VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Centraleuropeisk och alltså satir

Av Jakob Sjövall

Franz Werfels En kvinnas blekblå handskrift är ett välskrivet och psykologiskt övertygande porträtt av en typisk tjänsteman.

Någon har sagt att en tjänsteman är en person som inte är intresserad av att göra rätt, utan av att inte göra fel. Det hade kunnat vara Franz Werfel som yttrat det. I En kvinnas blekblå handskrift – som för första gången har kommit i svensk översättning av Ola Wallin på Ersatz förlag – tecknas ett porträtt av en framgångsrik tjänsteman som är i det närmaste patologiskt oförmögen att göra rätt. Men han har en osviklig talang för att inte begå några misstag.

Franz Werfel (1890–1945) var en tyskspråkig judisk författare, född i Prag i det som då var Österrike-Ungern. Handlingen i En kvinnas blekblå handskrift är förlagd till Wien 1936. En strålande oktobermorgon dimper ett brev från en ungdomskärlek ner hos den framgångsrike sektionschefen som vi bara får känna genom förnamnet Leonidas. Brevet innehåller skakande besked och ställer klara och tydliga moraliska krav på sektionschefen. I boken får vi sedan följa hur sektionschefen med det ”lika heroiska som betungande” namnet hanterar situationen. Det är en skickligt skriven, syrligt sarkastisk och psykologiskt övertygande skildring av en människa som inte bara väljer feghet och lättja framför mod och obekväma beslut, utan också om den tomhet och meningslöshet hans val leder till. Ändå är det inte en moraliserande historia. Det är en centraleuropeisk historia, och alltså är det en satir.

Trots det lilla formatet och det snabba tempot handlar boken om flera olika saker. Det är en kuslig skildring av den då tämligen allmänt förekommande antisemitismen utan vilken nazismens brott inte hade kunnat ske – inte av det fanatiska judehatet, utan av den halvt likgiltiga, vaga vardagsantisemitismen och förfrämligandet av medmänniskor. Det är också en historia om en frånstötande kvinnosyn, om en man som varken vill eller kan betrakta ens sin egen hustru som en jämlike. Det är en partsinlaga om en hel kultur – en centraleuropeisk, förfinad, katolsk kultur som framhärdar i en sorts halsstarrig förljugenhet. Dessutom kan man, som variationer på detta tema, också se boken som en i raden av det förra seklets litterära skildringar av byråkratins bisarra inflytande över livet, och som en klassisk skildring av en klassresa utan heroiska inslag.

Alla dessa historier och fasetter ryms i den korta romanen som utspelar sig under ett enda dygn. Werfel skrev romanen 1941 i exil i USA och det är lätt att se romanen som en uppgörelse med hela hans hemlands kultur, i alla dessa fasetter, detta land som trots sina högt ställda kulturella ambitioner och stolta historia nu hemfallit åt nazismens groteska brott, utan några som helst skönjbara kvardröjande spår av mänsklig storhet. Det är inte utan att man vid läsningen kommer att tänka på Österrikes stora litterära dåliga samvete, Thomas Bernhard, och hans rasande utfall mot ”denna rakt igenom människofientliga arkitektoniskt-ärkebiskopligt-avtrubbat-nationalsocialistiskt-katolska dödsbringande mark”. Men Werfels historia är betydligt mer elegant, aldrig rasande, och därigenom också trovärdig och mänsklig.

Werfels stora förtjänst består i den skarpa psykologiska blicken, och det väger i mycket upp att handlingen ibland framstår som en smula konstruerad. Sektionschefen Leonidas är inte ett föremål för läsarens distanserade avståndstagande och förkastande. Werfel tvingar oss att ta plats i sektionschefens inre, följa hans resonemang, känna hur kallsvetten rinner och uppleva hans lättnad när han inser att hans eget skinn är räddat. Hans fantasifulla förmåga att rättfärdiga sig inför sig själv och de vagt framskymtande och djupt slumrande uppriktiga och allvarliga insikterna om den egna karaktärssvagheten är övertygande skildrade. Werfel lyckas till och med få läsaren att känna viss motvillig sympati för den vedervärdige mannen. Hans sätt att resonera i sitt självrättfärdigande är inte utan poänger. Det är bara det att han har fel. Det är skickligt och övertygande gjort.

Sist och slutligen är alltså En kvinnas blekblå handskrift inte en bok som handlar specifikt om Wien 1936, om antisemitism, om kvinnosyn, om byråkrati eller om klassresor. Boken är ingen analys och ingen sammanställning av faktaförhållanden. Här ges inga svar, här ställs knappast ens en gång några frågor. Det stränga fördömandet lyser med sin frånvaro, de programmatiska anklagelserna får man söka efter i annan litteratur. Det är en bok som beskriver omoral utan att moralisera. Det är med andra ord riktig litteratur: en bok som handlar om hur vi människor beter oss mot varandra. Därför är det en bok som lämnar en eftertänksam och berikad.

Mest lästa just nu

1) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

2) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

3) Uppfriskande angrepp av Josefin Holmström

4) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

5) Formuleringarnas muntra precision av Per Wästberg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den femte drottningen av Carina Burman

2) För många lärare av Isak Skogstad

3) Staten det var vi av Gunilla Kindstrand

4) Dags att göra upp av Mats Wiklund

5) Stor konst är alltid ny av David Andersson

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...