift. De olika tecknen eller bilderna ställs bredvid varandra utan beskäftiga mellanord eller kommentarer […] Deras innebörd som sammanställda kräver eftertanke för att uppfattas, och avsikten är ju att förståelsen därigenom skall djupna.”

Finnegantexten skrevs alltså för skrivbordslådan men en möjlighet öppnade sig när Harry Martinson donerade en penningsumma till tidskriften Poesi för en essätävling. Fagerberg vann, och hans essä publicerades i förkortad form i tidskriften 1950 och väckte ett visst uppseende.

Ännu mer sensationell var hans bokdebut 1957 med romanen Höknatt, om den osäkre ynglingen Mårten. I första kapitlet skall Mårten kyssa en flicka som blundar men tar istället upp en död mus som han trycker mot hennes läppar. Därefter följer flera kapitel som beskriver tidigare händelser i hans liv. Romanen är alltså inte kronologiskt berättad. I Fagerbergs originalmanus dödas Mårten i näst sista kapitlet vid en tjurfäktning i Spanien. Det sista kapitlet var en skildring av honom som litet barn. Detta tyckte förläggaren Carl Björkman var märkligt och bytte plats på de två slutkapitlen. I en nyutgåva ett kvarts sekel senare återställde Fagerberg den ursprungliga ordningen.

Avståndstagandet från det kronologiska berättandet visar sig också i Fagerbergs memoarbok Ljuset är vår farkost från 1989. Där konstaterar han att han inte upplever sig själv som en följd av händelser i tiden. Istället är en mängd tidigare händelser, tankar och intryck samtidigt närvarande i nuet. Genom memoarboken blev också de självbiografiska inslagen i debutromanen tydligare. Precis som Mårtens föräldrar hade också Fagerbergs far och mor en dålig relation, och även hans far tog livet av sig.

Knappast någon av 1950-talets debutromaner torde ha blivit lika hyllad som Höknatt. ”Maken till debut har inte noterats på år och dag!” skrev den ofta elake Stig Ahlgren. Artur Lundkvist beskrev verket som en ”helt modern roman som öppnar nya möjligheter för romankonsten”.

Till det som gjorde att romanen kändes så modern hörde den experimentella berättartekniken och inflytandet från James Joyce, som Fagerberg beskrev som sin författarskola. Men också Fagerbergs stora kunskaper om modern naturvetenskap och teknik. I början av romanen hittas Mårtens far död i familjens kylskåp, och därefter presenterar Mårten olika teorier om hur det kan ha gått till – var det mord eller självmord? Kylskåpsexperten Fagerberg kunde här excellera.

Fagerberg skrev ytterligare några uppmärksammade romaner, som Kostymbalen (1961), Svärdfäktarna (1963) och Det vitmålade hjärtat (1966), där miljöerna ofta hade hämtats från den företagarvärld Fagerberg kände inifrån. Ingen av dem blev dock lika framgångsrik som Höknatt. Det visade sig alltmer att romanen inte var den genre som passade Fagerberg bäst, han hade inget större intresse för att skapa realistiska intriger eller gestalter. Det var i fortsättningen inom essän han skulle fira sina största triumfer.

Den första essäsamlingen var Dialog i det fria (1968), där Finnegantexten för första gången publicerades i sin helhet. Boken innehöll också en del samhällskritik. Fagerberg angrep storfinansen, personifierad av Rasmus Rud, och han uppmärksammade tidigt miljöproblemen.

Samhällsanalysen uppfattades vid denna tid ofta som en kritik från vänster. Bland Fagerbergs största beundrare fanns den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander, som köpte in 85 exemplar av Dialog i det fria för utdelning inom partiet. Fagerbergs erfarenheter från företagarvärlden gjorde dock att han kom att känna allt större skepsis mot de politiker och författarkolleger som angrep marknadsekonomin utan att ha någon erfarenhet eller kunskap om verksamheten.

År 1973 kom essäboken Bronshästarna. Det får nog beskrivas som höjdpunkten i Fagerbergs författarskap, ett verk att återvända till med jämna mellanrum. Boken innehåller ett antal briljanta texter om bland annat zenbuddismen, Homeros och Almqvists Drottningens juvelsmycke. I ett kapitel om Hemingway överraskar Fagerberg med att framhålla den ofta kritiserade romanen Över floden in bland träden.

Ett tema i Bronshästarna är hur olika moderna författare – såsom Joyce, Nietzsche, Hemingway och Hesse – varit alltför dionysiska. Dionysos har ju traditionellt varit vinets och rusets gud. Men Fagerberg ger honom en utvidgat betydelse och han får representera olika typer av excesser, överdrifter och brist på balans och helhetstänkande. Hos Joyce tog detta sig uttryck i en ordberusning, språket blev ett självändamål. Fagerberg markerade här en betydligt större skepsis mot den författare som tidigare hade betytt mer för honom än någon annan. I kontrast till dessa obalanserade diktare lyfter Fagerberg fram den kloke schackmästaren Emanuel Lasker, som lyckades dra livsfilosofiska lärdomar av sina erfarenheter från brädet.

Precis som i Finneganessän ville Fagerberg i Bronshästarna diagnostisera tiden med hjälp av skönlitterära författare. Han skriver: ”Om de stora diktarna är vittnesgilla, och mycket tyder på att så är fallet, står en entydig varning att läsa i deras verk. Den period vi lever i kännetecknas av strömningar bort från ett sterilt och förstenat förnuft, mot dionysiska tillstånd.”

Bronshästarna är inte en uttalat politisk bok. Men om man känner till Fagerbergs senare utveckling är det inte långsökt att se den delvis som en kritik av den revolutionsromantiska 68-rörelsen. Fagerberg kritiserar politiseringen av kulturen och exemplifierar med 1970-talets sekteristiska litteraturkritik: ”Den politiska ångvälten rullar trosviss fram och manglar ut allting till platthetens dimension.” Och han låter sin samtalspartner Anna säga: ”Den politiska fördumningen har gått mycket långt i Sverige.”

Fagerbergs första stora angrepp på vänstern kom i en uppmärksammad debattartikel i Svenska Dagbladet 1980, där han använde den tvivelaktiga termen ”vänsterfascism”. Han hävdade att ”vänstermänniskan skräms av livets färg och mångfald, dess enorma möjligheter”. Debatten hade initierats av Jan Myrdal. Fagerberg fick stöd av Sven Delblanc, och snart publicerade Lars Gustafsson understreckaren ”Mediavänstern – nya klassens vakthund”. Trots sina skilda utgångspunkter kom dessa skribenter att kallas ”de fyras gäng”. Några månader efter Fagerbergs inlägg menade Svenska Dagbladets chefredaktör Gustaf ”Buster” von Platen att det kunde betraktas som en vändpunkt i den politiska debatten.

Gustafsson och Fagerberg profilerade sig därefter som borgerliga författare. Deras texter bidrog till att göra 1980-talet till ett mer frihetligt och pluralistiskt decennium än det föregående. Samtidigt var de inte helt idealiska som företrädare för borgerligheten. Båda var koleriska debattörer, Lars Gustafsson hyste dessutom ett suveränt förakt för faktakontroll.

Fagerbergs kritik mot socialdemokratins Sverige skilde sig från många andra marknadsliberala debattörer genom att den snarare var inriktad på den andliga än den ekonomiska tillväxten (även om han också bekymrade sig om ekonomin). Fagerberg hade alltid varit stark engagerad för den mänskliga kreativiteten och han ansåg nu att den vara hotad av den alltför reglerade socialstaten.

Vill man hitta en parallell i 1980-talets svenska debatt och kulturliv kan man tänka på Jan Troells fascinerande film Sagolandet (1988), som beskriver själlösheten i samtidens Sverige. Med sin halvdokumentära stil gör filmen nedslag i olika svenska miljöer. Den innehåller intervjuer med den sympatiske äldre socialdemokraten Tage Erlander och den modernare Ingvar Carlsson, som svarar förvirrat på frågorna om frihetens värde och faran med utopier. Filmens kalejdoskopiska form kan föra tankarna till Fagerbergs essäer. I viss mån fanns det också likartade inspirationskällor. Fagerberg var påverkad av C G Jung, i Troells film har den humanistiske psykologen Rollo May en avgörande roll.

Det fanns förvisso en sund kärna i Fagerbergs samhällskritik. Kulturlivet hade blivit fattigare genom 68-rörelsens politisering, och såväl ekonomin som skolan hade skadats av socialistiska experiment. Få socialdemokrater torde idag försvara idén om löntagarfonder eller de marginalskatter som fanns vid den här tiden. Men Fagerberg blev som debattör ofta alltför gäll, det fanns inslag av rättshaveristisk svartmålning i hans bild av socialdemokratins Sverige.

En av de författare som Fagerberg läste tidigt och blev en följeslagare var Friedrich Nietzsche. Men han förstod inte riktigt sanningen i Nietzsches ord: ”Den som kämpar mot vidunder, måste se till att han inte själv blir ett vidunder.” Fagerberg hade riktat berättigad kritik mot den förenklade, plakatmässiga litteraturen. Men de romaner han själv skrev under 1980-talet – De blindas rike (1982), Los Angeles (1984) och Beirut (1988) – var mer av pamfletter än konstverk.

Han kom dock att skriva värdefulla texter också i fortsättningen. I essän ”Proteus” återkom han till ett tema från Bronshästarna, kritiken mot Joyces Odysseus. Fagerberg konstaterar att Joyces alter ego Stephen Dedalus, som är huvudperson i romanens tre första kapitel, är en kreativ person. Och han beklagar att Dedalus snart överskuggas av den utslätade Leopold Bloom. Bloom blir en symbol för den okreativa, kollektivistiska nutidsmänniska som hellre läser Kalle Anka än Edith Södergran och som röstar socialistiskt.

”Proteus” kom att ingå i två intressanta böcker från 1986. Dels den av Tommy Olofsson redigerade antologin Joyce i Sverige, dels Fagerbergs essäbok Friheten att älska. I den senare boken har en annan irländare, William Butler Yeats, en framträdande roll. Det var ett exempel på att Fagerberg trots allt kunde hitta viktiga valfrändskaper sent i livet.

Och 1989 kom alltså den fina självbiografin Ljuset är vår farkost.

På 1990-talet drabbades Fagerberg av en muskelsjukdom och fick därför erfarenhet av den svenska långvården. Det skildrade han i boken Pelagius (1998), som gav honom nya läsare. P C Jersild beskrev den som en fascinerande och empatisk bok, skildringen ändrade ”på ett omtumlande sätt min bild av Fagerberg som en egensinnig och vresig intelligensaristokrat”.

En annan av Fagerbergs sista böcker var Som en tättings öga (1996), som är en detaljerad analys av Hamlet, akt för akt. William Shakespeare var Fagerbergs författare framför alla andra och Hamlet den pjäs han helst återkom till. Hans stora kunskaper i ämnet skapade vid ett tillfälle problem för honom.

År 1967 gav Erik Lindegren och Erik Mesterton ut en nyöversättning av Hamlet. Fagerberg skrev i sin recension i Dagens Nyheter att tolkningen säkert kunde fungera bra som underlag för teateruppsättningar men inte riktigt dög i bokform. Översättarna hade inte varit trogna mot originalet, de hade på ett märkligt sätt mästrat Shakespeare och gett ut pjäsen i förkortad form. I sak hade Fagerberg utan tvivel rätt. Men Lindegren var en framstående poet, med stort inflytande i kulturlivet, och dessutom bitter och hämndlysten. Episoden kom att bidra till Fagerbergs marginalisering, som skulle öka ytterligare genom hans politiska ställningstaganden på 1980-talet.

I Som en tättings öga gör Fagerberg en originell analys av Hamlet, vilket bland annat innebär en äreräddning av kvinnorna i pjäsen, Ofelia och drottningen. Han skriver också en del om James Joyces och T S Eliots tolkningar av dramat.

Hamlet, Joyce och Eliot – det var samma kombination som hade varit framträdande redan i ”Finnegan och det öde landet”. I sin recension av Bronshästarna konstaterade Olof Lagercrantz att Fagerberg inte är någon ”storkonsument av böcker och verklighet. Han har ett starkt kvalitetsbehov och han stannar kvar hos det han fäst sig vid tills han förstår. Det betyder livslång trohet.”

Lagercrantz avslutade artikeln med orden: ”Världsstaden finns varhelst en människa med snille slår sig ned. Sven Fagerberg hör till den stora världen och genom honom får vi ta del av den.”

Mest lästa just nu

1) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

2) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

3) Väldet och våldet av Carl Rudbeck

4) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

5) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Sju lappar under kudden av PJ Anders Linder

2) Men kvar finns rädslan av Annika Borg

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Tryggare stad av Johan Söderström

5) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...