VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Ett ofärdigt pussel

Av Paulina Helgeson

I Agnes von Krusenstjernas brev framträder en mycket egocentrisk människa. Personen är svår att tycka om, men författaren måste beundras.

Att läsa en författares brev är som att lägga pussel med en ofullständig uppsättning bitar. Efter avslutad läsning präglas resultatet av en nästan överdriven detaljrikedom i vissa delar, och av en gapande tomhet i andra. Detta är nu en gång för alla brevläsandets tjusning, att lägga bit till bit och se något växa fram, samtidigt som man aldrig kan nå fram till något absolut sanningsanspråk – luckorna och de alternativa tolkningsmöjligheterna är för många.

I fallet Agnes von Krusenstjerna blir kontrasten mellan detaljrikedom och tomhet extra påtaglig. Något greppbart vardagssammanhang framträder inte, men istället starka känslor, sjukdom och skrivande. Det egna jaget står nästan alltid i centrum, i kamp mot en omvärld som ofta framstår som oförstående eller fientlig, eller båda delarna. I boken Och jag vet att jag är genial. Agnes von Krusenstjernas brev 1903–1940 (Albert Bonniers) har Anna Williams kompletterat breven av Krusenstjernas egen hand med brev skrivna av bland andra Tor och Karl Otto Bonnier, och Krusenstjernas make David Sprengel. Den senares påverkan på hennes liv och skrivande går förstås inte att bortse ifrån, men exakta mått och gränser har heller aldrig kunnat fastställas. Williams konstaterar i sitt förord att David Sprengel sannolikt har varit medförfattare till ett antal brev som Krusenstjerna undertecknat, något som helt rimligt inte har beaktats i brevutgåvan.

Boken inleds med två brev skrivna i sjuårsåldern till en kamrat, men domineras i övrigt nästan helt och hållet av den vuxna Agnes. Tonfallet i tjugoåringens brev påminner dock i många fall om ett barns, som i ett brev från 1914 till Lotten Dahlgren: ”Eftersom jag aldrig i mitt liv skrivit till tant Lotten, så känner jag mig, uppriktigt sagt, inte så litet blyg.”

Tydligast blir det flickaktiga tilltalet i breven till Ellen Key, som i sin korrespondens med Krusenstjerna under några år på 1910-talet fick rollen som biktmor. ”Jag frågar som ett barn”, skriver den 22-åriga Agnes i ett av breven, och året efter konstaterar hon: ”Jag är ju egentligen bara en liten flicka.” Det ligger något både märkligt och rörande i att den författare som skulle komma att personifiera osedligheten på 1930-talet betecknar sig som en liten flicka, samtidigt som hon i ett brev endast tre månader senare konstaterar att erotiken är ”drivkraften i hela mitt väsen”.

Det är också i ett brev till Ellen Key från 1917 som läsaren möter en ett längre resonemang om den sjukdom som präglade hela hennes liv och som också stundvis dominerar brevutgåvan. Den psykiska sjukdomen kallas 1917 av Agnes själv för ”hjärtkramp” och hon berättar att hon står under överinseende av en nervläkare. Ett ofullständigt brev från samma år ställt till psykiatern Gunnar Kahlmeter, hoptejpat av sönderrivna bitar som föräldrarna hittade i hennes papperskorg, vittnar om självmordstankar och ångest.

Krusenstjerna skriver brev från sina olika hospitalsvistelser livet ut; ibland är de osammanhängande och tydligt märkta av sjukdomen, ibland fyllda av högst genomsnittligt småprat. De dramatiska händelser som sjukdomen, morfinberoendet och alkoholen stundvis generar syns ibland i breven, men märks lika ofta endast i Anna Williams kommentarer.

Sjukdomen är en av de två stora aspekter av Krusenstjernas liv som framträder i boken, den andra är arbetet. Ofta existerar de sida vid sida. Den närmast maniska uppmärksamhet som Krusenstjerna ägnar sitt arbete blir som allra tydligast i korrespondensen med Albert Bonniers förlag i samband med romansviten om fröknarna von Pahlen.

Efter sin debut 1917 med romanen Ninas dagbok gav Krusenstjerna ut böcker på Bonniers i en stadig ström. Trilogin om Tony Hastfehr, vars första del utkom 1922, blev hennes stora genombrott. År 1930 utkommer romanerna Den blå rullgardinen och Kvinnogatan, de första böckerna i en romansvit som skulle komma att omfatta sju böcker och utlösa den sedlighetsdebatt som kallas för Pahlenfejden. De tre första böckerna utkom på Bonniers, men när det var dags för delarna fyra och fem i sviten, Porten vid Johannes och Älskande par, vägrade förlaget att ge ut dem. Homosexualitet, incest och en myckenhet av ingående skildrad erotik var mer än vad Bonniers vågade ge ut i tidens hårdnande klimat, trots att böckerna redan var satta. Förlaget försökte få Krusenstjerna att göra omfattande strykningar, hon vägrade, och resultatet blev en korrespondens med förlaget som dominerar bokens andra hälft.

”Det finns ingen av de nu levande kvinnliga författarna /jag räknar då ej Selma Lagerlöf/ som jag sätter så högt som er”, skriver Karl Otto Bonnier i ett vädjande brev från november 1932. Den meningen blir sedan ammunition som Krusenstjerna använder mot förlaget vid upprepade tillfällen, i en räcka av brev som är litteraturhistoriskt intressanta, men som nästintill nöter ner läsaren genom sina upprepningar och sitt monomana återvändande till gamla och nya oförrätter. Man måste nästan undra om herrarna Bonnier hade handlat likadant om de vetat vad de skulle få betala i korrespondens, angrepp, tillmälen och krav på pengar. Men det är lätt att förstå Krusenstjernas upprördhet vid indragandet av redan satta och korrekturlästa romaner.

Ilskan riktas inte bara mot förlaget, utan även mot andra som inte förstår eller går till mötes, eller som i Krusenstjernas ögon handlar svekfullt eller respektlöst. Och frågan som egentligen inte går att svara på, men som hela tiden ligger i bakhuvudet, handlar om hur mycket av de ibland ganska obehagliga sidorna av hennes personlighet som skall skrivas på sjukdomskontot.

Att det inte bara var i breven som Agnes von Krusenstjerna och hennes make ventilerade sin ilska över verkliga och inbillade oförrätter märks av ett brev från Josef Riwkin till Karin Boye. Det skrevs sommaren 1932 när Boye befann sig i Berlin, och har citerats i böcker av Carl Olov Sommar och Johan Svedjedal. Där beskrivs en kvällsbjudning i Krusenstjernas hem, dit hon och Sprengel hade inviterat några ur gruppen kring tidskriften Spektrum, bland annat Josef Riwkin och hans hustru:

”För några dagar sedan blev vi /Gunnar, Skoglar, Ester, Jenja och jag/ utkastade hos David Sprengel, dit vi bjudits och dit vi mycket ogärna ville gå. Vi övertalades till sist och följden var att Agnes satt hela kvällen och retades med att vi hade en stor våning, att vi var struntförnäma, att Spektrum hade ett kotteri, som bara ville lansera nya namn och inte brydde sig om gamla erkända författare. Då mitt tålamod tog slut och jag äntligen sa några ord om den fiendskap vi omges med från alla håll i och med det att vi börjat arbeta med förlaget, bröt det löst. Agnes fick ett hysteriskt anfall som följdes av ett likartat av David Sprengel.”

Detta hindrade dock inte någon av parterna att samarbeta ett par år senare kring utgivningen av de fyra sista delarna i von Pahlen-sviten; ett samarbete som egentligen skedde under protest från Krusenstjernas sida, och som blev långt ifrån friktionsfritt.

Att läsa agnes von Krusenstjernas brev är att möta en fängslande och extremt jagcentrerad människa, som ständigt har plågsamt nära till sina känslor och som utsätter sin omgivning och sig själv för enorma påfrestningar. Personen Agnes är svår att tycka om, men författaren måste beundras; inte bara för det hon åstadkommit, utan också för hennes ovilja att kompromissa med sin konst.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) En känsla av någon av Fredrik Johansson

3) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

4) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

5) Socialism som evangelium av Annika Borg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vedumsbakat av PJ Anders Linder

2) Jag saknar snuskhumorn av Wilhelm Behrman

3) Försjunken i Goethe av Johan Frostegård

4) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

5) För många lärare av Isak Skogstad

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...