VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Total kontroll

Av Jojje Olsson

Många kineser menar att det råder lagom mycket demokrati i landet. Problemet är att de inte riktigt vet vad demokrati är. Jojje Olsson diskuterar utvecklingen under senare år med utgångspunkt i ny litteratur.

Hur står det egentligen till med dagens Kina? Svaret varierar, givetvis, beroende på vem man frågar. Bruce Dickson beslutade sig därför för att fråga kineserna själva. I egenskap av professor i statsvetenskap vid George Washington-universitetet tog han hjälp av sina kolleger vid Pekinguniversitetet för att genomföra två omfattande undersökningar i 50 olika städer under 2010 och 2014.

Vid varje tillfälle tog cirka 4 000 personer ställning till frågor rörande demokrati, civilsamhälle och kommunistpartiets legitimitet. Resultatet användes sedan som underlag i det uttalade syftet att med boken The Dictator’s Dilemma kartlägga såväl kommunistpartiets överlevnadsstrategi som den kinesiska allmänhetens åsikter om den rådande politiska utvecklingen.

I och med resultaten utmanar Dickson en rad vedertagna sanningar om Kina, som att där inte finns något civilsamhälle eller att inga politiska reformer pågår. Han menar också att kommunistpartiet i allt större utsträckning levererar varor och tjänster för att göra befolkningen nöjd, snarare än att behålla makten främst genom repression och kontroll.

Perioden 2008–2013 växte statens investeringar i utbildning, sjukvård och social välfärd snabbare än utgifterna för övervakning och intern säkerhet. Exempelvis lanserade man år 2009 ett nytt ambitiöst sjukförsäkringssystem, som täcker långt fler personer än någonsin tidigare genom att subventionera grundläggande sjukvård för hundratals miljoner kineser.

Detta visar Dickson inte bara med hjälp av siffror och statistik, utan även genom egna undersökningar som ger vid handen att många kineser upplever att sjukvården har förbättrats betydligt. Och visst finns idag ambitionen från Kinas ledning att förbättra landets sociala skyddsnät, jämfört med 1980-talet och det tidiga 1990-talet, då stora delar av välfärden monterades ned i takt med att otaliga statliga företag privatiserades under de ekonomiska reformerna.

Som ett resultat framhåller Dickson hur Kina idag spenderar en större andel av BNP på utbildning, sjukvård och liknande allmänna tjänster än vad andra länder på samma utvecklingsnivå gör. Det är med dessa länder man måste jämföra, snarare än med utvecklade demokratier, menar Dickson och understryker att Kina gör bra ifrån sig vad gäller denna viktiga indikator på regeringsduglighet.

En annan forskare som vill sätta Kina i perspektiv är norrmannen Stein Ringen, professor vid Oxford University. I sin bok The Perfect Dictatorship erkänner Ringen förvisso villigt att han inte är någon auktoritet vad gäller Kina. Men i egenskap av statsvetare och sociolog har han spenderat de senaste fyra decennierna med att analysera samhällen och politiska system världen över.

I bokens inledning citeras Kinas utrikesminister, Wang Yi ,som vid Världsekonomiskt forum i Davos 2014 sade att Kina är ”den ”största framgångssagan i modern tid”. Men Ringen avfärdar detta ofta upprepade mantra som blott en fantasi, vilken har blivit återberättad så många gånger att den har blivit en allmän sanning.

”Kinas framgångssaga saknar inte motstycke i världen, den är inte ens särskilt anmärkningsvärd i Östasien”, menar Ringen, som bland annat pekar på en studie från konsultfirman Conference Board som visar hur Kinas ekonomiska tillväxt även under sina bästa år har varit något lägre än den i Sydkorea, Japan och Taiwan.

Istället baseras myten om Kinas otroliga utveckling på vissa utvalda siffror, som att 600 miljoner kineser har lyfts ur fattigdom på bara några årtionden. Däremot är det sällan det talas om de 200–300 miljoner som fortfarande lever i fattigdom, vilket enligt Ringen till stor del beror på dålig fördelningspolitik och ett regressivt skattesystem, som innebär att den fattiga delen av befolkningen betalar en större andel skatt.

För snarare än att något förenklat räkna investeringar i välfärden i förhållande till BNP, så undersöker Ringen närmare vad den kinesiska regimen tar i förhållande till vad den ger. Kina må ha en låg inkomstskatt, men enligt Ringens egna uträkningar så är den egentliga skattesatsen för en kinesisk medborgare – lågt räknat – de facto mellan 55 och 67 procent.

Kinas myndigheter ”saknar sin överman” då det kommer till att driva in skatter och avgifter. Detta resulterar i en stor ekonomisk kapacitet, men Ringen menar att Kina är en stat som ”tar” inte främst för att kunna tjäna sina medborgare, utan för att upprätthålla sitt styre. För trots sin administrativa och finansiella förmåga så tillhandahåller Kina enligt denna uträkning mindre än man borde i form av allmänna tjänster.

Enligt Ringen tar myndigheterna förvisso väl hand om egen personal – som militärer och tjänstemän – vilket är praxis för socialistländer. Men samtidigt har utsatta grupper som migrantarbetare inte rätt till sjukvård eller att sätta sina barn i skola där föräldrarna jobbar. Vidare är bönder i fattiga områden ett slags andra klassens medborgare redan vid födseln, med betydligt sämre välfärd än stadsbor eller anställda i statliga företag.

Upplägget gör det tydligt för Ringen att Kina använder sitt begränsade sociala skyddsnät som ännu ett ”instrument för stabilitet och kontroll” genom att avlöna sina egna. Den kinesiska ledningens resonemang om att Kina behöver bli rikt innan ett omfattande välfärdssystem kan komma till stånd avfärdar han som en dålig ursäkt och gör återigen en relevant jämförelse med Sydkorea och Taiwan.

För liksom fallet var i Skandinavien, så påbörjade dessa två länder snarare tidigt byggnationen av sina välfärdssystem än att vänta på att först bli rika. Skillnaden är särskilt slående om man jämför med Sydkorea – ett land Ringen tidigare forskat mycket om – som började sitt samhällsbygge från en lägre ekonomisk nivå än där Kina nu befinner sig då landet låg helt i ruiner 1953 efter Koreakriget.

Dess ekonomiska tillväxt har inte bara varit snabbare än Kinas; koreanerna lyckades även inkludera alla befolkningsgrupper i utvecklingen. På bara 40 år blev Sydkorea dessutom, liksom Taiwan, ett höginkomstland, medan Kina förblir ett medelinkomstland plågat av korruption och stora klassklyftor.

Varför? Jo, medan kommunistpartiet har sett som sin främsta uppgift att försvara sitt maktmonopol, vilket har lett till reflexmässig eliminering av organisationer utom statens kontroll, så arbetade Sydkorea tidigt tillsammans med näringslivet och i viss mån även med civilsamhället för att snabba på moderniseringsprocessen. Detta ledde i slutet av 1980-talet även till politiska reformer och en smidig övergång till demokrati utan omfattande blodbad, vilket också var fallet i Taiwan.

Men i Kina domineras samhället än idag helt av enpartistaten. Civilsamhället misstänkliggörs, förvaltningen är närmast en partiorganisation och även NGO:er liknar mer statliga institutioner än självständiga eller frivilliga organisationer. ”Kinas modernisering har varit uteslutande ekonomisk. I Sydkorea och Taiwan har moderniseringen varit omfattande; ekonomisk såväl som politisk och social”, sammanfattar Ringen.

Detta håller dock inte Dickson alls med om: ”Kritiken från det internationella samfundet tar inte hänsyn till den ökade politiska öppenheten i Kina eller vad kineser anser vara en högre demokratisk nivå i sitt land.” Hans undersökningar visar att en klar majoritet anser att Kina är ”någorlunda” eller ”väl” demokratiserat; två svarsalternativ som ligger på den övre halvan av en skala från 0 till 10.

För att visa hur ett mått av politisk reform har följt i den ekonomiska utvecklingens spår, nämner Dickson att konsultation från myndigheternas sida blir allt vanligare. Experter, olika särintressen och i allt större utsträckning även allmänheten rådfrågas allt oftare i samband med olika politiska processer som detaljer i lokala budgetar eller utformningen av lagar. Detta, menar Dickson, är partiets uppdaterade version av vad Mao Zedong kallade för ”masslinjen”, som innebar att ”massorna” skulle konsulteras och att deras förslag sedan skulle implementeras inom ramarna för marxism-leninism. Förutom folket frågar man nu alltså även civilsamhället och olika organisationer om råd.

Dickson menar att Kinas myndigheter sammantaget ”har arbetat aktivt för att förbättra styret under de senaste åren, med större fokus på livskvalitet”. Även transparensen sägs ha ökat, särskilt med anledning av möjligheten att tillgå information och påverka genom internet. Att Kinas befolkning upplever att landet demokratiseras, framhåller Dickson som en av de främsta anledningarna till regimens relativt höga popularitet. Han talar till och med om systemet som ett slags ”konsultativ totalitärism”.

Men här blir det problematiskt av flera anledningar. Inte bara för att detta inte stämmer – mer om det senare – utan även därför att Dickson talar om att demokrati har ”en annan mening” i Kina än i väst. Exempelvis kopplade endast 3,1 procent av de svarande i hans undersökningar samman demokrati med rösträtt. Desto vanligare var svar som ”av och för folket”, ”jämlikhet och rättvisa” eller ”politiska friheter och rättigheter”.

Men allra vanligast var svaret ”vet ej”, som över en tredjedel av de svarande uppgav då de 2014 ombads definiera betydelsen av demokrati. Icke desto mindre var merparten av dessa, hela 70 procent, nöjda med nivån av demokrati i Kina – trots att de alltså inte kan definiera vad begreppet innebär!

Icke desto mindre drar Dickson slutsatsen att ”syftet med demokrati, enligt många kineser, är att stärka staten så att den bättre kan leverera välstånd till folket liksom till nationen i dess helhet”, snarare än att begränsa statens auktoritet till förmån för frihet och personliga rättigheter eller att vara lyhörd gentemot olika intressegrupper. Han understryker att liberala demokratiska värderingar inte nödvändigtvis är universella, och att de kanske inte omfattas i särskilt hög grad i Kina; särskilt med tanke på att mindre än hälften av de svarande uppgav så kallade standarddefinitioner av demokrati.

Vi tar det igen: Samtidigt som de tillfrågade anser att demokratinivån i Kina stiger, så syftar de alltså inte på demokrati i begreppets egentliga mening. De svarande utgår istället från sin egen uppfattning av ordets betydelse – och allra vanligast är att de inte har någon uppfattning alls. Hur mycket är då svaren egentligen värda?

Det finns fler upphov till förvirring i Dicksons text. ”Innan den kinesiska regeringen antar nya lagar, så ges det tillfälle för individer och grupper att komma med åsikter och rekommendationer”, menar Dickson, för att i nästa andetag påpeka att de ändrade förutsättningarna inte på något vis har gjort Kina mer demokratiskt eftersom detta aldrig var meningen med de politiska reformerna. Vad gäller utvecklingen av masslinjen, så konstaterar Dickson vidare, vilket är mycket riktigt, att partiet fortfarande vägrar låta sig styras av folket eller vika ens en tum vad gäller maktinnehavet.

Och oavsett vad de ovan nämnda ”konsultationerna” kan vara värda, så medger Dickson att dessa alltid initieras av staten och aldrig av civilsamhället. Att kinesiska myndigheter skulle ha förbättrat styret under de senaste åren motsägs också av Dicksons korrekta iakttagelse att president Xi Jinping är mindre benägen än sina företrädare att inkludera allmänheten i den politiska beslutprocessen, samt att Kina har blivit mer repressivt sedan 2008, och särskilt efter 2013, vilket var året då Xi blev president.

Just denna trend är så tydlig att Dickson – oavsett vad hans egna undersökningar visar – varken kan eller försöker förneka de tilltagande övergrepp som äger rum i dagens Kina. De båda böckerna beskriver utförligt hårdare tag mot advokater som kämpar för likhet inför lagen, allt fler godtyckliga arresteringar av aktivister samt de tilltagande våldsamheterna mot etniska minoriteter i områden som Tibet och Xinjiang.

En klar skillnad ses ofta vad gäller referenspunkter. Medan Ringen är emot repression per definition, så framhåller Dickson kinesernas glädje över att repressionen idag är mindre omfattande än under Mao Zedong. Medan Dickson enligt ovan påpekar att investeringarna i sjukvård och utbildning växer snabbare än budgeten för intern säkerhet, framhåller Ringen att denna budget är så enorm att den överstiger utgifterna för Kinas militär. Dickson uppvisar ibland en tendens att i det närmaste bagatellisera vissa övergrepp eftersom de inte drabbar majoriteten av invånarna.

Vad gäller just intern säkerhet, så vill Dickson visa att regimens övervakning sällan stör eller ens påverkar gemene man. Men detta sker genom motstridiga uppgifter. 45,2 procent av befolkningen anser att myndigheterna bör utöva total kontroll över internet, men samtidigt svarade 90 procent att denna kontroll inte bör utövas i form av några inskränkningar den på personlig friheten eller yttrandefriheten.

Något som dock återges korrekt av Dicksons undersökningar är en genuin rädsla för social oro bland Kinas befolkning. En stor majoritet av de tillfrågade är överens om att flerpartisystem, demonstrationer eller organisering av olika grupperingar utanför myndigheternas kontroll, utgör reella hot mot landets stabilitet.

Denna oro är förvisso befogad; det finns knappast någon garanti för att ett nederlag för diktaturen skulle innebära en seger för en fungerande demokrati. Återigen använder sig de båda författarna av helt olika referenspunkter. Dickson pekat på faktumet att av alla de länder som drabbades av uppror under den arabiska våren så var det bara Tunisien som blev en demokrati. Ringen å sin sida framhåller de smidiga övergångarna från autokrati till demokrati i grannländerna Sykorea och Taiwan.

Båda har rätt, men Ringens resonemang är mer djupgående. Han besvarar nämligen den relevanta frågan om varför det inte finns något alternativ till en enpartistat i dagens Kina genom att påminna om hur kommunistpartiet länge och målmedvetet har undertryckt civilsamhället för att säkra statens dominans. Detta framkallar hos befolkningen en rädsla för att kaos skulle vara det enda alternativet till enpartistaten. Partiet drar, kort sagt, nytta av en rädsla som man själv har skapat.

Jämförelsen med Sydkorea är återigen slående relevant. Där jobbade staten, som sagt, i ett tidigt skede tillsammans med näringsliv och frivilligorganisationer för att utveckla och modernisera landet, snarare än att som i Kina reflexmässigt undertrycka alla aktörer utanför myndigheternas kontroll. När protester uppstod i Sydkorea 1987 kunde politiska reformer och demokratiska val införas relativt smärtfritt eftersom det fanns ett dynamiskt civilsamhälle som kunde ta över vitala samhällsfunktioner.

De liknande protester som 1989 uppstod vid Himmelska fridens torg i Peking bemöttes som bekant med helt andra medel, vilket var möjligt och för många även försvarbart just därför att kommunistpartiet, då som idag, kontrollerar alla viktiga aspekter av det kinesiska samhället.

Medan Dickson ofta nöjer sig med att konstatera vad kineserna tycker, så är Ringen alltså i större utsträckning även intresserad av varför de tycker så. Total kontroll över utbildning, medier och internet möjliggör för kommunistpartiet att framställa sig som försvarare av hela Kinas intressen, vilket sker genom att man i den statliga propagandan sätter likhetstecken mellan att älska sitt land och stötta partiet.

I Dicksons undersökningar höll mycket riktigt över 80 procent av de svarande såväl 2010 som 2014 med om påståendet ”När andra kritiserar Kina, är det samma sak som om de kritiserar mig [personligen]”. Den patriotiska propagandan blir därmed i förlängningen ofta en anledning till att stödja regimen.

Andra västerländska akademiker, som Daniel Bell i sin bok The China Model. Political Meritocracy and the Limits of Democracy, rättfärdigar fortlevnaden av Kinas politiska system på grund av dess uppbyggnad och påstådda effektivitet. Dickson går aldrig så långt som att försvara systemet genom egen politisk analys, utan nöjer sig med att konstatera att det folkliga stödet för Kinas regim är ”överraskande högt”. Enligt hans undersökningar har stödet heller inte mycket att göra med utbildningsnivå, medlemskap i kommunistpartiet eller huruvida man kommer från en rik del av landet.

Men att ställa frågor rörande legitimitet i en enpartistat är givetvis problematiskt. Liknande svar skulle sannolikt ges även i Nordkorea. Men betyder det att den nordkoreanska ledningen gör ett bra jobb? Även regeringar under Saddam Hussein och Muammar Khadaffi hade högt ”stöd” bland befolkningen, innan de störtades och diktatorerna bragtes om livet av sina tidigare undersåtar.

Dickson är ändå övertygad om att svaren stämmer överens med verkligheten, då de svarande lovats anonymitet och eftersom Dickson ”inte känner till någon som har råkat illa ut på grund av en opinionsundersökning”. Detta är dock fel i sak. För samtidigt som Dickson anger internet som ett viktigt verktyg för Kinas medborgare att vara med och påverka den politiska processen, så finns det otaliga exempel på kineser som har fängslats för att ha uttryckt kritik mot myndigheterna på nätet.

Ännu ett problem med Dicksons metodik är att undersökningarna uteslutande gjordes i städer, och främst i Kinas allra största städer. Som Ringen mycket riktigt skriver, så är stadsbor en privilegierad befolkningsgrupp. Nästan hälften av alla kineser bor fortfarande på landsbygden, där sjukvården är sämre, klyftorna större och miljöförstöringen ofta värre. Vad tycker befolkningen på Kinas karga, eftersatta landsbygd om att födas som andra klassens medborgare?

Det är i mångt och mycket alla dessa hundratals miljoner fattiga kineser som Ringen har i åtanke då han sammanfattar att staten för sina medborgare har gjort ”mindre än den borde givet sin ekonomiska kapacitet, mindre än vad den gör anspråk på och mindre än vad den får uppskattning för”. Av alla de faktorer som Kinas regim säger sig ha levererat, menar Ringen att den endast kan göra anspråk på att ha infört ett visst mått av stabilitet.

Social trygghet, fattigdomsbekämpning eller ekonomisk tillväxt är fenomen som myndigheterna på sin höjd har varit med och bidragit till. För det är knappast kommunistpartiet som har ”lyft 600 miljoner människor ur fattigdom”, som det officiella narrativet gör gällande. Det är snarare kineserna själva som genom hårt arbete i sitt anletes svett har lyckats skapa bättre ekonomiska förutsättningar för sig själva. Och detta blev möjligt först efter att svältkatastrofer och kulturrevolution – initierade av, just det, partiet – var överståndna.

Tvärtom menar Ringen att ännu fler kineser de facto kunde ha åtnjutit en högre levnadsstandard om det inte vore för regimens ekonomiska prioriteringar och usla fördelningspolitik: ”En stat som förmår hålla 1,4 miljarder människor under konstant orwelliansk kontroll och sätta två miljoner byråkrater i arbete med att hålla dålig information borta från nätet, kunde ge samhällets svaga mer hjälp än man gör, om man ville.”

Medan flera böcker de senaste åren – främst holländaren Frank Dikötters trilogi om Mao Zedongs tid vid makten – på ett bra sätt har ifrågasatt kommunistpartiets legitimitet på historiska grunder, så är Ringens verk ett av få som på ett uttömmande vis gör detsamma med de senaste årens ekonomiska utveckling som argument.

Han ifrågasätter vidare huruvida Kinas aggressiva tillväxtmodell alls har levererat egentlig livskvalitet. Luftföroreningar, korruption och osäker matkvalitet är bara några av den snabba utvecklingens baksidor. Ringen använder sig av data liknande Dicksons för att konstatera att Kinas befolkning, den ekonomiska utvecklingen till trots, inte var lyckligare 2010 än 1990. Andelen stadsbor som ansåg sig vara lyckliga eller nöjda med livet var nämligen lika stor under dessa år, med den kanske inte alls så önskvärda skillnaden att de rika har blivit något mer nöjda och de fattiga något mer missnöjda.

I en tid då västerländska politiker, inklusive Stefan Löfven, vägrar att kalla Kina för diktatur, har det blivit alltmer känsligt att sätta etiketter på landet. Även Dickson visar här en viss försiktighet och nöjer sig med att kalla Kina för ”en sluten politisk regim”.

Ringen å sin sida menar att ”auktoritär” vore ett alltför snällt epitet, och att ”diktatur” är för osofistikerat och primitivt för att beskriva Kinas politiska system. Han döper istället dagens Kina till ”kontrollokrati” (controlocracy), ett nytt uttryck som enligt Ringen är berättigat eftersom Kina utvecklat en närmast perfekt kontrollapparat som är ”hård till sin effekt, mjuk till sitt utförande”.

Systemets ”mjuka” sida består i att självcensur och frivillig underkastelse är de vanligaste formerna av en maktutövning som alltså till stora delar är delegerad. Priset för att vara idealist är helt enkelt för högt. Kinas kommunistparti har idag 87 miljoner medlemmar och ännu fler får sin lön utbetalad av partiet. Så sent som 1994 var två tredjedelar av partimedlemmarna arbetare eller bönder, men av nyrekryteringarna 2014 var 80 procent yngre än 35 år och nästan 40 procent hade högskoleutbildning. Akademiker, studenter och privata entreprenörer har tillåtits bli medlemmar i allt större utsträckning för att partiet ska kunna utöva kontroll inom samtliga samhällssektorer.

Ringen framhåller en av de oundvikliga konsekvenserna av detta; inte bara tjänstemän utan även akademiker och entreprenörer är ofta noga med att återge partiets ståndpunkter. Som ett resultat säger sig norrmanen inte ha lärt sig särskilt mycket om verkligheten under sina resor till Kina, och varnar vidare för att många utlänningar säkert återvänder från landet med positiva intryck efter att ha blivit ”omhändertagna och smickrade” av tjänstemän och institutioner. Något jag själv kan skriva under på, då jag under mina snart tio år i Kina träffade otaliga utlänningar som storögt berömde den kinesiska modellen, till synes helt ovetande om repressionen som möjliggör den.

De båda författarna är i alla fall överens om en sak: demokrati är inte ett särskilt troligt framtidsscenario för Kina. Dickson menar att kineserna förvisso vill se många förändringar, men främst inom ramarna för det existerande politiska sy0stemet. Det är inte rimligt att tro på revolution då befolkningen upplever att såväl inkomsterna som demokratinivån ökar, samtidigt som allmänna tjänster som hälso- och sjukvård blir allt bättre. Vidare ser även kineserna själva på inhemska aktivister med misstro. I Kina finns ingen förkämpe som likt Nelson Mandela eller Vaclav Havel har lyckats vinna allmänhetens stöd.

Ringen pekar främst på myndigheternas totala dominans och kontroll som anledning till att demokratiska reformer är osannolika. Djupt rotade egenintressen gör att partiets självbevarelsedrift är lika stark som någonsin. Men medan Kinas regim idag främst agerar för att säkra sin egen fortlevnad, så varnar Ringen för att Xi Jinpings mantra om ”den kinesiska drömmen” kan anta formen av en ideologi.

En ideologi är, enligt Ringen, vad som skiljer en repressiv stat från en fasciststat. Efter att Mao Zedong gick ur tiden har kommunism som tankeprojekt sedan länge upphört. Men om Kina i ljuset av utmaningar som långsammare ekonomisk utveckling formar en ny ideologi, så kan landet tack vare sina resurser utvecklas till en ”perfekt fasciststat”, konstaterar Ringen, och tillägger att ingen kan förutspå följderna av detta.

Mest lästa just nu

1) Det blir aldrig som förr av Edvard Hollertz

2) Brott lönar sig av Nima Sanandaji

3) Väldet och våldet av Carl Rudbeck

4) Grodor ur munnen av Kristoffer Leandoer

5) Symbolernas fångar av Ulrika Carlsson

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...