VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Rätt kropp på rätt plats

Av Louise Belfrage

Hon har kallats jetålderns Flaubert och framröstats som en av Storbritanniens främsta efterkrigsförfattare. Hon är eller har varit historiker, officer, stjärnjournalist, äventyrare, belletrist, och stadslivets benådade skildrare. Mitt i livet tog hon dessutom klivet från man till kvinna.

Jan – tidigare James – Morris, är årsbarn med drottning Elizabeth och nu alltså inne på sitt tionde decennium. För att fira detta har hennes tidigare förläggare Derek Johns skrivit en ömsint tematisk biografi betraktad genom alla hennes böcker, som har kommit ut i en strid ström alltsedan 1950-talet. Boken innehåller också Morris egna illustrationer.

Jag träffade Jan Morris för första gången en solig junidag för tolv år sedan, då hon bjudits in till Engelsbergsseminariet för att tala om "Late Beauties of the British Empire”. Hon hade tillsammans med sin partner Elizabeth på egen hand kört familjens Subaru hela vägen från huset Trefan Morys i nordvästra Wales till Avesta Herrgård i södra Dalarna. (Morris älskar bilar och är, enligt Johns, en baddare på att ta kurvor ännu vid 90 års ålder.) Som gäst var Jan förtjusande, oavbrutet vänlig och översvallande tacksam över att få besöka Sverige, trots att hon inledningsvis via e-post hade spelat svårflörtad. Med glada röda pärlor hängande om halsen inspekterade hon oss alla nyfiket och lekfullt. Allt var ”terribly exciting!”. Under hennes eleganta eloge till det forna brittiska imperiet satt publiken som trollbunden i den kvava eftermiddagshettan. Hon avslutade föredraget – ”Louise, I won’t go a second over 25 minutes” – med en klunk vattnen, varefter hon plötsligt sken upp och utbrast, ”Oh, gin!” till alla svenskars häpna hänförelse.

James Morris föddes i Somerset 1926 – precis i tid för att hinna se skolkartan vara färgad brittiskt röd från pol till pol – som son till en engelsk mor och en walesisk far. Han antogs tidigt som en så kallad choral scholar (ett körsångarstipendium) vid Christ Church i Oxford, vilket lade grunden till en livslång kärlek till katedraler – och till universitetsstaden. Morris läste vidare på Lancing College, men vantrivdes och hoppade snabbt av för att 16 år gammal bli knattereporter på Bristols Western Daily Press. Ett år senare tog han värvning i 9th Queen’s Royal Lancers.

På vägen ner till Palestina kommenderades han plötsligt att under några välsignade veckor på våren 1946 sköta Venedigs motorbåtstrafik. Alla de bästa hotellen och båtarna hade efter krigsslutet tagits över av den brittiska armén. Det är svårt att föreställa sig ett mer lockande uppdrag för den unge Morris. Venedig var då praktiskt taget övergivet, inte en turist så långt ögat nådde och kanaler och piazzor låg öppna och inbjudande. ”Well, someone had to do it”, konstaterar hon förnöjt i efterhand. Senare, 1960, kom bästsäljaren Venice, en lovsång till staden, dess historia och arkitektur, dess unika geografi, skönhet och stämning.

19 år gammal kommer Morris till Mellanöstern. Han tjänstgör som underrättelseofficer i Gaza och blir ögonvittne till det brittiska mandatets slutfas. Det är en orolig tid, med arabiska upplopp, judiska terrorgrupper, bombattentatet mot det brittiska högkvarteret på King David Hotel samma år och morden på lord Moyne och Folke Bernadotte. Det är också nu som Morris intresse för arabvärlden väcks. Efter kriget, och nygift med Elizabeth, svarar han på en jobbannons för brittiskägda Arab News Agency och blir placerad i Kairo. Flera böcker följer om den brittiska närvaron i regionen, till exempel The Hashemite Kings, och The Market of Seleukia med Egyptens president Nasser i huvudrollen.

I sin studie beskriver Johns omsorgsfullt de olika perioderna i Morris liv: det arabiska, journalistiken, resandet, det walesiska, och så vidare. Allt hon skriver präglas av en fenomenal förmåga att locka med sig läsaren på upptäcktsresan. Man tas i hand och ombeds vänligt att kika i en viss riktning för att tillsammans med Morris beundra stiliga stadssiluetter, hisnande skyskrapor, blånande bergskedjor eller ulliga fårskockar.

Vällustigt, närmast hämningslöst, bekänner Morris sin svaghet för den brittiska militärens aura av heder, mod och självdisciplin, liksom för den pompa och ståt som tillhör imperiet och kungahuset, samtidigt som hon är en passionerad republikan. Paradoxen är inget problem, den ingår i Morris världssyn. Men det är alls ingen imperialist som skriver utan snarare en hopplös – lyckligt hopplös – romantiker.

Ingenstans framkommer detta drag tydligare än i Morris personliga hyllning till det brittiska imperiet, dess uppgång och fall. Pax Britannica-trilogin utgår från året 1897, då drottning Victoria firar sitt 60-årsjubileum på tronen och imperiet befinner sig på sin absoluta höjdpunkt. I levande detalj skildras den makalösa, överdådiga, framgångsrika, militäriskt självsäkra, ärofyllda och alltid lika stiliga (framförallt flottan är Morris svag för), och bitvis brutala, brittiska kolonialhistorien. Erövringarna sträckte sig från Nordamerika, Västindien och Gibraltar, genom stora delar av Afrika, Mellanöstern, Afghanistan, Pakistan och Indien, till Singapore, Hongkong och Australien. Britternas självpåtagna civilisationsuppdrag ackompanjerades av ett alltid lika högtidligt, teatraliskt och rojalistiskt ceremoniel. Och Morris njuter av spektaklet.

Ett större imperium än det brittiska har världen aldrig skådat. När det var som störst, omfattade det en fjärdedel av jordens yta och en tredjedel av dess befolkning. I slutet av Heaven’s Command summerar Morris imperiets båda sidor:

”In this heyday of their power they were behaving below their own best standard, but they remained as a whole a good-natured people. Their chauvinism was not generally cruel. Their racialism was more ignorant than malicious. Their militarism was skin-deep. Their passion for imperial grandeur was to prove transient and superficial, and was more love of show than love of power. They had grown up in an era of unrivalled national success, and they were displaying the all too human conceit of achievement.”

Få journalister får tillfälle till ett äkta scoop. Morris lyckades med två stycken, båda sensationella. Först fick han, som ende reporter, följa med sir John Hunts expedition som tillsammans med Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay besteg Mount Everest. Konkurrensen om att få rapportera nyheten att britterna hade nått världens högsta bergstopp var stenhård. Många listiga förberedelser krävdes. Men i början av juni 1953, genom en hemlig telegramkod och med hjälp av ett band nepalesiska springare, fick Morris iväg glädjebudskapet via den brittiska ambassaden i Katmandu till The Times i London, dagen före Elizabeth II:s kröning. Detta sammanträffande gav Everestbedriften en nästintill mytisk innebörd för britterna.

”Vi kunde sova gott den natten”, lär prins Philip ha sagt. Morris egen minnesbild är full av spänning och romantik, med unga nepaleser som vinkande rusar utför Himalayas bergssluttningar i gryningen. ”Only I knew! Britain was on top of the world… but I thought it was the end of something.” Melankolin är aldrig långt borta.

Under Suezkrisen i oktober 1956 gör Morris ett sensationellt avslöjande. Egyptens president Nasser får geopolitiken i gungning genom att nationalisera den fransk-engelska Suezkanalen. Den nyss tillträdde premiärministern Anthony Eden blir rasande. Efter flera månaders resultatlösa förhandlingar bestämmer man i maskopi med Israel att israeliska trupper ska gå in i Egypten och på så vis ge brittisk och fransk militär den ursäkt som behövs för att kunna ockupera Suez ”i fredsbevarande syfte”. Israel belönas för insatsen med fransk kärnvapenteknologi.

Morris åker i israelisk stridsvagn genom Sinai, nu som korrespondent för The Manchester Guardian. Han hade av principiella skäl sagt upp sig från The Times, vars chefredaktör sir William Haley lovat Eden att avstå från att kritisera invasionen. I Suez blir Morris vittne till en kolossal förödelse. Den strikta censuren tvingar honom till Cypern för att få iväg sitt telegram. Väl där slår han sig i slang med franska flygare på den brittiska flygbasen Akrotiri, som utan omsvep berättar att de har understött den israeliska invasionen och bombat Egypten med napalm. Nyheten blir en internationell skandal, men den brittiska regeringen dementerar. Den annars så oklanderliga The Times tappade i upplaga under krisen samtidigt som The Guardians nye chefredaktör Alastair Hetherington klarade sitt elddop. Den koleriske Eden fick avgå tre månader senare.

Av alla Morris äventyr och alla exotiska platser hon besökt är ändå resan i boken Conundrum från 1974 den mest remarkabla.

Utan att någonsin bli alltför intim ger Morris oss en imponerande osentimental skildring av sin extraordinära belägenhet – att ha fötts med en kvinnas själ i en mans kropp. Vi får följa James från barndomens funderingar i Somerset under moderns piano (”I … should really be a girl”) via skola, militärtjänst, yrkesliv, romanser, äktenskap och fem barn till de svåra prövningarna med år av hormonbehandlingar och slutligen operation i Casablanca 1972. Familjen står trots omvandlingen förbluffande stadig. Jan och Elizabeth tvingas ta ut skilsmässa, men ingår, efter det att det blir lagligt i Storbritannien, ett civilt partnerskap 2008.

Hon betraktar sig själv med en uppfriskande klar och uppriktig förundran. Tänk att man kan vara född i fel kropp och tänk att det går att hamna i rätt kropp, efter 40 år!

Jan Morris känner igen en god historia när hon ser den – och inte minst är hon själv en sådan. Derek Johns har i och med Ariel velat skriva just denna fabulösa historia. Han ger oss sin redogörelse för Morris liv, leverne och framförallt den storartade litterära gärningen. Den är färgad av en varm beundran, som ingen kan klandra honom för. Vi läsare får ändå en fin bild av Morris livslånga äventyr. Jag ger dock inte mycket för Johns försök att uppdaga skillnader mellan James och Jan Morris skrivande. Det blir en aning tillkämpat och amatörpsykologiskt. Vad Johns däremot gör med heder är att redovisa den allt annat än sympatiska synen på svarta afrikaner under apartheid som återfinns i South African Winter från 1957. Morris kallar idag boken ”generande men profetisk” och Johns håller med om att verket inte tillhör hennes bästa. Samtidigt gör han oss uppmärksammade på att det är lätt att kritisera ett halvt sekel gamla åsikter, inte minst när de finns i tryck.

Biografin ger ett finkänsligt porträtt av en av vår tids mest mångsidiga författare. Vi påminns om hennes förmåga att på kornet fånga människor från Gandhi till Eichmann – och hennes suveräna blick för topografins själ och melankolins landskap. Man längtar allt som oftast till hennes egna böcker, och till den mästerliga historieberättare hon är.

Mest lästa just nu

1) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

2) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

3) En kyrka med flera röster av Susanna Birgersson

4) Inom vissa gränser av Torbjörn Elensky

5) Inte lika roligt längre av Dan Korn

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Ängsligt mellan raderna av Olle Lidbom

2) Dumskallarnas sammansvärjning av Håkan Tribell

3) Stor konst är alltid ny av David Andersson

4) Inte lika roligt längre av Dan Korn

5) Önsketänkande av Nathan Shachar

NR 4 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...