VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

De förföljda katarerna

Av Tommy Olofsson

Efter att det occitanska språket länge motarbetats har Occitanien nu blivit en självständig region i Frankrike.

Den katolska kyrkans klappjakt på katarerna under 1200- och 1300-talet ledde till att Occitanien, fordom en region med rikt blomstrande kultur och med ett eget språk, upplöstes. Frankrike gjorde området till en provins med beteckningen Languedoc, detta därför att den underkuvade befolkningen talade langue d’oc, alltså occitanska.

Den 1 januari 2016 genomfördes en administrativ sammanslagning av vad som tidigare var två separata franska regioner, Languedoc-Roussillon och Midi-Pyrénées. Senare ifjol, i september månad, erkändes efter förhandlingar den sammanslagna regionens nya namn, Occitanie.

Cirka 16 miljoner bor i denna del av Frankrike. Toulouse är den största staden. Fram till första världskriget hade ungefär hälften av befolkningen occitanska som modersmål, den andra hälften franska. Nobelpristagaren i litteratur 1904, Frédéric Mistral, skrev på occitanska. Under 1900-talet kom det gamla språket att i årtionden motarbetas av myndigheterna, som förbjöd skolundervisning på occitanska. Numera räknar man med att högst en halv miljon människor har det som förstaspråk.

Därför är det ganska överraskande att bila omkring i dessa trakter och se hur vägskyltarna nu i rask takt byts ut och ersätts av tvåspråkiga skyltar. Denna eftergift manifesteras i ett skede när den occitanska patriotismen inte längre ter sig politiskt utmanande.

Som språk är occitanskan närmare besläktadt med katalanskan än med franskan, men inte ens årtionden av fascistiskt styre i Spanien har varit lika effektivt i sin strävan efter att utplåna en regional kultur som den franska centralmakten har varit under samma tid. Den katalanska självständighetsrörelsen står stark i vår tid, men med förordningar och förbud verkar Frankrike på några århundraden ha lyckats med att förfranska Occitanien. Visserligen kan man på nätet finna diverse uppgifter om att en självständighetsrörelse finns även i Occitanien, men avtrycken av denna framstår som ganska menlösa, för att inte säga kuriösa och närmast jämförbara med de bisarra krav på ett fritt Skåne som man då och då kan höra ute i buskarna i det landskap där jag själv bor.

När regionen Occitanien etablerades hösten 2016 var det således i en sorts kulturhistorisk och närmast museal skepnad, med tvåspråkiga vägskyltar och mängder av nya skyltar som visar vägen till gamla occitanska slottsruiner samt till byar som är kända för att ha varit fästen för katarer. Turistbyråerna lockar nu med olika rutter i Le pays cathare, katarernas land. Här erbjuds ett antal vandringsleder av varierande längd, rutter lämpliga för cyklister, mc-turister eller bilister.

Vi prövade en av de föreslagna bilrutterna och förstod redan andra dagen att den knappast kan lämpa sig för cyklister eller vandrare. Längs små serpentinlikt slingrande vägar fick vi nämligen gasa ganska brant uppför till platser som Rennes-le-Château och Château de Montségur.

Det var i en borg uppe på toppen av berget Montségur, 1 216 meter över havet, som 220 katarer hade förskansat sig i hopp om att slippa bli offer för inkvisitionen. Deras borg belägrades. Katarerna höll ut en tid, men svält gjorde att de kapitulerade och kom ner från berget. De hade lovats rättegång inför inkvisitionsdomstolen i Carcassonne. Det skulle gälla för alla utom för barn under 12 år som skulle gå fria. När de kom ner till påvens soldater blev de allihop utan urskillning dödade, såväl barnen som alla kvinnor och män.

Slakten av de drygt tvåhundra katarerna nedanför borgen vid Montségur år 1244 har kommit att bli en symbol för den katolska kyrkans utrotning av katarerna. I själva verket gjorde sig påvens soldater skyldiga till flera mer omfattande våldsdåd än slakten vid Montségur. Ett av de mest beryktade är massakern i Béziers, dåförtiden den största hamnstaden i regionen. Påvens soldater dödade stadens befolkning, cirka 6 000 invånare, som straff för att borgmästaren vägrade att lämna ut 200 katarer till inkvisitionsdomstolen. Till saken hör att merparten av de mördade var katoliker.

Likväl var det i Montségur, i byn nedanför borgen, som katolska kyrkan i oktober 2016 gav en ”förlåtelsemässa” för att hedra minnet av de katarer som fick sätta livet till under inkvisitionens härjningar. Påve Franciskus hade utlyst 2016 som ett ”misskundsamhetens år”. I den andan åkte biskopen i Pamiers, Jean-Marc Eychenne, till Montségur för att å kyrkans vägnar be om förlåtelse för begångna illdåd i det förflutna. Man kan tycka att biskopen kom 772 år för sent.

Vad var det som var så förfärligt med katarerna, dessa förföljda och mördade kristna som blev upphov till skällsordet ”kättare”? Det var att de i ett ganska begränsat landamäre hade vunnit fler anhängare än vad likartade religiösa rörelser hade tillskansat sig på annat håll. En seriös källa anger att 30–50 % av Occitaniens befolkning var katarer, innan de så kallade albigenserkrigen bröt ut och inkvisitionen iscensatte sitt folkmord. Eftersom katarismen vunnit spridning inte bara bland bönder och bergsfolk utan även inom adeln och det occitanska domstolsväsendet, ansåg kyrkans makthavare i Rom, nota bene i maskopi med kolonialmakten Frankrike, att det var hög tid att krossa katarismen och därigenom även kuva den blomstrande occitanska kulturen.

Den occitanska trubadurlyriken från mitten av 1100-talet fram till mitten av 1300-talet utgör en guldålder i Västerlandets litteratur, inte bara i kvalitativt hänseende utan även därför att så många kvinnliga poeter kommer till tals inom denna tradition. Just de kvinnliga lyrikernas starka ställning inom den occitanska litteraturen gör den unik och till ett av de viktigaste områdena för dagens feministiska litteraturforskning. Även i Sverige har forskare ägnat sig åt att skriva om denna tradition, främst Ulf Malm i Uppsala, och Marianne Sandels har sett till att vi har fått en utmärkt tolkningsvolym, Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla.Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken 1150–1350 (2005).

Kvinnliga lyriker hade en stark och självklar ställning inom den occitanska vitterheten. Till yttermera visso aktade de sig inte för att behandla erotiska motiv. Att detta i sig harmade kyrkans män framgår av hätska krior från denna tid. Ännu mer upprörande var det faktum att katarismen accepterade kvinnliga präster. Detta finns inte stadfäst i några katariska skrifter i religiösa dogmfrågor utan framgår helt enkelt av katarernas religiösa praktik, såtillvida att katarerna egentligen inte hade några präster alls utan bara förkunnare som var mer hängivna än andra och att dessa de mest hängivna, de ”fullkomliga” som de kallades, lika väl kunde vara kvinnor som män.

Katarerna var vegetarianer och synkretister. Det är religionshistorikerna överens om. Vad deras tro i övrigt gick ut på är inte lätt att sammanfatta. De var kristna, den saken är klar, men de avvisade Gamla testamentet och av det Nya tog de huvudsakligen till sig Johannesevangeliet. De hade en dualistisk världsbild, enligt vilken kroppen och dess begär representerade det onda, medan själen och dess renhetslängtan representerade det goda. De verkar ha varit hemmastadda i den gnostiska traditionen. Dessutom har forskare i deras tro kunnat spåra influenser från en apokryfisk skrift som Tomasevangeliet, även från islam och buddism.

Till de mindre sympatiska inslagen i denna synkretistiska trosuppfattning hör vissa fanatiska katarers kroppshat och dödskult. I sin klassiker Montaillou berättar medeltidshistorikern Emmanuel Le Roy Ladurie om hur en av de ”fullkomliga”, en missionerande katar, kommer till sin systers hus i samband med en barnsbörd. Med brinnande iver försöker han övertala sin syster att låta hennes nyfödde son genomgå vad katarerna kallade endura, vilket innebar att leva på bara vatten tills själen befriades från kroppens fängelse och kunde förenas med Gud. Han hade för egen del själv planer på en sådan dödsbringande kur, men i missionerande yra föreslår han att systern ska avstå från att amma sin son så att denne istället tack vare vattenkuren kan få en genväg till Gud.

Idealisering av katarismen är numera vanlig. Sådan idealisering bör tas med en nypa salt. Faktum kvarstår att det tycks ha varit en religion med vissa mycket tilltalande drag och att den kan uppfattas som den första någorlunda kända förelöparen till den reformation som skulle komma några århundraden senare, även den riktad mot den katolska kyrkans förljugenhet, utbredda simoni och hårdföra regemente.

Mest lästa just nu

1) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

2) Inte längre tyst om socialdemokratin och de afrikanska diktaturerna av Emil Uddhammar

3) Debatten som styrde det galna kvartsseklet av Paulina Neuding

4) Förförerskan Leander av Jan Gradvall

5) En god man i Afrika av Bengt G Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Från ideal till transaktion av Anna Victoria Hallberg

2) Ogenomtänkt om värdegrund av Lena Marcusson

3) Jag vill inte se Istanbul av Thomas Engström

4) Så ska slipstenen dras av Mats Wiklund

5) Det hårdnar på Krim av Jan Hernebring

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...